Från frihet till fångenskap

Rastlöshet. Tristess. Ut och andas frihet.

Frihet. Frihet på bild. Där ingenting stör. Skratt. Värme.

En vändning. En snabb vändning. Och jag är under Diktatorns grepp igen.

"Vilken fin bild", jag tittar på mammas foton.

"Nej du tycker den är ful. Och nu hör hon sarkasmen i din röst. Hon vet att du vill illa"

"Inte alls!" svarar jag Diktatorn.

"Jo, du vill alltid människor illa."

Jag börjar tro honom

"Du mår dåligt nu, inte på grund att det inte är sant, utan för att det är ett känsligt ämne. Du vill henne illa, din elaka patetiska jävla...", "NEJ!" ryter jag åt. "Håll käften!" (som alltid fungerat förut). Nu skrattar Diktatorn bara, härmar "håll käften" med alla olika former av läten. Rädslan kommer. Jag stelnar till. Fryser. Men jag får inte känna rädsla, det när Diktatorn. Men jag är rädd. Nej, det är jag inte. Jag är irriterad och annars fullt jäkla likgiltig. Försöker jag intala mig själv. Jag måste ignorera. Men det är svårt då de/han skriker i mitt öra, tar upp hela mitt synfält och alltid ska gräva i de känsliga ämnena som "elak" hört från det förflutna. Nu är nu. Idag är idag. Och nej, jag är inte elak. Hör du det díktatorn? Tänker inte ens stava dig med stor bokstav. Ha ha. Hoppas det fungerar.

En dag ska jag bli fri. Fri från fångenskap i min egen aura. Jag ska vända det mörka och det som styrt hela mitt liv, till att rädda andra. Och i slutändan även mig själv.