fredag 10 maj 2013

Utsatthet och vården, del 2 - tankar och funderingar


Jag kan stå ut med att det finns en del inom mig som fortfarande är trasig, som fortfarande är en ledsen flicka som inte vet att hon är älskad. Jag hade aldrig kunnat känna så, om jag inte fick det stöd jag behövde, våren 2010. Jag kan numera tacka vården, den vården som blev rätt för mig. Vården höll tidigare på att ta mitt liv.

Det var så jag avslutade gårdagens inlägg, med min historia om "utsatthet och vården". Nu tänkte jag belysa ämnet, ur en mer allmän synvinkel. Med mina erfarenheter i åtanke, bör en vårdpersonal alltid gräva i en persons förflutna?

Jag har hört och läst, specifikt angående en händelse i USA (om jag minns rätt?) att det funnits terapeuter som utfört hypnos lite väl vind för våg. Just den specifika händelsen gick ut på att en kvinna som länge mått dåligt, börjat drömma mardrömmar om sin pappa, och att terapeuten då bestämt sig för att "gräva" i hennes förflutna genom hypnos. Efter hypnosen drar hon slutsatsen att kvinnan utsatts för sexuella övergrepp av sin far under barndomen, och att hon därför är traumatiserad. Det blir rättegång, pappan blir utpekad som en förövare. Senare kommer det fram att hypnosen antagligen gjorts på felaktig grund, och att pappan är oskyldig, men han kommer alltid ha samma stämpel och kunde efter rättegången och mediaattacker inte leva ett normalt liv. Terapeuten anmäldes, men skadan var redan skedd.

Jag tror att ett stort andel av unga (och äldre) med psykisk ohälsa, har ett trauma i bakgrunden. Ett stort mörkertal kan lida av en komplex traumatisering. Efter mycket research och egna funderingar, börjar jag ana att en del som får diagnoser som ADHD och ADD, i själva verket kan vara utsatta. Det är viktigt att upptäcka ett trauma, kanske ännu viktigare att upptäcka pågående övergrepp. Men hur långt ska man gå för att ta reda på sanningen, med risken att sanningen är felaktig, att det inte existerar en utsatthet? Jag tror främst det handlar om personkännedom. Att använda magkänsla och sunt förnuft. Att redan i skolor lägga mer resurser på psykologer och kuratorer, som frågar. Frågar, och lämnar frågan öppen, tills eleven känner att den kan svara. Att skapa mänskliga kontakter, och tillit.

När du kommer till vården, även primärvården, kartläggs dina symptom. Även bland personer som söker för fysiska besvär, kan symptomen vara psykosomatiska och bero på stress. Stress från ett övergrepp eller misshandel, t ex. Fråga nummer ett, anser jag bör vara; hur ser din nuvarande livssituation ut? Vem lever du med? Hur ser ditt sociala liv ut? Hur ser din bakgrund ut, hur var din barndom, skoltid? Bara genom dessa frågor kan många sanningar komma fram. Även inom psykiatrin, kanske särskilt inom psykiatrin, borde dessa frågor vara mer regel än undantag. Problemet är kanske, att en traumatiserad människa inte alltid vet om det. Om minnena är förträngda, hur ska sanningen komma fram? Det är en väldigt svår fråga. Var lyhörd, lyssna, se tecken. Mer kunskap om trauma bör finnas inom psykiatrin, mer lärdomar om varningssignaler och tecken på utsatthet. Och tålmodighet.

När en patient uttrycker en tidigare utsatthet i ord, bör det inte längre vara svårt. Kommer en traumatiserad människa till och med till den punkten att hon berättar, måste orden tas på allvar. Insatser måste göras fort. Ingenting försvinner bara för att man bläddrar blad och försöker gå vidare, när det gäller ett komplext trauma. Det går inte att bara "lämna bakom sig, sluta älta". En komplex traumatisering har blivit inbyggd i personens medvetenhet. Personen kanske inte ens längre känner sig själv. Hen kanske aldrig haft sig själv, överhuvudtaget. Personen behöver byggas upp, formas.

En traumatiserad människa utan trygghet, behöver trygghet i vården. Otrygghet i vården skapar en re-traumatisering. Det var det som hände mig. En splittrad människa splittras upp på nytt. När en människa traumatiseras tidigt sker ofta eller alltid en splittring. Det kan se ut på olika sätt, om man talar om ämnet dissociation, finns det något som kallas "primär", "sekundär" och "tertiär" dissociation. Utan att gå in på begreppen för mycket, kan man säga att "primär" handlar om vanlig PTSD, "nutid" och "dåtid" splittras, människans "normala" person är inte sammankopplad, integrerad, till den "känslomässiga" personen, där traumat finns. Vid "sekundär" dissociation, som vid komplex traumatisering/C-PTSD finns det flera "känslomässiga" delar av personen. Man är splittrad så att olika delar av människan får ta hand om olika känslor, därav dissociationen. Vid "tertiär" dissociation delas även den "normala" personen av den traumatiserade upp, så att flera personligheter bildas. Detta kallas dissociativ identitetsstörning (DID), tidigare kallat "personlighetsklyvning". Vid varje form av splittring, behöver den traumatiserade "integreras", delarna behöver alltså "föras samman" till ett. (det var den enkla förklaringen, den längre kräver beskrivningar av begreppen "ANP" och "EP", men det får jag ta någon annan gång).

För att integrera en person krävs specialisthjälp, och ofta många olika former av terapier. Den allmänna psykiatrin har inte mycket kunskap om detta, och tolkar ofta traumatiseringen och dissociationen som en psykossjukdom eller personlighetsstörning. En traumatiserad person ska inte lägga all fokus, 24/7, på att integreras genom hypnos, samtalsterapi eller ständig bearbetning av minnen, utan måste också bygga upp ett liv vid sidan av. Personen behöver hjälp att bygga upp en ny självkänsla, ett liv och en plats i samhället. En plats personen kanske saknat tidigare. Därför är det också viktigt för personen att inte ständigt bli påmind om traumat, psykiatrin bör inte ta itu med en komplex traumatisering genom att varje dag be personen prata om det och tänka på det. Då skulle dissociationen ta över helt. Det gäller att skapa en balans, och framförallt en tillit (!) mellan personen och terapeuten. Hade inte min psykolog varit den hon är, hade det kanske inte fungerat. Det handlar nästan alltid om kemi och hur man kommunicerar.

När en behandling är igång, måste det finnas tålmodighet och en trygghet hos den traumatiserade, att terapeuten finns kvar. Terapeuten måste gå in i arbetet för att stanna. Kvinnan som kom fram efter föreläsningen nämnde en viktig detalj; "många gånger är det för känslomässigt påfrestande för oss inom vården, att ställa frågan, att lyssna på den tunga historia patienten bär", och det stämmer! Vem som helst är inte ämnad för arbetet. Det är FÅ tror jag, som klarar av att ta emot en sådan fruktansvärd historia, och fortsätta sitt vanliga liv vid sidan av. De som vet att de inte klarar av det, ska heller inte ta sig an arbetet, men då måste den traumatiserade kunna få hjälp från någon annan, som kan hantera den biten.

Framförallt måste vården lära sig att lyssna, och inte blunda. Våga öppna ögonen och se att det faktiskt händer fruktansvärda saker därute. Många människor befinner sig i en inre kris, på grund av ett trasigt förflutet, men det finns hopp för var och en av de människorna. Bara du vågar lyssna. Bara du vågar finnas. Det vinner ni båda på. Skulle mer pengar läggas på rätt vård, skulle färre människor behöva slösa på resurser som bara förvärrar. 

Varför inte prioritera, och prioritera rätt?

Det var mina tankegångar för idag, det kommer säkert bubbla upp fler tankar och idéer, och ämnet kommer säkert återkomma, vinklade på olika sätt.

Och till dig som är drabbad - ge inte upp. Det finns hopp för dig. När du väl hittat rätt och är beredd på den tid det kan ta, kommer vägen planas för dig och målet kommer närma sig. Vi kan alla bli hela, bara vi låter oss finna kärlek i oss själva och i livet. Bara vi vågar tro på vår inre styrka.

Värme och kärlek, Yasmine

1 kommentar:

  1. Att möta en peson som är rädd för att höra är svårt. Att i sin utsatthet be om en annan behandlare är svårt. Men det är ett måste. Svår saker händer även i Sverige. Men det är en sanning som många inte vill erkänna. Det är lättare att förstå att tortyr sker i krigsländer långt bort. Jag önskar dig en bra dag. Zinnia

    SvaraRadera