tisdag 6 augusti 2013

Älskade ängel, du kommer för alltid betyda ljus.

Älskade vackra ängel. Du kom in i mitt liv med ett ljus så starkt, jag kände din styrka och den fick mig att själv ana min inre kämpe. Jag kände från starten att du var speciell, inte som alla andra. Jag visste att ditt liv innebar en kamp, det gjorde mitt med, men vi båda kunde stötta varandra och påminde alltid varandra om det ljus vi såg i den andras ögon. Jag minns första gången jag träffade dig, det kändes fint att få krama om dig på riktigt, jag kände genast igen dig och de två andra vännerna på centralen i Stockholm. Du var vacker, jag minns det, känner igen bilden i mitt huvud som om det vore igår. Jag förstod att det fanns något mörkt och trasigt bakom din starka yta, jag kunde ana det i din blick när den sedan färdades iväg bort för ett ögonblick. Jag kände en direkt dragningskraft, kände att du var en vän att omfamna med både kropp och själ.

Vi hade kontakt, en speciell kontakt, ofta varje dag, och jag fick ta del av ditt liv. Att läsa hur allt mörker grep tag om ditt inre gjorde ont från första början, jag ville göra mer, jag hade velat göra mer. Jag längtade efter att få se dig igen. När vi äntligen träffades hos en vän till oss i en annan stad, tillsammans med många av våra underbara vänner, som de också lärt mig se livet ur ett annat perspektiv. Under en väldigt tuff period, fanns det alltid någon att känna styrka ifrån. Du var en av dem. Jag minns det där dygnet med glädje, och jag minns den stunden jag fick slå mig ned med dig i ett ensamt rum för att ta hand om dig i ett svårt ögonblick. Ögonblicket var ett av många. När vi pratade, fann jag en kontakt, jag kunde nästan ana din innersta själ kika fram, och plötsligt skrattade vi till. Jag såg en annorlunda vänskap, när man kanske inte sågs varje dag, kanske inte delade en vardag, men delade något så mycket djupare. Jag tror du kände likadant. Jag tror du känner likadant.

Sedan föll mörkret. Omfamnade dig, och lät inte mig ta bort det, för att själv kunna omfamna. Det fanns där, det levde i dig, men jag kunde fortfarande ana det skarpaste ljus. Jag fick höra om din kamp, din vilja att få leva, din besvikelse av att inte kunna, att inte få ta del av det ljus du sände ut till alla andra. Jag grät, många gånger. Jag ville inte förlora dig, vännen. Jag ville inte släppa taget om den här annorlunda, underbart fina vänskapen du gav mig. Jag ville inte tro att det var försent. I slutet av 2011 fick jag äntligen omfamna dig igen, jag kände hur värmen strålade genom min kropp, hur jag ville gråta av lycka att få se dig. Jag såg hur trasig och förstörd du var. Jag visste hur de som skulle hjälpa dig egentligen, de som har som arbete att ta hand om trasiga och skadade personer, skadade än mer. Tanken på det fick mig att känna en klump i halsen.

Vi stod precis framför scenen till vårt favoritband Within Temptation. Du tog min hand och log, vi sade båda att vi var så lyckliga, att ingenting skulle få förstöra den här kvällen. Våra demoner skulle inte få krypa under vårt skinn inatt, nu skulle vi bara ta in musiken och andas in den glädjande doften av lycka. Musiken började, och jag kände ett lugn sprida sig inom mig. Det mörker jag annars kände var så kompakt, tunnades ut, och jag log med hela mitt ansikte. Jag såg att du gjorde detsamma. När "Angels" spelades, vår favoritlåt, tårades mina ögon och jag såg på dig, du såg så lycklig ut, oförstörbar för en stund. Innan vi delade på oss den kvällen, kramade jag om dig två gånger, utifall att. Sedan vaknade sanningen till liv, och båda våras kamp startade på nytt.

Ett och ett halvt år gick sedan den kvällen. Jag fick ofta små meddelanden från dig där det stod att du saknade mig, att jag var en underbar vän, och det avslutades med "kärlek och ljus". Jag kände din kärlek, jag kände ditt ljus. Jag önskar du kunnat se det hos dig själv. Jag önskar du förstått hur värdefull och älskad du var. Men ditt liv tog en ny vändning. Du tog dig ur en psykiatri som förstörde, du berättade hur fri du kände dig. Hur ljuset nu skulle regera. Jag ville tro dig, och trodde dig, men tvivel fanns. Tvivel jag aldrig visade. Tvivel jag skämdes för. En del av mig visste att du skulle klara dig, du hade hittills tagit dig igenom hinder så svåra att få skulle klara det. Och du stod fortfarande upp. Du var stark, men skör, på samma gång. Trasig, men med ett starkt ljus inom dig.

Du började ett nytt liv, tog över ett namn som speglade ljuset, och allt verkade förändras. Du skrev ofta hur allt kändes bättre, i efterhand anade jag en bit tvivel i det du skrev. Då ville jag tro att inga tvivel fanns hos dig, jag ville tro att du skulle få det liv du drömt om, och jag gladdes med det hopp du kände. En känsla fanns hos mig, en känsla jag var rädd för. En känsla som bet och rev inuti, en känsla jag ville bli av med. En känsla som bar en insikt om hur det kunde sluta, hur mörkret skulle kunna bli för ihärdigt för att kunna ta sig levande ur. Jag frågade ofta hur du mådde, och du svarade aldrig på den frågan, du lät bara din värme omfamna mig och avslutade med "kärlek, styrka och ljus". Om jag bara förstått hur du led i det tysta. Hur du fortfarande kämpade. Hur du kände att ditt ljus brann ut. Jag hade gjort allt i min makt för att rädda dig, älskade vän. Men jag inser att jag inget kunde göra. Jag kunde bara ta emot ljuset, och sända samma ljus tillbaka. Hoppas att du kunde omfamna en del utav det.

I början av juni ville jag fira min födelsedag med mina vänner, och ville hoppa av lycka när du skrev att du skulle komma. Rädd att det inte skulle bli så. Rädd att aldrig mer få träffa dig. Men du stod där, vid brevlådorna nedanför backen upp till vårt hos. Du stod där, änglalik som alltid, och log när du mötte upp mig. Jag kramade om dig, ville krama om dig för alltid, för då skulle inget hända. Jag var lycklig den kvällen. Vi åt mat, fikade, pratade och åkte sedan till Stockholm för att slå oss ned vid en pub. Du verkade också lycklig. Jag hade aldrig kunnat ana. Även fast jag kunde det. En bit av din trasighet, skönjdes bakom leende ögon. Vi bestämde allihop, för att göra om det. Och för att gå på nästa konsert av Within Temptation, som vi alla lyssnade på. Jag kramade om dig snabbt men hårt den kvällen, för att sedan skiljas åt till varsitt tåg. Ditt vackra ljusa hår och din kropp som vände och gick, blev den sista bilden jag fick av dig i livet. En och en halv månad senare fanns du inte mer på jorden.

Jag kunde ana att något skett, jag kände det i hela kroppen när jag kom hem den kvällen. Jag fick en impuls att snabbt slå på datorn, gå in på Facebook. Mejl hade kommit. Jag läste ett snabbt, och gick sedan över till ditt mejl. Jag läste allt som stod i mejlet, till mig och några andra av dina vänner, de skrev saker som "hon som verkade börjat leva igen". Jag förstod genast, men satt tyst och läste vidare. Ville vara säker. Sedan stod de där orden, jag helst av allt inte velat läsa. Så tydliga, så uppenbara. Det stod att du tillslut inte orkat mer. Att du avslutat ditt liv. Älskade ängel... så många frågor väcktes. Jag bröt ihop, började skaka och gråta, ropade på min mamma som kramade om mig. Samtidigt som jag kände en sten samlas i halsen, hade en sten från bröstet lossnat. Nu hade du funnit frid. Behövde inte lida mer. Jag önskar bara att allt detta skett i livet. Om jag bara fortsatt krama dig när vi skiljdes åt sist vi sågs... kramat om dig så länge att du inte kunnat göra något. Krama dig för evigt.

Jag önskar du sett det ljus och den kärlek du gav till oss andra. Jag önskar du förstått hur värdefull du var, och är, och alltid kommer vara. Jag känner dig ofta i luften, känner ditt ljus omfamna mig som förut, och jag vet att du vill att jag ska känna det ljuset. Låta det ljuset följa med mig genom livet, kämpa, inte bara för mig, men för dig. Vi var överlevare. Nu ska jag vara din överlevare också. Jag kommer alltid ha din kärlek med mig i hjärtat, den kommer aldrig dö ut. Den kommer alltid påminna mig om en vacker, annorlunda vänskap, som aldrig kommer försvinna. För mig finns du fortfarande. Jag kan ana dig i svåra stunder, känna dig andas hos mig. Andas. När jag första gången kände att det kunde vara försent, efter att vi kramat om varandra efter att vacker musik nått våra öron, skickade jag dig en låt som handlade om att andas. "Breathe". Jag hoppas att den sången kanske väckte ett litet ljus av kärlek hos dig. Just därför, kommer den alltid betyda mycket för mig. Den låten väcker starkast känslor, låter flest tårar komma till liv.

Du var så vacker, L, inifrån och ut. Den sköraste men ljusaste människan jag känt, och jag har förstått att jag betydde mer för dig än jag förstod. Du betydde mer för mig, betyder mer för mig, än du någonsin kan ana. Jag läste för några dagar sedan det sista jag skrev till dig. Det slutade med ordet "ljus" och ett hjärta. Jag kommer minnas dig precis så. Jag vill att det är de ordet du minns också, för det speglar hur jag och många andra såg dig. "Ljus". Du var ljuset L. Du var ljuset, du var kärleken, du var hoppet, för oss andra.

Jag önskar du också sett det.




Kärlek och ljus, din vän föralltid, Yasmine

2 kommentarer:

  1. Hej förstår att du precis förlorat en vän, det har jag också den här sommaren. Jag tänkte, du är med i vår blogglista. Hoppas du fortfarande vill det. Om du har något tips på vad du vill att vi ska skriva om så kommentera bara. Ta hand om dig
    Kram P

    SvaraRadera
  2. du skriver otroligt bra, blir verkligen väldigt berörd.
    Jag önskar jag kunde säga mer än att jag beklagar vad som hände din vän, men det finns nog inga ord som räcker till för det.
    var rädd om dig.
    kramar

    SvaraRadera