Vid 11 var jag klar och förberedd för att åka, och jag och min mamma for in till Uppsala. Vi åt sushi på Lilla Asien, sen försökte vi åka och leta reda på Infoteket - vilket faktiskt var väldigt lätt! Gick också väldigt snabbt att hitta till rummet där föreläsningarna skulle hållas, och när vi kom var det ungefär 15 minuter kvar till den första föreläsningen. E var den första att föreläsa om återhämtning efter psykisk ohälsa/sjukdom, väldigt intressant och väl talat! Många delar hon tog upp kunde jag hålla med om starkt. Sedan var det dags för en annan E som berättade sin historia, också väldigt intressant och gripande. När de två var klara, var det en halvtimme kvar till min föreläsning, och för första gången började nervositeten hugga in ordentligt. Tidigare hade det inte varit så illa som jag befarat, utan det var lite småpirr inuti mest. Det var dags att förbereda hörslingan och stampa på plats, prata lite med A och K, och de som föreläst innan. Sen var det dags!
Föreläsningen flöt på, jag tappade inte bort mig, fick ingen blackout, utan bara pratade utefter det jag lärt in. Kände när jag väl började prata, hur nervositeten försvann, jag brukar fungera så. Det tog ungefär en halvtimme, som beräknat, sedan var det dags för de andra att ställa frågor. Fick väldigt intressanta frågor som jag försökte besvara, även fast vissa var knepigare än andra. När jag var klar fick jag genast bra feedback av de som satt närmast, och flera stycken kom fram och pratade för att både ge beröm, och för att spekulera kring ämnet. Väldigt intressanta samtal blev det, och jag kan eventuellt ha fått kontakt med någon som kan leda mig in till fler uppdrag. Superspännande! Jag var rätt lyrisk efteråt, kände hur mitt självföraktande jag dog lite, kände mig faktiskt... ja, nödvändig... som om jag har en viktig uppgift i livet. Att känna att jag har ett sammanhang ger mitt inre barn (som föreläsningen handlade om) en revansch, en känsla av att vara betydande i mig idag, och i mitt (och även andras) liv.
Efter lite foton och en intervju + lite fika, begav vi oss hem. Mamma gav mig också beröm, och lite konstruktiv kritik som jag tänker ta till mig. Nu har jag klivit över tröskeln, lagt en ribba, och nu kan det bara bli bättre.
För att snabb-resumera veckan, har jag hunnit klippa håret, vara hos husläkaren (det besöket kan man ju göra ett helt eget inlägg av... vissa läkare... alltså, ja...), sjunga på musikgruppen, träffa finaste F och träna en hel del jäkla massor, för att vara grammatiskt inkorrekt. En väldigt bra vecka, som slutar hos fina A imorgon för girls-night. Ska bli väldigt roligt, fick lära mig på hjärnkoll-utbildningen att man ska göra något roligt efter en föreläsning. Ska även på hjärnkoll-möte imorgon eftermiddag, och sjunga på morgonen. Veckans sista dag slutar dock hemma med släkten, för på söndag fyller jag 21! Ett år närmare döden (negativt tänkande) eller ytterligare ett år i livet (positivt tänkande), jag kör på det positiva!
Nu ska dagen sluta med en film på NetFlix, och lite te eller något.
Ha en underbar natt tillsammans!!!!
Värme och kärlek och belåtenhet, Yasmine
Härligt att läsa vännen. Får ett stort leende på läpparna. Fungerar också som så ofta att när jag väl sätter i gång med något så släpper nervositeten.
SvaraRadera