Att våga känna känslor

Tidigare i livet har jag förbjudits känna känslor, med blickar, ord och handlingar. Jag tänker inte gå för djupt inpå vem, när eller hur, men kan konstatera att det har med traumatiseringen att göra. Jag förknippar särskilt känslan ilska, med skam. Sorg gentemot mitt förflutna har jag sällan tillåtit mig känna, trots att det vore onaturligt att inte känna sorg. När jag gråter har jag gråtit kontrollerat, stilla tårar som aldrig fått välla ut, utan bara sippra lite lätt. Jag har svårt att kontakta de allra starkaste känslorna. När jag lämnade utsattheten i min uppväxt, utvecklades konsekvenserna av det, i många olika former. Länge har jag tvångsmässigt analyserat och malt ned allt jag känner, gör, tänker och säger i små bitar, försökt få varje bit "rätt", "perfekt", så jag inte kvarstår utan värde. Måste göra allting rätt, för att det inte ska ske igen. Det har lett till en oerhörd påfrestning i livet, det har gått ut över maten, över sömnen, över min rörelse- och talförmåga, blivit ett självskadebeteende (för att "straffa" och göra mig mindre "patetisk"), försatt mig i tillstånd där jag lämnat mitt medvetande, etc. I en period som sträckte sig över ett och ett halvt år, gick det till den gränsen att jag stundtals varken rörde mig eller talade. När jag rörde mig gjorde jag det stelt, försiktigt, kontrollerat, sakta, och när jag väl talade kom knappt något ljud fram. För att slippa tvinga fram minnen och förbjudna känslor.

Jag har återförsatt mig i relationer med människor som gjort mig illa, som bekräftat känslan av att jag inte får känna. Att känslor gör mig fel, att allt jag gör och säger gör mig fel, och skammen har fortsatt. Idag har jag brutit mig loss ur mycket, men fortfarande är känslor svårhanterliga. När jag var på avdelningen några gånger 2011 fick jag se människor som skrek och slog ut sin ilska, som grät förtvivlat och högt så det ekade i korridorerna. Allt det där jag aldrig kunnat. Jag har kunnat ilskna till för småsaker, gråta när något hänt, men alltid kontrollerat, och aldrig för det som verkligen haft en betydelse i mitt liv. Jag vill lära mig kunna gråta obehindrat, för jag vet att jag inte skulle stanna där. Jag är inte den som blir bitter, även om en rädsla finns att jag inte skulle kunna sluta gråta om jag väl börjat. På den senaste tiden har jag gläntat på locket. Jag har mött nya människor som låtit mig känna, vilket har lett till att jag lyssnat mer på de som alltid funnits där. Jag har fått bekräftelse på att jag är en kännande människa, en älskvärd människa som inte föraktas för att jag känner. Av människor jag instinktivt känner borde skada, för jag är van vid det. Samtidigt som jag är naiv, blåögd, går in i allt med blindhet, har jag haft svårt för att lita på att inte bli skadad och lämnad. Men dessa människor skadar inte. De visar kärlek, oavsett om det är vänskapskärlek eller kärlek betonad i förälskelse. Jag har gått in i dessa relationer med inställningen att vara mig själv. Sakta har jag släppt mer och mer av garden, och människorna finns kvar. Det får mig att våga mer och mer.

I söndags lät jag locket glida åt sidan, när jag satt vid bordet med mamma. En ilska välde upp, och trots att mamma försökte hjälpa mig tolkade jag först allt hon sade till min nackdel. Tills jag släppte det också, lät goda och ljusa ord sjunka in. Först försvann jag, kapade kontakten till verkligheten och nuet, för att skammen väcktes. När jag kommit tillbaka försökte jag stanna, trots den starka känslan av sorg och ilska. Stannade, höjde rösten, väste - om än lite lätt - ut frustrerade ord, viftade - i alla fall lite - mer bestämt med armarna, och grät. Mamma höll om mig, de ljusa orden menade på att jag får gråta. När jag känner sorg, ilska, besvikelse, bör jag gråta. Inte gräva i gamla känslor och älta till förbannelse, men gråta ut de tårar som behöver komma ut, i stunden. Kanske göra övningar där jag lär mig uttrycka känslor, ilska, kanske till och med hat, mot något annat än mig själv. Balanserat, men ordentligt. Så ilskan släpps ut, och inte växer inuti och förstör, kommer ut i irritation och blir påfrestande. Jag kommer försöka att inte trycka in det djupare inuti mer. Skammen får finnas där till en början, den är svår att bli av med, men jag tänker inte låta den hindra  mig. En dag vill jag känna att mina känslor inte är fel, tabu. De är naturliga. En stund i söndags tvivlade jag på om mitt förflutna verkligen var så illa, men då hjälpte mamma mig att vifta bort den tanken. När jag känner att något är illa, då är det det. Underdriver jag något som är på riktigt, då är det verkligen en förjävlig sak som existerat. Kanske är det svårt att inse att allt hänt, att jag blivit så nedtryckt och hjärntvättad, men acceptansen, medvetenheten, måste finnas. När jag insett mitt problem, kan jag börja arbeta med det, och bli fri.

Jag läser en bok nu, jag tänkte berätta mer om sen, som handlar om självkänsla och bearbetar temat "det inre barnet", minns inte om jag nämnt det. Den handlar om att våra beteenden som grundar sig i dålig självkänsla, även grundar i bemötande vi fått som barn. För alla, inte bara för traumatiserade. I mitt fall grundar sig varje negativt beteende och tankemönster jag har, i det jag utsatts för som barn/yngre. Skammen, och känslan av att behöva vara perfekt, är en del i det. För att bli fri från beteenden vi har, behöver vi både arbeta med oss, idag, och den vi var, då, när vi var barn. Jag tänker berätta lite mer om det jag läst och tänkte arbeta med under den närmsta framtiden, senare.

En dag vill jag bryta mig loss från skammen, och tillåta mig att känna riktig ilska och sorg, och även uttrycka den med de medel som finns. Inte destruktivt, inte låta det ta över, men göra mina känslor sunda och icke-tabu. Det kommer jag kämpa för och arbeta med mycket. Jag tror mitt liv kommer ta ytterligare en ny vändning då, och jag kommer släppa känslan av att vara fel. Även om alla kan göra fel, är jag med mina brister, precis lika rätt som vem som helst. Mitt inre barn måste inse det.

Kärlek, Yasmine