Kanske dags att visa att man är lite mänsklig. Människor runt mig och även jag är van vid det positiva synsättet och styrka i varje andetag jag tar, men ibland kan alla brista. Annars vore vi inte människor. Och det går att ha en balans då med.
Allting har rullat på, livet har lett mot mig och nya utmaningar och positiva överraskningar har kommit för varje dag. Men jag ska erkänna en sak. Jag är rädd. Livrädd. Trots livets stabilitet, kan jag inte förneka att jag som person är skör. Något som ger en känsla för kreativitet - men även för mycket smärta. Jag har en längtan i kroppen, något form av hål som vill fyllas. Kanske med kärlek och förälskelse, jag vet inte. Trots att jag har så många runt mig, vänner, familj och bekanta, känner jag mig ensam. Det är en känsla som kommer över en ibland. Inte ofta, inte jämt, men ibland. Vaknade på morgonen och kände tröttheten stiga, så jag lade mig igen. Vaknade, lika trött igen, åt frukost och satte mig vid datorn. Det är sömnighet och fysisk matthet, men framför allt en känsla av utdränering (blogspot accepterade inte den stavningen, men det skiter jag blankt i, pytsa). Tomhet. Det positiva i det hela är att det sista jag vill är att skada mig. Lockar mig inte det minsta. Avskräcker mig snarare. Tänker inte höja någon medicin heller - jag har bestämt mig för att bli av med dem helt - och där står jag kvar. Såna här tomrum kan inte fyllas med mediciner, avtrubba snarare men då är jag hellre ledsen.
Slog mig ned i köket, sade några meningar till mamma (bland annat "om jag gråter snart gör jag det för att jag vill") och sen grät jag. Inte av sorg egentligen. Kanske av förvirring, rädsla. Rädsla att förlora allt jag byggt upp. Den rädslan kommer jag kanske få leva med. Lära mig hantera. För samtidigt som den smärtar, är det en spärr. Ett hinder att falla längre. Ett sätt att kämpa. Jag är positiv som person, kommer alltid vara, men jag märker att ibland mår de mest positiva som sämst när det verkligen faller. Men man får falla. Jag får falla. Jag faller, ligger där ett tag, gråter, blir irriterad, svär högt, skrattar av nervositet, och någonstans där får jag ta att resa mig igen. Att ge upp är aldrig en lösning. Och hade jag någon gång verkligen gett upp, hade jag inte funnits här idag. I grunden vill jag leva, har alltid velat gjort. Jag älskar livet. Samtidigt har jag blivit sviken, och vid såna tillfällen vill man kanske ge upp för att hämnas på livet. Eller något. Jag vet inte. Något jag vet är att jag aldrig kommer ge upp. Det har jag lärt mig för mycket för att göra.
I fredags träffade jag A i stan och åt lunch, efter att jag varit på sången. Sången gick bra, fasen vad skönt det är att sjunga. När jag och A sedan ätit, tog vi oss hem till henne och pratade, skrattade, var lite galna, åt igen och bakade kladdkaka. Vi såg på X-faktor och Gustavsson 3trappor (humor på hög nivå), och pratade tills klockan slog halv två. Då sov vi. Tänk vad tiden går fort när vi ses. Fina du. Dagen därpå vaknade vi sent, åt frukost och pratade massor mer. Vid halv fem började jag min resa hem, på vägen kände jag någon lustig känsla i kroppen. Kanske började rädslan där. Samtidigt var det skönt, nästan som att jag var hög. Väl hemma blev det "så mycket bättre" och soooooooova. Det har varit en bergochdalbana-helg med väldigt mycket skratt och väldigt mycket gråt.
Den här gången tänker jag inte klistra på ett leende och kämpa mig upp direkt, jag behöver vila och tycka synd om mig lite grann. Det sistnämnda är jag inte så bra på, men jag har bestämt mig för att jag måste få det när svagheten knackar på. Det är inte svagt att vara svag. Alla har styrka och svagheter, båda är viktiga för att bli fulländad, tror jag.
Jag ligger på marken ett tag till, gråter och svär, sen minsann är det andra tider!
Ljus och kärlek, Yasmine
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar