Lite kort om de senaste veckorna + att hantera och sluta tämja känslor

Hej allesammans!

Nu har några veckor gått, och jag har inte uppdaterat så mycket. Trots en del stress som påverkat negativt, har även fina saker inträffat. I torsdags förra veckan fick jag äntligen träffa min fina vän A igen, och vi hade en girls-evening med prat, skratt, Sissela Kyle-DVD och mackor. Alltid lika roligt att få träffa henne. Dagen därpå hade jag sång på morgonen, vilket var härligt, och direkt efter slog jag mig ned på Bålsta-bussen där älskade F redan satt och åkte tillsammans med honom hem till Idealis. Jättemysig helg hade vi, mycket prat, kärlek, gos och skratt. Såg på Idol på kvällen, blev trött rätt tidigt och betedde mig nog lite lustigt med små fniss-attacker och prat i nattmössan. Men kul var det. Dagen därpå bestämde vi oss för att ha skrivardag, vilket dessvärre ledde till en dipp då jag kom in på känsliga ämnen med skrivandet. Tänkte utveckla den biten i slutet av detta inlägg.

Jag har även varit på kryssning med min käraste F, till Tallinn, för att fira vår halvårsdag. En otroligt fin resa! Vi åkte på torsdagen, åt finmiddag på kvällen med vin/öl. Tog oss någon drink vid baren lite senare, innan vi gick tillbaks till hytten. Dagen därpå fick vi vakna rätt tidigt för att komma i land vid tio (Estländsk tid), det var rätt kallt, mycket kallare än det var i Sverige. Vi åt buffé (eller ja, det kallades buffé, men man fick betala för allt man skulle ha separat ^^) i någon galleria, gick sedan vidare och kikade runt i Tallinn på alla byggnader och miljön där. Besökte en kyrka, gick upp på en utsiktsplats och tog massor av kort. Vi åt middag på en medeltidsrestaurang, vilket var supermysigt! Dock lite lustigt att man får frågan om man vill ha svensk mat, jag menar, det kan man väl äta i Sverige. Efter mat och mysiga samtal blev det lite stressigt till båten igen, och vi kom på i (jag skojar inte) sista sekund (!!). På kvällen hade vi en liten gåvoceremoni i kärlekens namn, och vi somnade någon gång vid tio, elva (?) med kläderna på. Vi var nog rätt trötta. Vi kom i land dagen därpå klockan tio, och då begav vi oss tillbaka till centralen. En oerhört fin resa med den bästa jag vet! Hihi, ett halvår redan, det absolut bästa halvåret någonsin. Känner bara starkare och starkare för den människan, finns inte ord för hur mycket jag älskar honom.

Nu kommer vi då till den lite kruxiga delen, som är positiv, men känns väldigt jobbig nu. Jag är i en ny fas av min utveckling framåt. En del som på något sätt blir en "breaking free" period. Efter år av övermedicinering och traumaproblematik som lett till avtrubbning, har jag börjat känna känslor igen. På riktigt. Jag är inte längre likgiltig. Jag känner glädje - då jag bara vill skratta och le. Jag känner kärlek - så starkt att jag förvånas över att man kan känna så mycket kärlek. Men jag känner också känslor som varit tabu för mig. Som jag under alla år har tämjt och kontrollerat. Nu är dessa känslor så framträdande. Det handlar om ilska och sorg. Jag har bara kunnat känna dessa känslor som ångest, och uttrycka dem i irritation. Och de senaste veckorna har jag gått runt i en förvirring, alla känslor bara åker hit och dit, blir ett blurr. Jag gråter lite titt som tätt. Ibland gråter jag utan att veta om jag egentligen är ledsen. Efter ett samtal med änglamorbror under en meditation - när jag var som allra mest förvirrad - började jag inse vad problemet är. Problemet är inte att jag känner dessa känslor, jag har all rätt att känna ilska och sorg på grund av det jag varit med om. Problemet är att jag fortfarande gör allt för att kontrollera, tämja känslorna.

Jag läser en bok nu som heter "drunkna inte i dina känslor". Den handlar om det man på senare tid börjat tala om, så kallade "HSP"-personer (highly sensitive persons), eller "starksköra" som det kallas i boken. När jag påbörjade boken blev jag oerhört medveten. Där står det att en människa med såna känslor som jag bär på, kanske inte alltid är i nytta av att veta varför känslorna kommer. Eller att få dem under kontroll. Utan istället kan man bara låta känslorna komma, "smaka" på dem, känna dem, och låt dem tona ut. Dessa känslor kommer stanna om jag inte låter de finnas där ett tag, och får ut dem. Även änglamorbror sade detta. "Låt dem komma. Det du kan göra är att dela upp dina känslor i 'Yasmine - idag' och Yasmine - i det förflutna' för att förstå om det är du idag som känner vissa känslor eller om det är barnet du var. För att få ett hum om det. Annars - känn dem, uttryck dem, släpp ut dem. Det kommer leda in dig på ytterligare ett nytt spår, som kommer göra dig ännu mer hel som människa!". Jag vet ju allt detta egentligen, jag har kämpat enormt med mina tankemönster och på många sätt är jag fri och hel som människa. Kanske är det, det allra sista, jag nu måste låta komma ut, för att stärka mig. Och göra så tvångstankarna försvinner ännu mer. Ingenting blir någonsin fullständigt, det är min resa som är viktigt, men det här är ännu ett steg på min resa.

Jag ska prata med min psykolog för att få stöd i denna bearbetning, och med eget hårt arbete och en inre styrka vet jag att det går. Det känns bara ovant och därmed skrämmande och jobbigt nu. Jag får låta det vara så. För jag kommer komma ut fridfullare på andra sidan.

Jag ska försöka låta er vara en del även på denna resa, genom att uppdatera och skriva om hela känslobiten.

Man får gråta.
Man får vara arg.
Jag har en anledning att känna dessa känslor.
Nu gäller det Yasmine -
släpp kontrollen.

Värme och kärlek, Yasmine