Det är svårt att ens få fram orden. Det som brukar vara så dansande lätt försvåras drastiskt då tvångstankarna griper tag om mig och håller mig tillbaka. Spenderade hela gårdagen i Stockholm för att träffa E för första gången, vi hade det jättetrevligt och vårat möte gick felfritt till, men sen är ju inte kommunal trafik och folkmassor det man ber om då man ibland knappt är ute alls...
Vi satt på ett supertrevligt café i tre hela timmar och pratade. Sedan gick vi ut till den stora gråa folkmassan där blicken måste krampaktigt riktas framåt på en punkt i horisonten för att kroppen inte ska fly i panik. Vi gick längs drottninggatan, in på Åhlens och bam, panik. "Hon tycker du är elak" är det första Diktatorn (nej, jag TÄNKER inte skriva honom, det, med versaler, så... diktatorn) säger. Jaså. Han upprepar, analyserar varför jag skulle vara elak ("ja, du bryr ju inte om vad hon säger egentligen. Inte alls. Nu kommenterade du ju inte ens vad hon sade. Du ser, så gör bara en ond människa" - men vad FAN, nej jag kommenterade inte för att du SKREK i mitt öra, vad tror du?) bilden av mig själv mörknar, allt jag säger kommer ut sarkastiskt såsom det uppfattas hos mig, varje blick på mig är på just mig för att jag är så oerhört ond och elak, röster från det förflutna talar; "elak, elak, svikare, elak", gråten ligger på lut, och skräcken får mig att darra. Han lyckas diktatorn, med att få mig rädd. Intelligent som få, han kan varje känslig punkt hos mig, varje akilleshäl. Då skräcken greppar mig och jag är inne i hela processen från snäll, bryr mig, helt okej - sarkastisk, egoistisk (ja, jag måste ju vara egoistisk som säger två meningar i rad om mig själv) - dålig, dum - elak - ond. Nu, i skrivande stund, ser jag hur banalt och absurt det låter. Jag gjorde - ingenting - som var så markant dåligt och egoistiskt att "ond" skulle beskriva mitt inre. Men där - och då - är det "ond" som cirkulerar.
Jag och E gick och satte oss någonstans borta från folkmassan. Tillslut vågade jag berätta varför jag fått svårt att andas. Och hon förstod, och hon visste precis hur hon skulle få mig lugn. Jag intalade mig själv att VORE jag OND skulle inte hon suttit där och då och fortsatt prata med mig. Skulle jag vara något så starkt som OND skulle hon gått för länge sen. Hon såg att jag fiskade efter en försäkring, var jag inte lite ond ändå? Men utan att försäkra för mycket - det gör det hela värre - fick hon mig lugn genom att få mig att likställa mig med begreppet OND. "Säg att du är ond". "Jag är ond" sade jag. "Säg att 'jag var ond mot E'". "Jag var ond mot E" sade jag och hela hjärttrakten skrek. Men sen smalnade känslan lite. Precis som jag och K, min psykolog, pratat om. Rösterna var kvar. Men inte över hela mitt hörselfält. Efter en sobril kunde jag andas igen. Men jag visste att jag gått emot diktatorn och rösterna. Det skulle få betalas senare...
Så nu sitter jag här. Nöjd över gårdagen, med tvångstankar till bredden och ett rum som kryper sig närmare. Allt kan analyseras, allt ska analyseras, allt MÅSTE analyseras ("annars kanske du missar något du gjort fel, och kan inte neutralisera det. Då kvarstår du OND"). Jag ska ta en sobril och skriva lite på boken. Kanske dricka kaffe, om inte det är höjden av ondska förstås. Det är det nog. Kanske skulle skita i kaffet. Neutralisera sönder kaffekoppen. Jag tappar uppfattningen om logiken, helt. Tar nog lite kaffe ändå.
Värme och kärlek, Yasmine
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar