Resumé av föreläsningen jag hade i psykiatrins hus, 4 november

Hej alla fina!

Jag tänkte tillägna detta inlägg min föreläsning i måndags, sen har det ju hänt andra fina och roliga saker jag också vill berätta nu när den värsta stressen lagt sig, vilket jag tänkte göra i nästa inlägg! Ska iväg till min fina vän A om några timmar, och fredagen och lördagen kommer spenderas med min älskade F, sen vill jag ta mer tid till att skriva.

Jag i föreläsningssalen

Jag i föreläsningssalen

Dagen innan föreläsningen kände jag av nervositeten för första gången. Liksom inför min förra föreläsning kommer inte känslan av att vara nervös förrän precis innan dagen D, vilket är väldigt skönt på många sätt. Men dagen innan hade jag nog lite rampfeber. Min positiva ådra ville känna "jaaa, vad roligt, jag är sååå pepp!!" och när jag inte riktigt kunde känna det fick jag lätt ångest, borde man inte känna så? Det skulle ta att båda mina föräldrar fick höra mina tankar, kollat lite roat på mig och sagt "eh, nej, skulle du känna så vore det mest konstigt, klart man är nervös innan man ska stå på scen" och jag förstod att jag haft lite höga förväntningar på mina känslor. "Jag är nervös, skitsamma!" tänkte jag då istället, och den inställningen är något jag senare skulle berätta för min publik. Något som funkar. Inte förstora upp känslorna, bara låta de finnas där.

Sov gott under natten, vaknade pigg, kunde få i mig lite mat i alla fall. Sen tog jag bussen till Bålsta och blev upphämtad av mamma som körde oss båda till Uppsala. Vi pratade bort nervositeten lite i bilen, men när vi parkerat bilen och stigit ur då började jag darra. Shit, snart ska jag stå på scen. Vi gick in i psykiatrins hus, mötte upp finaste F och jag kände hur nervositeten släppte lite när jag fick krama honom och förbereda mig lite på toaletten. Vi gick in i Gunnesalen, slog oss ned i publiken som lyssnade på en föreläsning innan min. Sen var det dags. Jag gick ned för trapporna, fram till min plats och förberedde mikrofon, papper och vattenglas. Där och då nådde nervositeten sin högsta punkt. Jag hörde då änglamorbror säga till mig, att allt kommer gå bra Yasmine. Du behöver inte vara orolig. Jag sänder energi till dig nu. Sen blev jag presenterad. Började prata. Och sakta försvann det nervösa. Den första biten fick jag en känsla av att jag såg nervös ut (vilket jag sedan fick höra inte stämde), sen fick jag istället en adrenalinkick och kände hur allt bara flöt på. Kände respons från publiken redan där. Tiden flög iväg, jag hade riktigt roligt då jag stod där samtidigt som jag ville förmedla ett viktigt budskap. Biten med min pojkvän i föreläsningen kändes allra starkast, och det var där jag var mest rädd att tappa bort mig, men det flöt på. Och när slutet kom tänkte jag "fasiken, kan ju inte ha stått här i mer än tio minuter, har jag missat något?!" men klockan visade på 25 minuter över 2, och det fanns fem minuter kvar för frågor.

Efteråt kom den allra finaste biten, den som ger mest. All respons. Först frågor från publiken jag skulle svara på inför alla, väldigt bra frågor och jag försökte svara kortfattat. Efter frågorna kom människor från publiken fram och ville berömma och prata, jag blev så rörd och jag kände verkligen hur mitt budskap gick fram. Hur jag faktiskt hjälpt människor på den tiden. Alla människor som kom fram var lika viktiga, och jag värderar deras ord högt. Nästan lite omvälvande. Kände sån glädje inom mig.

När alla som ville fått komma fram och ställa frågor eller prata, gick jag ut till A, F och mamma som stod utanför. Förövrigt kom även min psykolog, en till från teamet, och mammas vän Y till föreläsningen. Kramade om A, sen körde mamma mig och F till IKEA där vi fikade. Alla tre ett tag, sen gick mamma och handlade lite medan jag och F fick vara själva. Så fint samtal blev det. Var ovärderligt för mig att mina närmaste kom, och underbart att F var med och fick höra den starkaste biten, den om honom. Fick massor av fin feedback från honom med om föreläsningen.

Resten av dagen var jag lugn och glad, stressen hade släppt ordentligt. Var nog bra att jag fick fokusera enbart på ett fåtal saker veckorna innan. I tisdags var jag inne i Uppsala för att lyssna på en annan föreläsning, och träffade även på P, som jag hade på BUP. Minns honom med värme, han behandlade mig innan saker och ting gick snett. Hade även ett väldigt fint och givande samtal med en person som kom på min föreläsning i april, kändes otroligt roligt. Åt lunch själv, hade ett samtal med K (min psykolog) och det kändes oerhört kul att få ännu mer fin feedback på föreläsningen. Känns så häftigt om man tänker på hur det var för bara ett par år sen, att jag faktiskt åker till och från Uppsala helt själv, äter lunch själv, och bara pratar spontant med de människor jag stöter på. Tanken på det får en att känna sin inre styrka.

Det mesta är positivt nu, bara min kropp som krånglar och mornarna som inte alltid är de bästa. Jag är ingen morgonperson, men nu har jag haft en rätt olustig känsla fram till två på dagen. MEN! Då vet man det, efter två känns allt bra igen, och då är det bara att räkna timmarna till dess. Bättre det än tvärtom. Ska söka upp läkare för min mage/allt annat på kroppen, så får vi se. Men stressen är betydligt lindrigare, och det slår mig ibland - förut var "dåligt mående" normaltillståndet. Idag tycker jag att saker och ting är främmande när jag mår dåligt, för att må bra är normaltillståndet. Och jag ser inte ångest eller stress som världens ände, den gäller bara att hantera när den väl kommer. För alla människor har de känslorna ibland. Och det slår mig också vilket oerhört värdigt liv jag fått. Så många fina människor i mitt liv, att jag börjat se mig själv som en av dem. Och allt roligt som händer, och vilken framtidstro jag har. Allt som kommer ske och leda mig framåt.

Jag hoppas att jag gav mycket hopp i måndags. Att jag visade att det faktiskt går. Alla människor har potential och styrka. Ibland kan man bara behöva hjälp att plocka fram den.

Värme och kärlek, Yasmine

Ps. här kommer även bilder från UNT!

Omslagsbilden

Innehåll, leva sidorna

Innehåll, leva sidorna