Journalanteckningar

---=,,(,,(--- # ¤ /([---])\ ¤ # ---),,),,=---

Fick mina journaler idag. Visste inte om jag skulle gråta då jag läste, så jag väntade flera dagar på att hämta ut dem på ICA. Jag grät inte. Jag höjde ögonbrynet och skrattade, trots att det var jobbigt att läsa.

1 mars 2011 åkte vi in akut med ambulans för vad som betecknades vara ett allvarligt suicidförsök genom tablettintox. "Du hade en jävla tur" fick jag höra. Då jag läser min huvudläkares anteckningar från en vecka innan står det att min bedömning mäter en måttlig suicidrisk. Då jag bläddrar fram några sidor står det om hela suicidförsöket, från att ambulansen kommer tills jag lämnar AVA (akutvårdsavdelning). Det står mest om fysiska komplikationer med pupiller som reagerad adekvat, ingen nystagmus, ryckningar och behov av syrgas (vad nu allt detta betyder).

Senare, då jag varit ett dygn med observation på AVA träffar jag en överläkare på psyk som engagerat frågar hur jag mår. Där står det att jag verbaliserar dödsönskan, ville dö och är besviken att försöket misslyckats (där är det än inget konstigt, så kände jag där och då). Jag flyttas till POA. Får där prata med en läkare innan jag kommer in. En vecka tidigare var min suicidstatus "måttlig" och då jag läser vidare är statusen FORTAFARANDE, EFTER försöket måttlig. Jag läser vidare.

Hela tiden hoppas det mellan olika diagnoser, ena stunden har jag konstaterad schizoaffektivt syndrom, andra stunden är det misstänkt och så kläms en personlighetsstörning in som enligt mig är irrelevant i sammanhanget. Sidan efter står det att jag INTE är suicidbenägen EFTER det "allvarliga suicidförsöket", och att statusen är LÅG, måttlig om jag får gå hem. Ändå får jag obs, 4 gånger i timmen, steget innan extravak. Läser någonstans därinne att jag misstänks ha en AUTISMSPEKTRUKSTÖRNING, vilket i mina öron låter fullkomligt absurt, då de flesta inom vård och anhöriga antytt det motsatta, att en sån störning är det minsta jag har. (Vad fick det det ifrån?)

Samma läkare skriver att suicidförsöket EJ är allvarligt, utan bara ett rop på hjälp (detta ändras dock genom alla sidor, hela tiden). Ingenting i min berättelse hade förändrats, kanske drog jag in lite suicidplaner (men det kanske inte är så konstigt då man faktiskt är SUICIDBENÄGEN att inte berätta så man KAN försöka igen). Helt plötsligt är allt ett utfall, samtidigt står det igen att jag är personlighetsstörd. Från andras historier vet jag att många med borderline-drag tas för uppmärksamhetssökande och utför suicidförsök som utfall snarare än verklig dödslängtan. Då inte borderline-dragen står är suicidrisken högre och det går mellan suicidförsök till självskadeförsök, suicidrisk till självskaderisk hela tiden.

Då jag läser mer exakt om varför mitt suicidförsök bedöms som icke allvarligt (helt plötsligt), har det inget alls att göra med hur allvarlig intoxen var (då jag faktiskt blev magsköljd med kol), utan hur jag berättar om mina tankar om försöket just då. Även där känns det som att personalen borde veta vid det laget att man ínte alltid är så förbannat öppen om sina tankar, då man är suicidbenägen. Minns själv att jag mildrade ned den antingen för att kunna göra det igen, och ibland för att jag inte fick för rösterna.

Tillslut står det att jag INTE är autistisk (nähäääää...) utan har psykos-/tvångsproblematik främst. Står att jag haft lite av allt möjligt. I slutet av inläggningstiden står ingenting konstigt. Det står däremot samma nivå av impulser som innan, trots att de gick från SVÅRA till INGA, under tiden.

Nästa gång jag var inlagd med enbart suicidtankar och ökade röster/tvång är suicidrisken definitivt befintlig. Det blir väldigt motsägelsefullt då jag där än inte skadat mig. Står vidare om psykotiska symptom i form av imperativa röster, vanföreställningar och implanterade tankar. Står om olika diagnoser hela tiden, och det känns mer relevant hur jag ser ut på samtalen och vad jag säger där och då, än hur helhetsbilden med min problematik och allvarlighetsgraden av den att göra. (För ler du lite på mötet, ja då kan du ju inte vara sjuk! Men blir du tyst några sekunder, ja då är du tamejfan hel-sjuk!)

... Ja, så var det med det. Nu ska diagnosjeppen skriva något mindre irriterande, något roligt, ja för skriver jag något roligt och ler! Ja då är ju allt som det ska vara! Tjohooooo...