Om kroppsideal och självkänsla

Som förre detta anorektiker har det varit en lång och hård kamp mot en bättre självkänsla. Och att plötsligt se sig själv i spegeln och väga 34 kilo mer har inte alltid varit lätt. Men det har gått successivt. 2009 var väl året då jag både blev friskförklarad från anorexia nervosa och började komma in i det igen (efter att BUP var smarta nog att lägga till en medicin med biverkningen "relativt vanlig - anorexi"), men 2010 hade jag för första gången ingen ätstörningdiagnos alls. Hela året stod jag still i vikt, gick varken upp eller ner, men min självkänsla var som den varit hela tiden - i botten.

Foto: jag, 2008 och jag, 2011

När jag var som smalast tyckte jag att jag var som störst. Spegelbilden var fullkomligt förvrängd. Trots att jag var gravt underviktig stod det en gravt överviktig tjej i spegeln som livrädd stirrade tillbaka. Jag kunde inte ta till mig det andra sade. Hur i helvete går "du dör snart av svält" ihop med "jag är den största av alla"? Idag då jag ser tillbaka på den tiden inser jag hur förvrängd min självbild, och spegeln var. 2011 lades jag in i början av mars efter ett s-försök och då fick jag en enorm höjning på en tung anti-psykos medicin som är ett rävgift beträffande viktökning. Inom loppet av ett halvår gick jag upp 20 kilo. Då jag var anorektisk var jag egentligen inte mest rädd för att äta och gå upp i vikt. Jag var rädd för att om jag skulle äta, och gå upp i vikt, skulle det aldrig ta slut. Att jag skulle förlora kontrollen. Jag såg sedan det som någon slags vanföreställning då jag blev frisk, för jag - som hade haft total kontroll på mitt matintag - kunde väl inte förlora den kontrollen? Kontroll och värde var nyckelorden i min problematik. Att förlora värdet, och kontrollen, var det som styrde allt jag gjorde. Rädslan. Så inte hade jag kunnat tro då att jag faktiskt skulle förlora kontrollen.

Våren 2011 gick jag som sagt okontrollerat upp i vikt, och för att ta tillbaks kontrollen började jag träna. Med samma dos på medicinen gick det inte alls, jag fortsatte öka. För att snurra tillbaks almanackan några månader, fick jag även ett bulimiskt bakslag hösten 2010. Jag hetsåt för att kompensera, och fortsatte på våren hetsäta fast jag inte kompenserade det. Det var dömt att gå som det gick. Jag fasade för att öka mer. Hatade mig själv innerligt för det hemska jag gjort, eller ja, det som i mitt huvud var hemskt. Idag ser jag på saken helt annorlunda. För det första, vikten - är inte viktig. Muskler väger mer än fett, ni vet det pratet, och vikten är mycket beroende på din kroppsform och benstomme. Och för det andra - det är svårt att tänka att inte utseendet betyder, även fast vi någonstans vet att det inte är det viktigaste - men för att vrida på det lite, har precis alla utseenden sin glans och charm. Att ha former är inte så tokigt det heller. Jag vet idag att jag inte led av anorexi pga mitt utseende. Jag led av anorexi pga min självkänsla. Jag ville styra något betydelselöst för att betyda något för mig själv. Inte för någon annan, för mig själv. Idag betyder jag något för mig själv. Det gör inte mitt utseende annorlunda - men min syn på det. Helt ärligt, jag är nöjd med mig själv idag. Jag har mina fel och brister i utseendet, precis som alla andra, men jag är inte en rakt igenom ful och avskyvärd person. Jag har bröst, rumpa och mer att ta i - så försöker jag faktiskt tänka. Jag skulle behöva tona kroppen lite och dra ned på chokladen, annars är jag både sund och nyttig. Tränar, sover och äter rätt. Efter ett tag kommer det synas på kroppen.

Kom ihåg att du faktiskt - är - vacker som du är; hur du än ser ut eller vad du har för form. Ingen är perfekt. Ingen är imperfekt. Eller som änglamorbror säger; "imperfekt betyder mänsklig". Det viktiga är det som sitter i huvudet, synen på dig själv och ditt utseende. Många blir mer "vackra" och "attraktiva" bara genom att glänsa och bära upp kroppen fint, vad du än har för kropp.

Du är vacker! Men vissa har en självbild jag skulle vilja ta en vild diskussion med...

Värme och kärlek, Yasmine