onsdag 17 oktober 2012

Jag finns här när vingarna brister


Tre rätt intensiva dagar har gått.

I måndags filade jag länge på min "mindmap" till föreläsningen - en av övningarna jag fick från psykologkandidaten. Fyllde ut varje millimeter på pappret med klotter och benämningar på ämnen. Nu har jag verkligen något att utgå ifrån! Vid halv två träffade jag en läkare, E, för att diskutera medicin. Utan att lägga någon som helst fokus på medicinfrågan; vill jag bara uttala det lilla faktum att vi sänker och tar bort alltmer. E frågade om hur olika delar i min problematik varit, som depression och tvångstankar, och jag svarade (ibland lite väl entusiastiskt, men lik förbannat) att jag bara mår bättre. Och att INTE medicinerna är någon som helst anledning till förbättringen. Mediciner, visst, kanske korta stunder har de underlättat. Men mest är det bara biverkningar och elände, arbetet är mitt och verktygen har jag fått från personer och händelser i mitt liv. Och nu är jag beredd att ta steget till att leva utan något som för mig bara förstört. Alla på teamet verkar vara helt på det klara med det, jag tror det är fler än jag som inser det jag insett.

Efteråt; musikgrupp med teamet. Fick sjunga två låtar och lyssna på mina duktiga kollegor (blinkblink), en fika med skratt var det i mitten också. Hallelujah! En sväng hem med mamma och vår trasiga bil, på eftermiddagen fortsatte jag med föreläsningsarbetet och pratade med farmor. Det kändes skönt att låta inspirationen välla ut arbete till mappen med material, och jag tror jag hann lite annat också. Igår träffade jag psykologkandidaten, vi kan kalla henne PK, för att diskutera arbetet jag gjort. Samtalet var väldigt givande, och vi har lagt upp ännu en plan. Nästa gång ska vi filma och kika på; jag har så mycket tankar och idéer jag vill få fram. PK verkade tycka att jag gjort det bra också, så jag känner mig väldigt lugn.

Efteråt mötte jag upp finaste F, vi var på ett ställe som väckte upp mycket minnen. Nog om det. F följde med oss hem till Skokloster (intressant minifakta eller inte - jag trodde det hette "skoplåster" när jag var liten, och att det var en stor affär som sålde plåster och skor. Ännu intressantare barn), för att stanna till dagen efter. Det var mycket prat, djupa tankar och skratt mitt i allt. Vi kikade på homo-serien på ettan, av Jonas Gardell. Skulle kunna (och kommer antagligen) skriva ett helt eget inlägg för det; den rör upp mycket känslor och ilska. VAD jag har haft det tur med en mamma som reagerade "jaha, än sen?" och en pappa som blev glad, när jag kom ut. Istället för att bli utesluten från familjen och bli begravd så att säga. Vi pratade hela kvällen och somnade vid halv elva.

Imorse har vi ätit frukost och gjort oss i ordning, sedan följde jag med till Bålsta för att lämpa av F/besöka farmor och farfar, medan mamma lagade tand. Farmor och jag pratade konstant i flera timmar om allt, och det är alltid lika trevligt. Att träffa farfar var också roligt! Plötsligt slog det mig att min dator hade kommit in i en känslomässigt störd episod (skämt, osv, den hade fått virus) så då stegrade sig min oro och vi drog hem. Men nu är min dator under lämplig medicinering (...) och mår okej. Bäst att låta den få vila och bearbeta stressen, kan inte vara lätt att vara dator.

FAN VAD KUL DET SKULLE VARA ATT GÖRA EN VLOG!!! Det ska jag kika upp, behöver bara kamera och en soppåse över huvudet!

...

Nu ska jag ordna lite småsaker och skriva lite, hade jag tänkt. Ringa några samtal ska jag också.

Imorgon är det en lugn dag, kanske ska vi simma och så tänkte jag fortsätta arbetet och skrivandet. Sätta igång att göra smycken till en marknad ska jag göra också, roligt!

Ta hand om er så länge!

Värme och kärlek, Yasmine

----------------------------------------------

Finaste du, du ska veta att jag alltid kommer finnas här. När allt känns svårt och förtroenden brister, får jag vara din axel att luta dig mot. Du har hjälpt mig oerhört mycket bara genom att finnas till, och jag skulle vilja trolla bort alla hinder i din väg. Men nu finns de, och de kommer göra dig starkare, tillsammans klarar vi oss över dem. Du är en sann vän! *en oval ring, HAHAHA*, du vet vem du är <3

1 kommentar:

  1. Va kul att du jobbar på så med föreläsnings material. Tycker det låter spännande.

    SvaraRadera