Tack för att jag äntligen vill vara jag

Idag skriver jag i trötthetens och sömnighetens tecken, nog om det, ville bara förvarna!

Igår tränades det på morgonen, sedan åts det och åktes in till Uppsala för samtal med K och musikgrupp. Blev lite ändringar i schemat, men det rättades till i slutändan. Fick en fruktansvärd smärta i mitt ena öga på vägen, ett hårstrå eller något måste det varit, men fanskapet gick inte bort! Irriterande.se. Blinkade och grät hos Kiki, eller ja, ögat grät. Vi pratade om föreläsandet, och så berättade jag för första gången ordentligt om starten med Diktatorn. Hur det kändes och vad jag upplevde som liten. Mycket har det förstört, men samtidigt blev det ett försvar från en ännu mörkare verklighet, att lyssna på honom.

Efteråt var det musikgrupp, vi sjöng lite nya låtar, eller såna som de andra sjöng för länge sen. Det var roligt, bokstavligen, då jag fnittrade sönder mitt inre på fikastunden. Något har hänt, så är det bara. Jag känner känslor jag inte upplevt på väldigt länge. En märklig men härlig känsla. Efter musikgruppen pratade jag med A en stund, sen åkte vi hem. Hade helt glömt bort min nageltid, trots påminnelse, så en halvtimme innan fick jag snabba mig på. Nageltid, alltså manikyrtid, ni behöver inte vara så trögfattade, det var väl självklart vad jag menade????? Skämt åsido. Fick mina naglar gjorda på lite mer än en timme, väl hemma fick det bli lite datorsittande och mycket övande inför föreläsningsredovisningen som var idag.

Idag fick jag gå upp tidigt och åka till teamet för att filma (läskigt) min redovisning. Det är bara jag och PK (som jag nu vet börjar på K) som ska och har sett den, så den måste inte bli perfekt på något sätt, men det är en smart metod att veta vad man ska förbättra. Så jag samlade mod, ställde mig framför kameran och började föreläsa. Det gick nog bra för att vara en start, men mycket kan förbättras, och det försökte vi fundera över också när vi såg resultatet på teven. Har nedskrivet en hel del tips nu, som jag ska använda mig av i veckans fortsatta arbete. Nästa vecka ska jag öva igen, och se om jag utvecklats.

Efter samtalet med PK K handlade jag och mamma lite snabbt, sen åkte vi hem och jag har suttit här, tagit en dusch och ätit lite. Det är snart dags för SHEDO-arbetet, och jag tänkte sno en tanke härifrån att skriva om. Vad, får ni se!

Har varit en rätt bra dag, trivs med den nya mer friska och jag-aktiga känslan. Tanken på att jag snart kommer vara utan mediciner helt är en fin och väldigt bra tanke, jag längtar. Nu kommer jag komma fram. Och jag vill faktiskt vara jag, idag. Jag, och ingen annan än den jag är. Jag är tacksam för att jag äntligen känner så. Tack.

Värme och kärlek, Yasmine