 |
| Under en period kunde jag ta bilder på mig själv för att granska mitt utseende från en annan vinkel. Jag var den enda som fick göra det på den tiden, och det finns väldigt få bildtillfällen med bilder. |
Vintern -09 tog de utseendemässiga tvångstankarna över, totalt. Jag tänkte berätta om den värsta tiden.
Vid den här tiden var jag sjukskriven, successivt sedan s-försöket i oktober tappade jag alltmer kontakt med omvärlden, och efter änglamorbrors begravning var det som att det brast. Det gick faktiskt från en dag till en annan. I början var det BDD som var i fokus helt, den jobbigaste perioden i mitt liv vad beträffar det, började då.
Jag slutade gå utanför dörren. Gick ut 1-2 gånger i veckan, och då handlade det om en halvtimmes promenad eller besök hos BUP. På morgonen då jag gick upp visade jag mig inte för varken familjen eller andra, förrän den första ritualen var gjord. Kom mamma in i rummet gömde jag mig under täcket. Första ritualen var en scanning av kroppen som tog ungefär en halvtimma, den gjorde jag för att jag skulle korsa hallen på väg in i badrummet. Annars var jag rädd att jag förstörde någons dag genom att visa mig.
Väl inne i badrummet tog jag med mig kläder, i alla fall den tiden jag klädde mig själv, tog av mig alla sovkläder och borstade håret. Att sätta upp håret i en tofs tog en kvart-tjugo minuter, sedan kom tvättningen. Jag tvättade en del i taget, t ex hakan, ena kinden, andra kinden, partiet mellan näsa och mun etc, och efter varje del tvättade jag händerna. På så sätt skulle ansiktet tvättas, sköljas, torkas och smörjas in. Sedan samma sak med armarna, axlarna, bröstet och magen. Det tog ungefär en och en halv timme, ibland mer, ibland mindre. Kläderna på noggrant, och så sminkningen. Allt skulle ske i en viss ordning, och någon gång då jag sminkade mig fel, skulle allt tvättas bort och tvättningen började om från början. Annars tog sminkningen minst en och en halv timme. Nu gjorde jag en lätt ritual på en halvtimme för att äta frukost.
Efter varje måltid kom en timmes ritual, på morgonen först matritualen och efter frukosten den stora dagsritualen. Den kunde ta 1½-2 timmar. I den skulle precis allt granskas. Om vi tar ansiktet som ett exempel; skulle varje parti som ögonlock, kinder, panna, haka, partiet mellan ögonen, tinningarna och så vidare, granskas samtidigt som jag upprepade fraser på hur det såg ut. ”Ena ögonbrynet är tvättat med tvål…” (och så visualiserade jag hur det såg ut då jag tvättade det med tvål), ”… det är sköljt, torkat, insmörj, sminkat, det ser bra ut framifrån, i vänsterprofil, i högerprofil…” osv. Ansiktet i helhet skulle se bra ut också (eller ”inte jättefult”), det skulle passa ihop med alla attribut och tillsist fick det inte lukta illa. Detsamma med hela kroppen. Blev en fras fel, att jag t ex snubblade på ett ord, fick hela den kroppsdelen och ”trädet” av fraser göras om. Ibland gjorde jag om en del 4-5 gånger. Ingen fick prata med mig under ritualen.
Mellan morgonritualena och kvällsritualen var det några timmar, ibland två, ibland fyra, beroende på hur illa det var. De timmarna spenderade jag på BUP, på promenad eller så skrev jag lite. Hade en blogg jag skrev på då med, ibland. Kvällsritualen gick på sex timmar ungefär, där ingick dusch med samma noggranna scanning, grundsminkning på nytt inför natten, och slutligen en tvåtimmarsritual. Utöver det spenderades resten av tiden med tvångstankar som inte rörde utseendet.
Jag fick inte fotas av andra vissa perioder. Fick panik om kameran åkte fram. De dagar jag kom ut. Jag jagade spegeln en tid, rörde jag mitt ögonbryn var jag rädd att det skulle bli fel = någon kunde se mig = jag kunde bli lämnad kvar, lika värdelös. Så jag gjorde en femminutersritual för att undvika panikångest. Utförde jag inte alla dessa ritualer var min fasa hela tiden att vara lika värdelös som jag inbillade mig vara hela min grundskoletid, och ångesten var oerhörd. Den svåraste perioden av tvång var ett och ett halvt år, en fjärdedel av det var BDDn som svårast. Men jag bröt mig loss.
Det slutade i och med att jag träffade min första kärlek. Jag klarade det. Hur gjorde jag det? Det beskriver jag i del 8.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar