Dagar i glädjen och lyckostormandets tecken, trots rädsla

Foto: S. Ejner + Y. Ejner Lind (bilden föreställer Y. Ejner Lind)

Lördag och söndag. Glädjedag och lyckodag.

I lördags åkte jag in till Stockholm för att träffa tre underbara vänner jag aldrig träffat in-real-life förut. Vi fikade, shoppade (klänningen + strumpbyxorna i bilden ovan) och pratade. Att efter ett traumatiserat liv få uppleva verklig omtanke från människor man nyss mött, blickar som möter mina med glädje och inte utfrysning, fina komplimanger och känslan av att vara betydelsefull. Allt dansade runt mig som ett regn av älvor och jag njöt trots fall ned mot marken av styrande tankar och kommenterande röster. De hjälpte mig upp. Jag hjälpte dem upp. Och ännu en gång kände jag mig behövd.

På söndagen träffade jag S + K + J i Uppsala, vi åt sushi, pratade, hyrde film, åt oss mätta på fruktsallad och naturgodis och ytterligare kärlek fick jag. Och jag kände mig förtjänad den. För jag gav kärlek tillbaks. Och den togs emot utan äcklade blickar och hånande miner. Båda dagarna slogs jag av en rädsla. Inte kan väl jag känna lycka. Inte kan väl jag få ha det så här bra. Diktatorn skrek åt mig "nu ska jag minsann förstöra dig, du förtjänar inte detta!". Jag trodde, fullkomligt uppriktigt, att jag skulle dö. Jag skulle inte klara mig hem. Åka ned på spåret, bli knivstucken, kanske bli överkörd. Inget kan vara så här bra. Rädslan tog över. Men ingen bil kom, ingen kniv stack mig, inget spår svalde mig. Jag överlevde hem, och hade dessutom en jäkligt snygg klänning med mig.

Jag kan! Kan jag, lilla, äckliga, fula, inte längre värdelösa, kanske fina, uppskattade jag - då kan du med!

Alla förtjänar lycka! Och inte fan ska man behöva betala med livet för det...

(Men Diktatorn får gärna dö!)