Kriget om tron på sig själv

Jag bekämpar tvångstankar hela tiden. Det går framåt. Allt som varit så självklart - naturligt - är inte det längre. Givetvis bävar jag för att falla. Jag har varit stabil i fyra veckor nu. Det har inte hänt på mycket, mycket länge. Jag ser fram emot framtiden. Jag ser framtiden, den finns, den är nåbar. Ibland behöver jag, man i allmänhet, få ur sig det som gnager och lägga fokus på bearbetning. Men jag bearbetar ständigt. Varje sekund gör jag val som kan vara betydande. Det gör vi alla. Det är en intressant tanke; allt vi tänker just här och nu kan påverka framtiden. Därför lägger jag bearbetandet åt sidan lite. Lämnar plats åt friskheten. För den finns, och den kommer att komma.

Jag har börjat släppa kontrollen. Jag såg mig inte i spegeln det första jag gjorde då jag steg upp imorse.
För tre år sedan hade jag inte stigit upp alls om det jag såg i spegeln var motbjudande. Eller försöka bekämpa monstret i spegeln med timslånga ritualer. Idag gick jag upp ändå. Och det gick. Se där ditt dumma lilla fula självförakt (inte jag, föraktet) - det gick! Och jag lever fortfarande. Ingenting ändrades. Jorden gick inte under, spegeln sprack inte.

Sedan jag valde ljuset har min syn på sjukdomen varit ljus, frisk och hälsosam. Icke förskönande. Men själva sjukdomen i sig har inneburit väldigt märkliga tankar. Är jag påväg att ändra om mina tankar på nytt, nästa steg, next level? Kommer jag kunna ändra sjukdomen på samma sätt som attityden mot den? Om jag gör det har jag vunnit. Mitt egna lilla krig. Eller ganska stora krig. Jag har under alla mina år försökt passa in. Vara som alla andra. Allt som hände var att jag misslyckades i kampen om att bli som alla andra. Därför valde jag att inte röja upp spåren efter mig själv, inte ljuga mig själv upp i ansiktet, utan låta det vara. Låta strömmen välja riktning åt sig själv. Vad som hände? Jag fick tillbaks min tro på mig själv. Den tron är aldrig sann om du ljuger för dig själv. Ingen på denna jord är omtyckt av alla. Heller inte nekad av alla. Hittar du din plats på jorden där du är ämnad att vara - finns det många som väntar på dig. Den enda vars tro på dig du behöver vinna för att kunna fortsätta - är du.

Nu vinner vi.

Värme och kärlek, Yasmine