Bloggserie: dikter. Del 2 - "hoppas att någon finns där för mig"

Sökte igenom mina word-dokument sedan några år tillbaka. Under perioder i livet har jag skrivit väldigt många dikter. Så här i efterhand märker jag att dikterna berör liknande ämnet och att det finns nyckelord i dikterna, såsom känslor som varit tabu, fasader, människor och väsen som gjort mig illa och självförakt. Jag tänkte dela med mig av några dikter här, har tyvärr inte skrivit datum på dem, men kan ana att de är skrivna mellan 2008 och 2012.

-------------------------------------------------------------------------------

Från mina första stapplande steg har jag haft ett leende

Omkring sorgen

Varit den som alltid tagit hand om alla

Låtit tårarna torka mot mina axlar

Som en klippa

Samtidigt som jag själv varit nära att falla

Från mina första stapplande steg har jag gråtit

Bakom leendet

Velat försvinna varje evig sekund utan att visa

Velat skrika och vädja om min egen existens

Bli sedd

Ändå har det varit samma visa

Hoppas att någon finns där för mig

Då jag gråter

Hoppas att någon kan se bakom mitt leende

Som alltid kommer

Åter

Från mina första stapplande steg har jag hatat

Den jag varit

Som aldrig kommer kunna nå sina mål

Att lyfta upp alla andra att nå ljuset

Medan jag fått vara på botten

Är kanske mer än jag tål

Från mina första stapplande steg har jag älskat

Älskat livet

Alltid sett det fina

Det ingen vet är att det är en lögn

Att tårar rinner

Så säg mig, kan du torka mina?

Hoppas att någon finns där för mig

Då jag gråter

Hoppas att någon kan se bakom mitt leende

Som alltid kommer

Åter

Hoppas att någon finns där för mig

Då jag gråter

Hoppas att någon tål då fasaden rämnar

Och trots det

Mig förlåter

--------------------------------------------------

Kommentar:

Ja, dikterna var väl för det mesta långt ifrån positiva. Kanske just för att uttrycka det jag aldrig annars kände jag kunde uttrycka, det jag trodde människor skulle lämna mig för om jag uttryckte (som jag beskriver), nämligen sorg. Sorg var förbjudet i mina ögon, jag hade ingenting att sörja, att gråta för. Hade blivit förbjuden att gråta under lång tid, och tillslut var tårar skamfyllda. I den här dikten märker jag tydligt min syn på mig själv sedan tidiga år, att jag var den som behövde hålla en fasad uppe och alltid kände att jag behövdes till att trösta. Skämdes över att själv känna ett behov att tröstas, slets mellan tanken på att det även var min rätt att få tröst, att bli sedd, samtidigt som andra tankar tyckte jag var patetisk som kunde tänka så. Leendet, skrattet och konsten att skämta bort allt var mitt försvar under många år, det var lätt att skratta till när någon gav en pik, gjorde situationen mindre pinsam. Innerst inne önskade jag nog att någon kunde upptäcka att det fanns tårar bakom det där leendet. Och jag hoppades bli förlåten för det.