 |
| Januari 2012 - under en vinterpromenad |
Det är en häftig känsla. Känslan av nyfunnet hopp. I de allra mörkaste stunder är hopp inget jag ens reflekterar över. Stunder av apatiska blickar ut genom fönsterrutan, musik som borde betyda något; men gör det ej, spelandes i stereon, tankar som bara vevar likt ett mantra.
Ingenting betyder något. Nu plötsligt betyder allt. Det finns ljus i varje andetag, det finns en sanning bakom varje dörr. Det är märkligt hur en bild av livet kan se så olika ut; även om objektet är detsamma. Som ett stilleben ur olika vinklar. Vad det än är. Rofylld musik kan bli tragisk då mörkret dominerar, men då plötsligt ögonen ljusnar till är den mer fylld av liv än något annat.
*
Läser just nu slutstation rättspsyk, skriven av Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson (grundarna av SHEDO, där jag arbetar ideellt som redaktör för bloggen). Från sida ett var jag fastnaglad, tårarna trängde på hela tiden och ilskan kokade i venerna.
Boken handlar alltså om de tvångsvårdade unga kvinnor som inte dömts för något brott, annat än att skada sig själva - men som ändå skickas till rättpsyk, vårdas bland grovt kriminella. En inspärrad mardröm där det lyssnande örat eller hjälpande handen har bytts ut mot kränkningar, olagliga tvång och faktiskt ren tortyr. Tänk dig att må dåligt. Tänk dig att berätta för någon att du mår dåligt. Tänk att du då blir påtvingad läderhandskar, låsta kring handleden i flera månader med få, korta avbrott. Eller att du blir påtvingad en gallerhjälm, och blir fastspänd kring handleder, fotleder och midja i en säng, i ett kalt rum, med en metallhink att uträtta dina behov - och får stanna där utan kontakt med omvärlden i flera dygn. Det är Sverige 2012, tro det eller ej.
Boken finns att köpa här.
Länk till bokens hemsida, här.
En rekomenderad läsning, men håll i dig hårt - i alla fall för mig, som själv varit inom vården för bland annat självskadebeteende - väckte den djupa känslor. Skall läsas färdigt inom snar framtid!
Värme och kärlek, Yasmine
Snubblade över din blogg via Ludmillas. Min äldsta dotter hade ett självskadebeteende. Hon bland annat skar sig själv. Jag var inte ens medveten om alla sätt hon hade för att göra illa sig själv förrän hon var död och jag läste hennes dagböcker. Hon var aldrig på rättspsyk, tack och lov, med för att hon skulle få hjälp kontaktade vi IFO (soc) och BUP. Det var när hon var på behandlingshem, och soc och hemmet hamnade i konflikt med henne emellan, som hon blev självmordsbenägen. Därmed blev hon inlagd genom BUP i det län som hemmet låg, men psykiatrin som inte vill betala för människor som är skrivna i ett annat län skickade henne vidare.. tillbaka till hemlänets psykiatrimottagning med taxi. Efter flera timmars taxiresa meddelade hemlänets psykiatri att i det här länet ansågs man inte nog sjuk för att vara inlagd om man bara mådde så dåligt som min dotter gjorde och hon skickades tillbaka till hemmet med order om dygnet runt bevakning för att hon inte skulle göra sig själv något. Det är bara ett litet fragment av allt hon fick genomleva och ingen av alla turer inom vara sig soc:s eller psykiatrins värld var något hon blev hjälpt av eller på något vis for bra av. Hon tog sitt liv i slutet av 2008. Hade jag vetat det jag vet idag hade jag aldrig blandat in vare sig psykiatri eller soc.
SvaraRaderaDu är modig och starkt som skriver om det du gör. Eloge till dig <3