Rebirthing

Nytt år.
Nya möjligheter.
Och den här gången måste det vara på riktigt.
Låt det vara på riktigt.

Förra hösten var en stressig period. Det fanns hundra sysslor som behövde göras, och jag fann ingen tid att blogga. För att inte tala om ett riktigt fall.

Men jag tog mig upp. En sekund tvekade jag på att överhuvudtaget försöka gå vidare, jag lade mig på marken och höll mig där så ingen fall behövde bli så hårt. Kanske lite fel strategi. Att tappa gnistan är en frustrerande känsla, känslan av att inte ens vilja, för det spelar ändå ingen roll. En känsla av att allt ändå är över. Men det fanns något som ryckte tag om mig och skakade om mig. Det fanns någon som trott på mig från dag ett, som togs iväg från oss alla. Någon som stod en meter från min sida då jag var på väg att försvinna helt, som fick mig att ropa på hjälp. En änglagestalt jag helst av allt hade velat ha här. Men faktum är, att på sätt och vis har jag det. Och han gjorde det igen - räddade mitt liv. Tillsammans med stöd från de som finns kvar utan honom.

00:00, sista december/första januari tjugohundraelvatolv, befann jag mig full på en fest.
00:00, sista december/första januari tjugohundraelvatolv, befann jag mig långt bort. Så långt att det inte går att nå. Min fysiska kropp satt på en pall i mitt rum framför en bunt rökelser och doftkrus, men mitt jag var på en plats där ingen ångest finns. Och jag bestämde mig för att 2012 var året där jag skulle vinna tillbaks all förlorad tid. Jag tänker banne mig inte lägga mig på marken bara för att fallet inte ska bli hårt, jag ska slå mig gul och blå om det är det som krävs. Men någon gång måste det väl vara min tur?

Så jag lurade i mig själv en daglig dos positivitet, så mycket det går utan att förtränga allt helt.
Så jag ringde människor som hjälpt mig förut, och sökte egna vägar.
Så jag fick rådet att inte släppa mitt jag. Framhäv det istället.

Det tog inte lång tid innan jag började vinna tillbaka tid. Då jag väl gav mig ut på jakt efter mitt verkliga jag, gick det inte länge. Daglig träning att tänka positivt och röja bort så mycket sjukdom som möjligt, blandat med att öva upp min andlighet igen efter så lång tid, leder till att jag idag levt utan de mörkaste tankarna i  tre veckor. Jag fick lite akuthjälp från mina medhjälpare; rening för rening, av hus, kropp och själ. Motion + bättre kost. Små saker som stora. Så kom den dagen då min morbror sade "Yasmine, var beredd på en bättre tid nu, vårt arbete är både över och har precis börjat". Det var på nyår. Ett par dagar till kunde jag känna av sjukdomens alla klor, vi gjorde en sista rening och sen... Vände det. Över en natt. Tre veckors lättnad. Jag kommer falla igen, det vet jag. Men jag ska försöka aldrig tappa hoppet igen på det där sättet. Styrkan. Jag måste vara starkare än så. För jag vill det här. Med hela mig.

... så nu tänkte jag även se bloggen som ett projekt att driva framåt. Jag har börjat göra om sidan layout-mässigt. Där ni får följa min resa mot sanningen och den renaste kärleken, den till livet. Mitt i allt är jag jäkligt tacksam, det enda jag inte har är några förlorade år, och under de åren har jag inte levt under en sten utan intjänat erfarenheter för flera sekel.
Ungefär.

Det är bara att fortsätta. Om och om. En dag står jag upp och fallen blir mot mark mjukare än bommull.

Värme och kärlek, Yasmine