Några dagar sen sist

Nu har det gått några dagar sen sist, det har varit ett rejält kämpande med tvången, på ett bra sätt alltså. De har inte varit värre, men jag har fightat mer emot dem. Och faktiskt lyckats lite. Försökt tänka enkelt, livet kan vara enkelt om man gör det så. Inte sagt att det är enkelt att göra det enkelt, eller att livet bör vara för simpelt, men i mitt fall gör jag mina tankegångar mer komplicerade än vad de behöver vara. Jag har nu försökt göra istället för att tänka, blir det fel, går jorden under, då får det ske. Då är det meningen. Troligtvis inte. Troligtvis kommer allt vara detsamma, förutom att saker alltid händer, positiva som negativa. Skillnaden - mitt huvud får vila. Tänker när jag behöver fatta ett beslut, då kanske det krävs en analys, för det mesta en snabb sådan. Annars får tankar komma och gå, jag kommer försöka att inte gripa tag om dem, vända och vrida på dem in absurdum, veta exakt vad jag känner, göra det perfekta så jag duger. Behöver inte vara perfekt (vad är perfekt?) Sluta kontrollera. Bara vara. En fruktansvärt svår uppgift, jag är totalt ovan att bara leva utan att ha kontroll över vad jag tänker, säger och gör, men jag måste tänka; vad är det värsta som kan hända? Då får det hända. Standardordet: skitsamma! Slutar nu denna lilla textbit innan jag börjar analysera om det blev exakt rätt och riktigt. Skiter sig bloggen för att ett litet inlägg inte blev PRECIS som jag velat ha det om jag analyserat i detalj i en kvart - må så vara. Släpp nu.

(Ångesten ökar och jag känner mig totalt kaputt i huvudet när jag inte får kontroll, nu gäller det att uthärda. Jag klarar det. Det kommer att bli bättre).

I onsdags var mor, far och bror på bio, och jag följde med till Uppsala för att passa på att träffa F några timmar. Vi satt ute på en parkbänk och pratade, härligt väder var det, och så hade vi saft med oss. Berättade lite om tvången, skönt att få det ur sig. Försökte att inte analysera vad jag sagt, ville inte låta tvångstankarna störa vår dag för mycket. Och så är det bra att komma igång med kampen när man har någon bredvid sig som det är värt att kämpa för. Lyckades. Vi hann göra i ordning middag och prata ännu mer, innan det blev hemgång för mig. Torsdagen gick förbi med ännu mer träning. Så svårt. Känner mig splittrad utan kontroll. Men jag är ovan. Jag måste vänja mig med mindre kontroll, med sund kontroll. Vet mitt värde mer än jag någonsin gjort, sen kan det alltid bli bättre. Grunden är stabilare, men de automatiska dömande tankarna kommer ändå. Slutar jag analysera, får jag lita på att de tillslut kommer försvinna. Tänk mindfullness - låt de finnas där, utan att påverka. Igår träffade jag M1, var otroligt länge sen. Klarade faktiskt av att släppa kontrollen innan, lät bli att analysera varför jag inte sminkat mig eller om allt såg perfekt ut i huset. Skitsamma. Kunde faktiskt ändå fokusera, och ångesten som faktiskt inte var så stor från början, försvann helt, i alla fall beträffande det. Vi pratade, drack kaffe, satt vid datorn och såg på en hel-larvig film om häxor. Saken är den att jag ser häxor som något helt annat än det media gör av dem. På TV blir i princip all andlighet, naturreligion etc antingen överdriven och orealistisk skräckfilm, eller så blir det typ "Sabrina tonårshäxan"-varianter. Suck. Önskar de kunde göra en äkta andlig film som speglar new age eller wicca kulturen på ett bra sätt, utan fåniga repliker eller flygande exorcisten-monster. Filmen "eat, pray, love" är faktiskt den andligaste filmen jag sett, och den innehåller inte ens fenomenet "livet efter döden" om jag inte minns helt fel.

När hon åkt dök en viss jobbig känsla upp, men den tänker jag inta ta här. Lyckades tänka helt annorlunda i alla fall, efter ett prat med mamma och lite messande med F. Är så oerhört tacksam att jag har människor i min närhet som på ett konstruktivt sätt kan få mig att må bättre. Såg på en film på kvällen, sen satt jag vid datorn och läste lite intressanta artiklar bland annat, tills klockan blev sent och jag somnade bums.

Har faktiskt ett tema på gång, som jag i alla fall tänkte påbörja idag, på bloggen. Fick inspiration efter att jag läst en artikel i ananke, ocd-förbundets tidning som kommer ut med jämna mellanrum under året, för de som är medlemmar. Kommer fokusera på barn och unga i skolmiljö, när de lider av OCD eller annat funktionshinder. Ett ämne som berör mig starkt, allt kring barn i skolmiljö är ett ämne jag brinner för, med tanke på vilket helvete jag gick igenom under min skoltid. Så - snart dyker det upp lite viktigheter på bloggen!

Ta hand om er så länge!
Love,
Yasmine