Att tänka sig stark

Med tankar kan vi skapa. Det vi skapar kan vara, eller bli. Det går att skapa sig själv, genom tankar. Att vara "positiv" eller "negativ" handlar om tankar, och inte om livssituation. Vissa har kanske lättare att välja tacksamhet, andra bitterhet, ändå är det ofta ett val. Med allt jag gått igenom hade jag kunnat ge upp livet och bli bitter. Någonstans i min skadade själ hann jag tänka; "vad gagnar det mig?". Jag fick höra att jag hade ett val. Och fanns ett val, var min uppgift att välja rätt. Och jag valde att applicera min positiva grundinställning till hela mitt tankemönster, min identitet. Påstår någon att jag är negativ, tar jag det som en pik. Benämner någon den jag är idag som ett offer, tar jag det som ett hån. Jag hör hellre "vad stark du är som tagit dig igenom allt" än "vad synd det är om dig som varit där nere". Hellre hjälte än offer. Och när jag ändrade om de tankar som tänkte "offer", var jag inte längre ett offer. De tankarna använde jag till att göra mig stark, genom att tänka att jag är stark. De två senaste dagarna har inte varit roliga, jag har stirrat rakt in i mitt förflutna, minnen jag gömt undan. Även när det inte är tydligt, gror det undermedvetet och gör mig stressad, orolig, och beredd på flykt. Förut hade jag känt att det var bekvämt att lägga mig ned, ge upp, låta mitt liv gå neråt igen. Jag tycker inte det är bekvämt idag. Jag tycker det är "jobbigt" att må dåligt, och bekvämt att resa mig och gå vidare. Kanske måste det finnas en balans, jag måste få gråta, släppa ut känslor, falla mot marken - för att sedan resa mig när jag renat mig från negativitet. Min positiva identitet hindrar mig från att ge upp, för annars skulle jag förlora mig själv. Det är min räddning. Samtidigt som ett fall inte gör mig negativ, för negativiteten sitter i hur jag hanterar det.

Idag har jag tänkt mig stark. Jag har med hela kroppen bemästrat min svaghet, genom att höja hakan och sträcka på mig när jag känner hur allt faller. Jag har påmint mig om hur långt jag kommit, att det är min styrka som tagit mig hit. Och styrka är inte att förneka problem, utan att acceptera att man ibland mår dåligt, men hanterar det rätt, konstruktivt. Mitt inre barn är ett offer för någon annans ondska, men hon växte upp till en hjälte, som räddade det viktigaste hon har - sig själv. I och med det började hon, eller jag, vi, locka till oss det positiva. Genom att visa respekt för oss själva. Genom att visa att vi förtjänar att vinna. Det går långsamt det här med att bli hel, jag gör inget aktivt arbete med en professionell behandlare. Men jag skapar mig ständigt en plats i världen, jag har börjat trösta mitt inre barn, något minst lika viktigt. Jag har en inre kritiker inom mig ständigt, men jag har skapat mig en tröstande medhjälpare också. Någon som påminner mig om min styrka, mitt värde, min plats i livet. Att vinna handlar inte om att aldrig falla, det handlar om att alltid bemöta fallen med respekt, med tröst, med kärlek, och resa sig. Ingen står alltid kvar då stormen kommer, det gäller bara att inte låta den förgöra dig. Mina tankar var min fiende i många år, nu är tankarna min räddare. Förstå att det finns ett val. Du kanske inte alltid kan välja att stå kvar. Men du kan välja sitt sätt att tänka kring det.

-------------------------------

Som sagt, två tuffa dagar. Har i alla fall hunnit promenera, sjunga hos musikD, kika på TV och fika på IKEA. Det gäller att fylla huvudet med annat. Imorgon ska jag träffa A för sleepover, DET BEHÖVER JAG! Och på söndag blir det att träffa älsklingskillen innan jag åker hem, två favoriter på samma helg. Även om jag nu har en tröst inifrån, kan man behöva positiv energi från andra, och dessa andra har jag! Tacksamhet deluxe.

Nu ska jag läsa lite, smsa och äta någon kvällsmat.

Ta hand om er! Love,

Yasmine