 |
| Foto: eeeeeh, ja, i alla fall... |
Igår och idag var det träning. Jag började i min lilla oroliga värld fasa för dessa två träningar, allt som känns jobbigt (människor man kan stöta på, PTSD och så vidare) blir ett hinder i mina oroliga ögon. Men jag hade inget att bäva för. Två träningspass och det är ur vägen. Plötsligt känns allt så där bra igen. Som att ingenting negativt når mig längre.
Framsteg efter framsteg. En dusch som tog 3 timmar för bara ett halvår sedan, tar tio minuter. En ritual jag alltid gjorde innan jag gick ut har en gång tagit 4-5 timmar. Idag gör jag visserligen också en ritual (svårt att hoppa från allt till inget) men den är förminskad som bara den. Tio minuter. Sedan kan jag gå ut genom dörren. Vilken frihet. Det är svårt att beskriva den klaustrofobiska känslan av handikapp när man inte kan göra en enda handling "normalt". När man inte bara kan öppna skåpet, ta ett glas och fylla det med vatten. En självklarhet. Något som tidigare innebar att någon annan fyllde ett glas och räckte fram det till mig, då det var på gränsen att jag inte kunde greppa glaset med handen. Idag är det en självklarhet. Jag tar det för givet. Och den känslan är mäktig. Jag kan gå! Jag kan äta! Jag kan röra en bok att läsa! Jag kan byta kanal på TVn! Jag kan... jag kan... leva. Jag kan faktiskt leva - och dessutom - vill jag leva!
Englagård har skickat ett nyhetsbrev med nya läger och kurser. Jag längtar. Det är så mycket jag väntar på och vill att jag nästan strider över mina egna gränser. Jag kan inte ta alla steg samtidigt, det var redan förra året jag inte klarade någonting... Men jag vill ju! Ett steg i taget bara, ta det lugnt nu. Och det ska jag... lite vilt och vågat bara.........
Fota ska jag göra. Lägga upp här, på vårvädret.
Tänk var naiv man kan vara. Hur blind man kan bli. Hur långt man kan intala sig själv att allt är som vanligt, det är okej, det är inget konstigt. När andra ser det så tydligt. Hur illa man kan bli bemött. Jag ska aldrig låta mig ta så mycket igen. Jag ska aldrig låta mig bli trampad på så. Det är slut med det. Jag har faktiskt känslor jag med, även om vissa misstrott sig det. Aldrig. Mer.
-----------------------------------------------------
 |
| Foto: det osynliga i healing |
Jag läser den här boken, det osynliga i healing. Det står mycket intressant i den. Ordspråk som "en tagg i hjärtat" och "ett slag i magen" har fler bokstavliga betydelser än man tror, om man nu tror som jag. Det handlar om bland annat emotioner - känslor som inte bygger på det som kommer ifrån själen - alltså, de som grundas i vårt ego. Har du mycket svartsjuka, girighet, själviskhet och så vidare är det ofta blockeringar i solarplexus-chakrat. Chakran är energifält i vår själ, det finns sju stycken, blockeringar i dessa leder till diverse sjukdomar och själsliga hinder. Det är väldigt intressant och jag ser verkligen hur allt kan gå ihop. Mycket förklaringar. Kan berätta mycket mer om det senare!
Det här får bli en andligpsykfriskhetspepp-blogg, den ni, med smör på!
Och så har vi granntanten. Man får ta omvägar, parkera i tid och lista ut ursäkter för att slippa stå i en halvtimme och lyssna på vår favorittants gnäll. Allt är negativt. "Fint väder" blir = "det är sopor överallt och värmen får skräpet att lukta", "du kan få en TV om du vill, vi ska ändå kasta dem!" blir inte "tack" utan "TV-fan funkar ju aldrig, baaaaaara problem, och så hemtjänsten, kommer aaaalltid försent och hör sen...", herre min skapare vad vi är positiva minsann, hrm. Ingenting är bra och det som väl är bra, finns det diverse fel i. Då blir man nöjd och glad och vill gärna småprata lite mer.....
Beskrivande smilysar:
 |
| Nils, Anton och sureputt |
Ps. jag tänker bara tvångs-läsa denna text EN gång! Ja, jävlar i min lilla lådda du
Värme och kärlek, Yasmine
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar