torsdag 9 maj 2013

Utsatthet och vården, del 1 - min historia

Jag funderade lite på vad för ämne jag kunde tänkas vilja ta upp här i bloggen, och listade ut en del jag inte minns jag benämnt så mycket i det här sammanhanget. Nämligen "utsatthet och vården", hur du som utsatt (oavsett om det handlar om mobbing, misshandel, sexuella övergrepp eller något annat) blir mottagen och behandlad av vården. Jag tänkte belysa detta i det här temat. Jag låter det första inlägget berätta min historia, sedan tänkte jag berätta hur jag i allmänhet uppfattar vården och deras kunskap om utsatthet och trauma.

När jag föreläst på torsdagen för tre veckor sedan, kom det fram några för att ställa frågor, eller bara tacka. En utav dem misstänker jag arbetar inom vården, då det kunde tydas så på hennes frågor. Hon undrade om man som vårdpersonal bör ställa frågan "har du varit utsatt?". Jag hade då berättat om mina erfarenheter som utsatt, och hur det bemöttes inom vården. Jag tyckte frågan var intressant, och svarade rätt generaliserande. För, är det så att du alltid bör fråga en patient, om denne blivit utsatt för något? Nu är jag fortfarande försiktig med att berätta alla bitar av min historia, här. Så småningom kan det hända att jag öppnar mig mer, men i detta inlägg kan vissa delar skrivas lite diffust, för att inte säga för mycket.

När jag fick kontakt med vården för första gången, 2006-2007, fick jag genomgå en mängd fysiologiska undersökningar. Hörsel, syn, hals, balans, hjärna och ja - det mesta, undersöktes. Tillslut fick jag frågan "är det så att du känner dig deprimerad Yasmine?" och efter ett jakande svar, skickades jag till BUP. Genast fick jag fylla i ett depressionskattningstest, och berätta om mina lite udda vanor (tvång), vilket ledde till två konstaterade diagnoser och en remiss till en neuropsykiatrisk enhet i Uppsala, som arbetar med OCD och tourettes. Vid den tiden hade jag inga minnen av något trauma, det fanns lagrat i vad som var normalt för mig, och jag hade förträngt det som var övertydliga fel i min historia. Det fanns inget att berätta, men jag fick heller ingen fråga. Vi skattade och kartlagde mina symptom, och påbörjade exponering (KBT) mot mina tvångstankar. Jag fick vara ihärdig och pådrivande med att jag ville bearbeta mobbingen (det enda jag förstod inte var "normalt"), och tillslut avvarade BUP ett tillfälle då jag fick bedöma min ångestnivå då jag tänkte på alla negativa ord jag fått höra. Inte så pedagogiskt och hjälpande med andra ord, och vi fortsatte motverka tvången, som bara blev fler.

Historian med ätstörningar och självmordstankar har jag behandlat i andra inlägg, så det tänker jag inte fokusera på. Jag tänker förflytta mig till 2009, året då jag började öppna locket till mitt förflutna. Från en dag till en annan var jag inte mig själv längre, den jag trodde jag var. Jag förstod att denne person bara var någon jag blivit, efter år av hjärntvätt och andra svåra bitar. Det enda jag kunde greppa var att jag behövde prata om det, jag kunde inte hålla det inne längre, och pratade mycket och länge med framförallt min farmor och min mamma. Jag begrep nog någonstans att det var ett trauma, även om jag inte insåg att det var ett väldigt komplext trauma. Jag tog upp det med BUP medan jag kunde, för jag visste att vetskapen om vad som hänt höll på att få mig att falla isär ännu mer. Vid den tiden led jag av vad jag nu förstår, var konsekvenserna av traumatiseringen. Jag hade periodvis svårigheter eller oförmåga att tala och röra mig, och var totalt handikappad, det fanns inget liv i mig. Och jag försvann ständigt från verkligheten, något BUP ansåg vara psykotiskt.

Hade BUP haft kunskap om dissociation, hade de nu kopplat ihop ett och ett, när jag berättade. Men jag hann inte mer än att säga att något hänt, innan de bytte ämne. Antagligen till "hur psykotisk och sjuk" jag var, eller vilken medicin vi nu skull lägga till för att minnena (eller "vanföreställningarna") skulle försvinna. Jag uppfattade deras reaktion som att mitt förflutna var en illusion, jag var fortfarande förövaren, och inget offer. Det var mitt fel. Jag utvecklade fler röster och psykotiska upplevelser, vilket ledde till att BUP gav mig starkare mediciner, mediciner som gav ännu fler symptom. Sista gången jag bad om att få bearbeta, var i november. Jag hade skrivit ett långt brev där jag förklarade, fick höra att "brevet var bra skrivet". Efter att de tryckt upp ett papper i mitt ansikte där det stod att jag led av svår paranoid schizofreni, sade min läkare orden som fick mig att trasas sönder helt. "Vad du än har varit med om, har det ingenting med din svåra psykiska störning att göra". Det var mig det var fel på. Jag var störd, sjuk. Att en av de viktigaste personerna under min uppväxt/grundskoletid, tagit ifrån mig allt jag hade och lämnat mig skadad, hade ingen betydelse. För det var mig det var fel på.

Jag har många gånger undrat vad skadan gjort med mig, om jag inte kommit till min nuvarande psykolog. Om jag hade haft ett värdigt liv med innehåll, eller om jag inte levt alls. Min kropp hade stelnat till, fryst ihop, och min röst var obefintlig. Jag har någon gång sagt att jag tog en paus från livet just då, min person var aldrig närvarande. På mitt första möte med ungdomsteamet, rabblade jag lågmält upp mina symptom som ett mantra, medan BUP log och nickade stolt. På det andra mötet var inte BUP med. Jag tog chansen, eller snarare risken, att berätta. Jag sade att något hänt i mitt liv, jag behövde bearbeta. När ungdomsteamet då tog emot mig, fick jag min första bekräftelse från vården, att jag var på riktigt. Att jag fanns. Att det gick att hjälpa mig. Att någon ville hjälpa mig. Och jag kom dit. När jag läst om komplex traumatisering/C-PTSD, förstår jag att den mottagningen omedvetet gjorde allt rätt. De gav mitt liv en mening. Eller nej, de hjälpte mig att ge mitt liv en mening. Det gav mig nycklarna att bygga upp min person. De gav mig bekräftelse på att jag fanns, att jag hade ett värde. Jag fick hjälp att hitta nya vänner, aktiviteter, en passion. Samtidigt påbörjade vi vårt arbete med att kartlägga min historia, och lät mina minnen komma. Lät minnena uttryckas i ord.

Det var vid den tiden mindre jobbigt än man kan tro. Jag släppte aldrig barriären, jag grät inte, jag skrattade ibland, jag kunde prata ganska kallt om extremt svåra saker. Samtidigt började jag leva. Det var i och med ytterligare en destruktiv relation, som jag kom i känslomässig kontakt med minnena. Då brakade det igen. Hela 2011 splittrades jag sönder, vilket ledde till att jag var nära att inte överleva, rent fysiskt. Jag kom i kontakt med den slutna vården, där jag återigen fick uppleva vårdens brist på kunskap om utsatthet och trauma. En traumatiserad människa har vanligtvis ganska givet svårt att tala om traumat, och i mitt fall krävdes det mod att berätta. När jag väl berättade att jag hade minnen som störde, avdramatiserade jag, men lämnade ett moln av desperation, ett rop på hjälp. Antingen var de blinda, eller så ville de inte se. För istället för ett lyssnande öra, fick jag ett lugnande piller eller en kort pratstund om mina symptom.

Att bara veta idag, att någon skulle lyssna om jag ville berätta, att det finns en plats att kontakta om jag behöver intensiv behandling fokuserad på traumatisering, gör att jag finner en trygghet i att leva. Att jag vågar vara hel, för någon skulle fånga upp mig om jag skulle falla. Jag har gjort ett val i att lämna traumat utanför mitt liv en period, det kan handla om månader eller till och med år, för jag kan leva med barriären jag byggt upp. Går jag inte in på mitt förflutna för mycket känslomässigt, är min yta och en bit in i min kärna, hel. Jag kan leva ett relativt normalt liv, ett värdigt liv, jag är lycklig. En dag kanske jag tvingas bearbeta, för att göra ett avslut en gång för alla, men jag är inte där än. Jag vill leva lite först. Jag kan stå ut med att det finns en del inom mig som fortfarande är trasig, som fortfarande är en ledsen flicka som inte vet att hon är älskad. Jag hade aldrig kunnat känna så, om jag inte fick det stöd jag behövde, våren 2010. Jag kan numera tacka vården, den vården som blev rätt för mig. Vården höll tidigare på att ta mitt liv.

Det var den delen av detta ämne, som visar hur det såg ut i mitt fall. Men hur ser det ut numera inom vården, hur bemöts traumatiserade och tidigare utsatta? Hur bör de bemötas? I vilken omfattning kan man gräva i en persons förflutna? Jag tänkte berätta lite om mina tankar och idéer kring detta imorgon. Då kommer del 2.

Så länge, ljus till er. Ni är inte ensamma.

Yasmine

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar