Är på bättringsvägen rejält nu!
Känner hur filtret i näsan löses upp, och jag känner alla dofter nästan äckligt tydligt nu. Känns märkligt, men samtidigt skönt. En vecka hann gå, och de senaste dagarna har jag hunnit med en hel del.
Har hunnit...
- skriva en låttext.
- skriva klart föreläsningen till april, komma på titel och skriva ut stödlappar.
- göra lite SafeSoul-arbete.
- skriva lite på boken.
- träna på pianospelandet.
- läsa i en bok jag tänkt läsa.
- *hemligt projekt*
Ja, en hel del i alla fall. Kommer någonvart, vilket känns super. Är lite småstressad över allt som kommer, det finns så mycket jag vill hinna med, men har insett att jag måste tagga ned.
Stor orsak: tvångstankarna håller på alla balla ur mer och mer. I söndags tog det tjugo minuter att komma ut genom dörren, och trots att det en gång i tiden tagit flera timmar, är det på väg åt fel håll. Jag ser det inte på samma sätt som omgivningen, normaliserar det för att jag vill att det ska vara normalt, att det inte ska vara så farligt. Men faktum är att det är ett hinder, och det tog att mamma skulle behöva säga det, innan det gick upp för mig. Jag måste bryta i tid. Just nu handlar det inte om att jag får ångest om jag skippar ritualerna, utan det är mer att min tankeverksamhet störtar. Jag har känslan att jag behöver tvångstänka för att hålla ihop mitt huvud, annars rasar allt. Så fort jag missat en ritual, glömmer jag bort vem jag är och varför jag är här. Det är på grund av den komplexiteten som det är svårt att bryta, men jag - måste - bryta i tid. Nu! Jag vägrar låta det bli som det var för flera år sedan.
Får se vad jag gör nu, fortsätter nog på lite nytta. Inom ett par dagar SKA jag vara frisk! Helt och hållet!
Det lite jobbigare, är att det inte går att sjunga, låter som man kraxar som en höna. Längtar efter att krassligheten släpper.
Det positiva - det är VÅR! Ja, nu är det vår enligt kalendern i alla fall, och jag kan ana att vårluften är på väg. Älskar våren, den får mitt sinne att vakna till liv. Jag känner alltid en andlig längtan på våren. När ljuset kommer känner jag på mig att det negativa kommer vända lite...
Värme och juice, Yasmine
Wow, jag känner verkligen igen mig i allt du skriver.. Jag har själv lidit av OCD i snart 10 år och när det var som värst kunde det ta mig flera timmar att gå igenom en dörr också. Dock är jag tack vare min medicinering och mycket hårt arbete idag relativt symtomfri, men det känns sjukt skönt att veta att jag inte är ensam liksom! Jag har insett att jag aldrig kommer bli helt frisk och accepterat min sjukdom och jag kan helt ärligt inte minnas senast den hindrade mig från att göra något jag ville. Anyway, ville bara säga att du är inte ensam och det finns hopp. Stay strong girl! :)
SvaraRaderaLinnea