---------------------------------------
Min OCD hade inte utvecklats till sitt yttersta, om det inte vore för den traumatiseringen jag gått igenom. Utan den, tror jag inte att mina tvångstankar handikappat mig till den gränsen att jag knappt kunde röra mig normalt. Men faktum är att OCD är ärftligt, det finns även i vår släkt, och jag började "tvånga" redan som 4-åring. Då handlade inte tvångstankarna om min grunduppfattning om mig själv, utan berodde antagligen på lite felaktiga signaler i hjärnan, av att min "känsla" och mitt "förnuft" inte hängde ihop. Mitt förnuft sade att jag inte behövde trampa på alla hörn på mattan fem gånger, men min känsla svek mig och jag gjorde det ändå. Det "kändes fel" annars. Sen började skolan. I början av min skoltid påverkade inte tvången så värst mycket, men redan efter ett år började en viss del bli en ständig vardag. Mina utseendemässiga tvång, kallat "BDD". Jag förstår i efterhand att dessa tvång startade milt och utan större anledning, jag hade alltid fått höra att jag var söt, både av vänner och familj. Men när nedtryckningen började, fanns det plötsligt en anledning att känna att jag inte dög. Det drabbade till en början främst min syn på mitt utseende, av två anledningar. Jag kände att mitt inre vart svart och fult, och använde min yta till att balansera. Samtidigt började jag uppleva min spegelbild som extremt motbjudande, och var tvungen att lägga varje hårstrå perfekt för att inte människor skulle bli äcklade.
I det som kallades "tidigare-laget" (vi använde oss inte av låg- mellan- och högstadie i vår skola, utan benämnde klass 1-4 som tidigare-laget och 5-9 som senare-laget) upplevde jag inte att skolan i sig, alltså lärarna, bemötte mig illa. Vi hade relativt bra lärare, och trots att de inte uppmärksammade det som hände, var det inte lika tydligt att se som det skulle komma att bli. I senare-laget förändrades allt. Min utsatthet steg en nivå högre, och tvångstankarna blev allt mer märkbara. Jag kom ständigt försent, på grund av att jag borstade håret i timtal, eller inte hann göra allt så perfekt som det bara gick, innan jag lämnade huset. Det hände ofta att jag grät på vägen in, för jag visste vad som skulle komma. Elever som hånfullt påpekade att jag kom försent som alltid; "sitter du på toaletten och viker papper eller?", "fan vad seg du är". I princip alltid fick jag en utskällning av läraren, många gånger inför hela klassen. "Förstår du att hela klassen väntade på dig? Att du kan vara så egoistisk att du vägrar tänka på hur mycket detta påverkar dina klasskamrater, jag förstår inte detta faktiskt nästan elaka beteende!", "jaså Yasmine, du kom i tid idag för en gångs skull? Var väl skönt att du någon gång tänker!" Hade jag inte varit så hjärntvättad att jag faktiskt trodde att jag var ond och elak och förstörde världen, hade jag antagligen gråtit och gått ut. Mitt ständiga leende och "förlåt, jag ska tänka på det till nästa gång" gjorde antagligen att läraren blundade för vad som verkligen hände inom mig.
När det handlade om mobbingen, den uppenbara mobbingen, det som inte skedde i det tysta, var mitt funktionshinder den faktor som påverkade mest. När det gällde elever var min "seghet" och min "fåfänga" något som var lätt att göra narr av. Jag hade, trots skammen, med mig en borste på varje lektion, som jag ibland diskret borstade med. Hade även alltid med mig en spegel. Ord som "du tror att du är så jävla snygg som vill se dig i spegeln jämt, men det är du inte!" haglade, och jag log oftast, skrattade. Allt narr hade gjort mig till narren, och jag började uppleva mig som "den konstiga" i klassen. Jag ville inte behöva smyga in på toaletten jämt, jag ville inte behöva göra ritualer för att känna att jag dög, men ångesten blev för stark annars. Det motsägelsefulla var att mina ritualer verkligen gjorde att jag fick höra att jag inte dög, men jag var säker på att mitt monstruösa utseende och mitt svarta inre var värre. I sjuan när det bildades gäng på vår skola, kände jag mig som det svarta fåret i mitt. Nedtryckningen var uppenbar, och även fysisk. Ju värre mobbningen blev, dess värre blev mina tvång. Mina "konstiga egenskaper" skämtades öppet om och lärarna kunde följa med i skämten. Även om jag hört talas om tvångstankar, kunde jag inte koppla att det var det jag led av. Jag trodde bara att jag var fel, konstig, någon man kunde prata om som dagens skämt vid matbordet. Att jag grät i smyg, berättade jag aldrig. Det var ytterligare en skam.
Barn kan vara elaka har jag lärt mig, men jag kan vara nästan mer besviken på de som skulle vara "vuxna" och "ansvarstagande". De som leende såg på när en elev slängde ur sig något uppenbart elakt och illasinnat, och sedan fortsatte sin lektion, som om ingenting. Jag minns att tvångstankarna fick mig att skriva i mina anteckningsböcker tills papprena gick sönder, för att det kändes fel om det blev ett "gap" i en bokstav. Jag minns att jag var så upptagen i mina tankar och min flykt från verkligheten att jag ibland inte kunde förmå mig att lyssna på läraren, och göra mitt jobb. Aldrig tänkte jag på att faktiskt hade ett sår i själen som jag försökte läka genom att följa krav och tvångsmässiga tankar, utan "jag skrev fult, hade dålig skrivstil" och "var oansvarstagande och lat, orkade inte göra det jag skulle". När till och med lärare jag träffade varje dag, bekräftade att jag var fel, i vägen, blev allt för mycket. Att jag befann mig under någon annans makt och höll på att utveckla en komplex traumatisering (något som var en process och ett händelseförlopp utanför det som skedde med den "rena" mobbingen i skolan) fanns inte på min karta, det uppenbarade sig i mitt minne många år senare. Men jag började ändå förstå att något var fel. Jag bröt ihop i skolan efter att mobbingen blivit fysisk, grät på nätterna och slutade känna glädje. När det gått upp för mig vad som faktiskt pågick varje dag, allt jag dold med ett leende och en flykt till en annan verklighet och "tvångat" bort, tog det inte lång tid innan jag kapade av kontakten till mitt tidigare liv och mitt inre barn. Trots allt det som fortfarande pågick i skolan, stängde jag av. Det var här min traumatisering började utveckla sina konsekvenser.
Ett år senare hade vi kontakt med BUP, och jag fick en diagnos. Tvångssyndrom. Jag har hört att många upplevt att människor dömt dem när det berättat om en diagnos, och stämplat dem just då. För mig skedde det motsatta. Lärarna fick veta att jag under dessa fem år jag gått på deras lektioner, inte varit lat, elak, egoistisk, oansvarstagande, fåfäng, seg etc, utan jag hade haft ett väldigt påtagligt funktionshinder. De insåg nog att deras beteende och icke-förståelse blivit ytterligare en börda på någon som redan hade fullt upp med att överleva. Efter det blev de betydligt lenare i rösten. Ville alltid vara till lags, och jag kunde alltid komma till dem. Vid det laget var det, hur krasst det än må låta, försent. Men som tur var hade jag ett par lärare det sista året, som visade äkta empati och hjälpsamhet. Eleverna fick också veta. Många som tidigare inte pratat med mig särskilt mycket, frågade plötsligt hur jag mådde. Den uppenbara mobbingen fanns inte längre. Men min självbild var helt utformad efter allt jag fått höra, och en inre dömande röst hade ersatt den verbala nedtryckningen. Det skulle ge ärr för livet, och jag kommer alltid ha svårt att se tillbaka på min skoltid. Inte förrän nu känner jag att jag ens förmår mig att skriva ned det, och det river i mig när jag uttrycker orden, men tanken på att kunna hjälpa någon annan som är eller varit utsatt, får mig att ändå göra det. Kan jag få någon att känna sig mindre ensam, är det värt det.
Många barn lider, just idag, av ett funktionshinder och blir, just idag, kraftigt nedtryckta av elever och lärare i skolan. Många barn har, just idag, tankar på självmord, för att de känner att hela deras existens är "fel". De känner sig i vägen, oförstådda och hånade. Idag finns vad jag förstår mycket mer förståelse och hjälp för funktionshindrade barn, de som upptäcks vill säga. Men mobbing existerar lika mycket fortfarande, och det finns barn som varje dag känner en klump i halsen när de ska gå till skolan. Som lärare ser, ändå känner sig inte barnen sedda. För sällan görs något. Och barnet får skulden. Det måste stoppas. Det finns alltid en anledning till att ett barn beter sig på ett visst sätt. Det finns även en anledning till att ett barn mobbar. Väldigt ofta får det mobbande barnet hjälp, mer sällan den mobbade (om jag ska gå efter egna erfarenheter/andras erfarenheter jag bekantat mig med). Oavsett om du mobbar eller blir mobbat, bör en insats göras i tid, så det kan få ett stopp. Men det får inte fortgå att ett eller flera barn hånar, misshandlar, fryser ut ett annat barn, tills dess att barnet utvecklar ett inre sår som antingen påverkar andra, eller barnet själv. Det kan leda till en evig process av utsatthet. Och lärarna måste utbildas till att se barnets inre. Vad som sker på raster eller bland elever, vad som sker i barnets sociala eller känslomässiga liv, är minst lika viktigt som det som rör utbildningen. Skolan är till för barn att växa upp i, en stor del av dagen befinner sig de allra flesta barn i skolan. Därför måste det finnas en trygghet, en lärdom om att vårda sig själv och andra. Och att veta att man duger, är viktig, har en uppgift.
I nästa del tänkte jag med hjälp av artikeln från Ananke, utforska ämnet mer och lägga fokus på hur skolan bör förbättras. Hur fler insatser kan göras och hur mobbing/funktionshinder kan upptäckas i tid. Något måste förändras. Jag vill inte att fler barn ska växa upp med ett sår, som kanske aldrig kan läka helt. Som alltid kommer finnas med som en mörk del inuti det inre barnet. Hur man blir bemött som barn, kan förändra hela den vuxna individens beteende och syn på sig själv. Men, det finns hopp. Även ett skadat barn kan läka till stor del, och använda ärren som finns kvar konstruktivt. Det kommer jag också till.
Fortsättning följer. Ta hand om er.
Yasmine
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar