Jag har vunnit livet

Har tagit det lugnt ett par dagar nu. Sovit ut, tränat lite, tagit kalla duschar och njutit av solen. Mitt mående är lite konstigt, annorlunda. Jag hoppar inte mellan olika ytterligheter, utan jag mår bra och dåligt på samma gång. Jag kan inte riktigt urskilja. Vinklar jag vattnet i glaset till kallt känner jag det isande, vinklar jag det och förväntar mig värme, är det så jag känner. Jag är olycklig och lycklig. Det är som en liten linje i mitten som måendet passerar och förändras. Det är så mycket jag sörjer. Att hela min uppväxt liksom... försvann. I tomma intet. Samtidigt försöker jag intala mig själv att det jag erfarit har lett till något som kommer ge mig mycket. Oftast fungerar det tankesättet, det tacksamma istället för det bittra. Jag är ingen bitter person. Men ibland faller även jag i det begreppet. Det är nu jag står vid ett vägskäl. Där jag kan välja att gå tillbaka, eller vända och aldrig se mig om igen. För att kunna göra det sistnämnda måste jag rensa upp allt ogräs jag möter i min väg. Men med rätt verktyg ska det fungera. Valet är givet. Jag vill leva.

Taget under dagens promenad, myggor, iiiiiiiih.

Något som aldrig varit riktigt självklart. När jag var liten var det så. Det var solklart att jag inte skulle försvinna, om inte någon tog livet ifrån mig. Vilket jag var bergsäker på inte skulle hända, då Diktatorn ständigt sade att jag var odödlig. Så vidare jag inte tog mitt liv. Och det skulle jag ju inte. Såklart. Jag kunde nog inte begripa hur lätt det sedan skulle vara att halka in på dödliga spår, bara jag föll i diket lite grann. Tankarna var till en början endast tankar. Och tankar är väl inte farliga? Men hindrar man inte tankarna från att bli mer konkreta, är det farligt lätt att det blir så. Fantasier som en utväg. Fantasier som blir planer. Planer som är på väg att vräka den gamla mig från livet. Det var inte så självklart att vilja leva. Jag velade i flera år, hoppade på linjen i mitten och rätt som det var, var det glasklart. Jag skulle inte leva. Och jag föll i diket, föll in i hållet, föll djupare, föll från kanten, föll var jag nu än föll - och var nära att inte få stanna i livet som ska vara så självklart. Men jag överlevde varje gång.

Det blev tillslut en självklarhet att inte vilja leva. Det var ett invant tankemönster, en vana, slentrian, ni vet. Jag bara hanterade varje kris med att gräva ned mig och vilja dö. År efter år, ibland kom jag närmare, ibland halkade jag ifrån. Men jag överlevde. Och tog kliv på den långa stegen, kliv efter kliv, tills jag fann stadig mark under mina fötter. Då insåg jag att det inte alltid är rätt att ta livet för givet. Att vilja leva. Att överleva. Några jag stötte på under åren förlorade. Men jag vann. Jag vann livet. Och varför kasta bort en gåva, ett pris? Det är ju ett pris bland de mest värdefulla... Jag tar idag väl hand om priset. Bevarar det på en hylla högt upp, så jag aldrig skulle få för mig att greppa det och kasta det i marken. Jag har alltid känt mig som en förlorare. Jag är inte det. Jag är en vinnare.

Jag har vunnit livet. Allt som betyder.

Värme och kärlek, Yasmine