See you tomorrow!

Hej! Hinner bara kort skriva lite.

Var hos pappa från igår till idag, så jag hann inte lägga upp inlägget. Var på teamet först, berättar mer om det imorgon. Ska åka till M3 om några minuter och stanna tills imorgon, så jag lägger upp inlägget jag berättade om + skriver mer, då! Så länge får ni ta hand om er.

Jag mår bra! Lite stress bara.

Värme och kärlek, Yasmine

Lite om dagen + nostalgisk låt från mörka tider

Nu har jag skrivit ett låååååååångt debattinlägg om romantisering, ännu en gång. Lägger (mycket troligt) ut det imorgon. Ilskan fanns till hands då jag skrev det.

Idag har jag tränat, städat heeeeela huset och duschat på morgonen. Städ behövdes, så det var skönt. Annars har jag hunnit med en del skrivande, prata med vänner och umgås med min lillebror. Lillemannen är bäst, gulligast och roligast helt klart - alltid mycket skratt blir det!

Skulle till M3 imorgon egentligen, men vi sköt upp det tills på lördag! Ska bli superroligt. Därför kan det få bli lite extra jobbigt prat hos K på teamet imorgon, då det blir grön dag annars. Ser fram emot både sången - och konstigt nog det jobbiga. Kanske för att få det gjort. Kanske för att jag tycker så mycket om att prata med K. Kanske för att jag vet att det behövs. Sen ska jag vara lite hos mormor, fortsätta skriva och läsa ut min bok, "lilla stjärna". Sjuk, galen - men helt klart underhållande bok om två tjejer som mördar, typ.

Tänkte fokusera lite på självkänsla framöver. Hur min resa sett ut, övningar, vad jag ser hos mig själv ur positiv och negativ synvinkel, tips och tankar. Kom gärna med idéer! Tänkte börjat idag, men tiden rann iväg.

Dagens nostalgilåt:

No more blame I am destined to keep you sane

Gotta rescue the flame

Gotta rescue the flame in your heart

No more blood, I will be there for you my love

I will stand by your side

The world has forsaken my girl

Should have seen it would be this way

Should have known from the start what she's up to

When you've loved and you've lost someone

You know what it feels like to lose

She's fading away

Away from this world

Drifting like a feather

She's not like the other girls

She lives in the clouds

And talks to the birds

Hopeless little one

She's not like the other girls I know

No more shame, she has felt too much pain, in her life

In her mind she's repeating the words

All the love you put out will return to you

Should have seen it would be this way

Should have known from the start what she's up to

When you've loved and you've lost someone close to you

You know what it feels like to lose

 / Yasmine

Länk till radioprogrammet!

Skriver mer lite senare, först ville jag bara lämna ut radioprogrammet här: barnaministeriet dokumentär <--

Liten historia bakom:

A hittade min blogg "lucifersangel" på blogg.se, för mer än fyra år sedan. Han ringde min mobil och frågade "är det du som driver den här bloggen?" och jag tänkte aouch, nu blir jag anmäld eller något. Men nej, A kom från UR, barnaministeriet och ville göra ett program om psykisk ohälsa och frågade om jag kunde tänka mig att delta. Det hela slutade med att han påbörjade en dokumentär om mig som blev klar på sommaren -08, och sändes i juni (?). Den fick väldigt bra respons, dessvärre var jag rätt dålig då så jag tog inte riktigt in responsen. Senare kom programmet att bli en viktig del i min resa, och jag och A höll givetvis kontakten. 2010, vintern, frågade A i ett mail om jag kunde tänka mig att göra en uppföljare, och där sade jag snabbt ja. Jag var starkare i mig själv, hade tagit mig ur den värsta tiden med tvång och var beredd att visa min resa. Mycket hände under den tiden, första kärleken, självmordsförsök, inläggningar, uppbrott och förbättring. Hösten 2011 sändes programmet, och jag var faktiskt riktigt nöjd, då min självkänsla blivit betydligt bättre. Alla "fel" jag gjorde, ord som blev knasiga och så vidare, har jag mest skrattat åt. De mest uppmärksammade programmen skulle gå i repris, och i tisdags blev mitt program åter en del i radio. Därav länken! Programmet är nedklippt, men snarlikt. 

Kärlek, Yasmine

Oerhört trevlig dag! / man måste se bakåt ibland, men inte alltid

Nu är det kväll, och F har åkt! Vi hade en väldigt härlig dag med mycket prat, fika och skratt. Vi har alltid så roligt, och kan även prata allvarligare. Tack fina F för en underbar dag! <3

Foto: av finaF, Skokloster slott

(Jag vet du läser *blink*)

Vi åkte direkt till Skoklosterslott och fikade på ett café. Det blev kladdkakemuffins och kaffe. Massor av prat, sen drog vi vidare till slottet och kikade. Väl hemma fick hon healing, och jag lär mig så mycket varje gång. Alltid lika givande, och jag tycker om det så mycket. Vi pysslade sen med halsband, lägger upp bild imorgon! Blev ett PRIDE-armband, färger och kvinnosymboler. Nu är det pyssla som gäller! Så oerhört roligt och helande. Mat, film och ännu mer skratt. Har mått väldigt bra hela dagen, bara lite ont i huvudet på kvällen. Ser så mycket fram emot allt.

Imorgon blir en ledig dag. Träning på morgonen och mycket skrivande, antagligen. Ska bli härligt. Blir nog lite självbiografiskt, och den där tävlingen. På fredag är det SÅNG! Och sen över till M och eventuellt E. Rolig helg, hoppas jag orkar.

Har klarat så oerhört mycket på senaste, många segrar och jag är faktiskt stolt. Att även jag kan. Att även jag får. För jag får också må bra, jag är också värd det. Måste verkligen få in det i huvudet - jag är inte jordens negativa mittpunkt, och har samma rättigheter och privilegier som alla andra.

----------------------------------------

Vad händer om du alltid ser bakåt? Tänk att du cyklar. Du hamnar i diket.
- Ssk P på avdelning 121


Tänkvärt! Men ibland är det nödvändigt.

Jag tar inte lyckan för givet

Igår var det träning på morgonen, dusch och full fartttt till Uppsala. Jag pratade med K på teamet, och det var ett väldigt givande samtal. Känns så oerhört bra att ha henne, och vi kan verkligen prata om allt. Efteråt träffade jag underbara M, första gången vi hann prata riktigt länge. Vi fikade på ett café och pratade om allt mellan himmel och jord, gud så bra det kändes. En av de människorna som verkligen FÖRSTÅR, på riktigt. Tack fina M för en mängd superlättande timmar. <3

(Ps. jag skriver bara första bokstaven i namn jag nämner här, for your info - M kan vara fyra olika personer, på samma bokstav *blinkblink* Får döpa dem till M1, M2, M3 och M4 eller något)

När jag kom hem flög timmarna iväg, trodde klockan var sju när den närmade sig 12. Ljust ute är det ju också. På bussen hem föll sig allt på plats igen, och andetagen kändes silkeslena och lätta. Som pusselbitar som lägger sig till rätta. På natten då jag skulle sova blev den här oerhört bra känslan lite skrämmande, och jag befarade att jag inte skulle få behålla allt jag byggt upp. Det är en kamp varje dag, trots att jag har ett bättre liv. På sätt och vis kommer det alltid vara en kamp. Lycka är inte självklar, och jag har lärt mig att inte ta den för givet.

Snart kommer fina F hit, vi ska prata och fika - ska bli superhärligt! Sen får det bli att pyssla lite med texten jag ska skicka in till en novelltävling om döden. Hörs ikväll!

Kärlek, Yasmine

Fallen ängel - tre år senare, radio idag

Hej kära vänner! Ikväll vill jag börja med att tala om att mitt radioprogram "fallen ängel" sänds på P1 om en timme, 21:03! Programmet det sänds på är "UR - barnaministeriet" och är döpt till "fallen ängel - tre år senare". Det är inte hela programmet, utan utvalda delar, men vill ni ha en liten inblick i dokumentären som sändes förra hösten - går det att lyssna! Uppdaterar mer sen.

/ Yasmine

Satir om psykiatri och lite blahablaha

Hej, hej dagboken!

Upptagen flicka, jajamän! Ingen tid åt spillo, icke sade nicke.
Har hela kvällen planerat så nu gäller det att tänka kvickt.

Idag var jag på musikgruppen med D. Vi sjöng tre låtar, varav en jag fick klämma i lite extra. Fika emellan, kaffe och prat. Vi diskuterade snus och lesbisk midsommarmusik. Vi hann prata lite om min (J*"#¤!a) mikrofon också, som vägrar funka. Ska ta med den på fredag. På kvällen har jag ätit, suttit här, pratat med finaste M och diskuterat musik med lillebror.

I veckan har jag massor inplanerat, skriver mer om det sen. Imorgon ska jag träffa M, wiiii! Längtar.

Nu kommer vi till ett sånt här tillfälle i livet man bara INTE vet vad fasen man ska skriva.

Jag vet! Jag gav mamma en bok med min humor, en typ, humorbok.

Ja, ni vet ju min humor.

"Chop chop" hette boken av en smärre brutal och vulgär anledning (gissa det ni, hmmmmmm)

Där skrev jag en liten satir av överdrivet psykiatriska läkare man har mött några gånger på diverse avdelningar. Mycket möjligt att jag skämtar om något allvarligt, men jag känner som så - att varför inte göra livet lite roligare, hur allvarlig grunden än är? Jag skulle aldrig klara mig utan humor. Berättelsen är en slags parodi och är skriven med glimten i ögat - och herre gud vad jag förklarar mig, läs! allt måste inte vara så allvarligt jämt, bara hottar upp bloggen lite, hmm ;) Jetekyyl.

-----------------------------------------------

Namnet... "psyk - vi är vad vi heter"

Läkare Abrahamsson öppnar dörren och Markus kliver in. Markus drar ut stolen, slår sig ned och väntar på att läkaren ska slå sig ned mitt emot honom. Läkaren stirrar honom kryptiskt i ögonen och dunsar ned på sin snurrstol, fortsätter med sin blick och lägger sedan sin hand över Markus.
-    Hur är det min vän?

Markus känner hur läkarens andedräkt fräter i Markus näsa, och vänder bort sitt huvud från läkarens närgångna ansikte. Läkaren knäpper med en penna och antecknar något. Markus kikar nyfiket vad han skriver och ser orden ”möter inte min blick, verkar inte vilja fylla i mina ord på vårt nuvarande samtal”. Markus rycker till av pennans knäppande och ser rodnande upp på läkaren.
-   Markus, fanns det någon anledning till att du tittade hit nu? Är det möjligen så att du faktiskt tror att jag skriver om dig? Är det ofta så, att du är i centrum för andras kommentarer och blickar?

Markus höjer på ögonbrynet och tar ton för första gången på hela samtalet.

-   Alltså, jag kom hit för att prata lite om min livssituation påminner Markus och möter läkarens suspekta blick.

-   Mm… livssituation… Har du barn?    

-   Nej, tyvärr.

-   Har du flickvän?    

-   Nej, svarar Markus igen och läkaren spänner blicken i honom.

-   På så vis, du använder dig av isolering i ditt eget hem?

-   Va, nej, jag är bög, svarar Markus förvirrat.

-   Mm… okej… mm… Plötsligt flyger läkare upp ur stolen.      

-   Mm… Mm... Du tror att du är bög, och skräms till det yttersta av detta; ett tvångsmässigt tankenäste där ditt huvud skriker bööööööööög, väser läkaren och drar i sitt hår tills det blir statiskt.

-   Det finns hjälp Markus, kognitiv träning där du likställer dig med det faktum att du kan befatta dig som bög. 

-   Men… Markus ska till att försöka räta ut saker och ting och kryper närmare för att viska då vinden blåst upp dörren halvvägs.

-    Jag behöver nog bara lite råd. Allt omkring mig gör mig lite uppe i varv.

-    Jag förstår… fortsätt, fortsätt…

-    Jag kan aldrig riktigt slappna av…

-    Aah… Har du ibland överdrivet mycket energi?

-    Nej, eller jo, kanske.

-    Hm… ständigt i onaturlig euforisk mani, jag skriver… Läkaren antecknar.

Markus fnissar till åt det typiska psykiatrisnacket. Läkaren hötter bara med fingret och ser ut som om glödlämpan bländar ovanför honom. Markus kikar generat över läkarens hukade huvud och ber och bönar att ingen ska gå förbi. Sneglar sedan på pappret. ”Stirrar på en punkt ovan, misstänker således paranoia av förföljelseslag”.

-   Ja, då så! utbrister plötsligen Adamsson och brister ut i ett brett leende. Hans tänder är gula och missfärgade.

-   Jaha.

-   Ja… ler läkaren.

-    Ja… försöker Markus le tillbaks.

-   Du säger inte mycket du. Så här gör vi; jag remitterar dig till en utredning rörande autismspektrat, och skriver upp dig på ett stämningsstabiliserande psykofarmaka läkemedel. 

-   Men…

-   Inga men! avbryter läkaren. Här är det jag som är läkare! Du ska bara sitta där och… lyssna. I din tysta ma-a-a-aniska charm.

-   Läkare Abrahamsson verkar synnerligen bära på en del mentala problem själv, påpekar Markus.

-   Happ! Sekretessbelagd information. Återigen lägger läkaren sin hand över Markus och ser honom med en pålagd djup fasad in i ögonen.

-   Blir det värre, ring det här numret. Markus får en lapp.

-  Men säg för guds skull vem du är unge herre, händer lätt att vi tror att det är någon annan, någon som försöker hacka sig in på vår telefonlinje.

Markus greppar läkarens hand för en handskakning och börjar sedan gå ut genom dörren. Det sista han hör från rummet innan han börjar vandra iväg är ”härliga tider, jajamän. Här har vi löst ett till fall och HELVETE NU RINGER DET IGEN.”  

Autograferna är åt vänster, tackar och bockar! Nu ska jag återgå till min allvarliga layout-bearbetning.

Tjohej!

/ Yasmine