torsdag 29 november 2012

Ilska, sorg och glädje - jag vet hur man känner på riktigt, äntligen

Det finns många slags känslor, enligt andligheten kallas vissa "känslor" och andra "emotioner". Emotioner är känslor som inte finns i vår själ, utan i vår mänskliga kropp. Där finns avundsjuka, bitterhet, svartsjuka, hat, destruktiva känslor. Under alla mina värsta levnadsår har jag nog vandrat mellan de mest negativa känslorna, oavsett om de tillhör själen eller inte. För att stilla de allra värsta, har de trubbats av med onaturliga medel. Konstgjorda känslor. Falsk lycka. Jag vet inte ens om det är jag, som känt dem. Men de har funnits där.

Nu är jag på väg att bli normal (eller ja, haha, ni förstår begreppet). Jag har vanliga problem istället för att vara orolig på om rösterna kan få mig att ta mitt liv, eller rädsla att bli lämnad utan ett värde om jag inte står kvar på samma ställe 5 timmar till och tvångstänker. Allt sådant har suddats bort, existerar knappt. Jag släpper alla såna känslor. Istället får alla vanliga känslor plats att tränga fram. Känslor som ilska, glädje och sorg. Känslor som avtrubbats. Känslor som nu är så starka att jag knappt kan hantera dem.

Jag är SKITFÖRBANNAT arg. Jag har aldrig lärt mig att få utlopp för den känslan, för jag har trängt undan den. Totalt. Så nu kan det se rätt kul ut när jag skriker åt TV:n som vägrar byta kanal medan jag viftar som en tok med fjärrkontrollen. Hade gärna kastat en stol i golvet. Men så långt har jag inte haft mod att gå. Måste börja försiktigt. Men vilken lättnad! Att kunna bli arg, och få agera lite på det...

Jag är FÖRTVIVLAT ledsen. Hade rätt svårt att gråta förut, kunde känna någon form av ledsamhet men ögonen vägrade att producera tårar. Satt mest och knöt händerna. Nu kan jag sitta i två timmar och bara stört-tjuta, och känna innerlig sorg. Det gör ont i halsen, näsan blir blöt men samtidigt är det så skönt. Samma smärta som förut, men den kommer UT!

Jag är FNITTRANDE glad. Visst har jag väl kunnat skratta tidigare, och känna glädje, men det här är extremt. Mitt i en gråtattack efter ett utbrott, skrattar jag så tårarna rinner lite till. Allt ifrån HIHIHI och HAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHA till HAHAHAHA, ja ni fattar. Allt är så hysteriskt jäkla kul ibland så jag får kämpa för att inte asgarva mitt på stan.

Sen blir jag trött, och somnar.

I tisdags åkte jag till F för att stanna över natten. Vi handlade mat, och jag kunde inte sluta skratta. Vi gick runt och försökte hitta rätt prylar, sen skrattade vi lite på vägen hem med. Kvällen innehöll matlagning, (jag blev ledsen, no shit), filmtittande (för min del, internt skämt hehe), TV, prat och sen somnade vi framåt halv ett. F åkte iväg på jobb på morgonen, så jag sov kvar i hennes hus och lagade frukost. Hann lyssna på musik, kika dator, duscha och börja sminka mig innan hon dök upp. Då blev jag ledsen (igen) och grät i en halv evighet, innan vi skrattade igen och såg på film. Efter lite mer skratt åkte jag till Vaaasssssunda med F, där mamma hämtade mig. I bilen... *fanfar* grät jag hela vägen hem, och ännu mer hemma, och lite till, sen såg vi på en film, skrattade och snark. Somnade halv elva-elva.

Idag har jag hunnit med lite i alla fall. Kontakta några viktiga personer, sovit, suttit här och gjort ett smycke. Och kikat lite på TV. Och ätit. Och nu måste jag sätta igång med föreläsningsarbetet.

Jag erkänner mitt i alla mina ståndpunkter vid att jag inte är bitter - jag kan nog innerst inne känna en viss sorg (INTE bitterhet, men sorg) över allt som varit. Ilska. Och inte bara på mig. Inte över de senaste åren lika mycket som över min uppväxt. Allt självförakt och alla lögner, allt som inte stämde. Allt jag inser nu. Att känna sig älskad och veta att man förtjänar kärlek är nytt. Väldigt nytt. Jag är ovan, oerhört ovan. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den insikten, så då gråter jag. Och är arg. Och känner en himmelsk glädje över att jag hittat hem tillslut.

Jag hittade hem.

Ljus, Yasmine

tisdag 27 november 2012

Trötthet, sorg, fniss och ännu intressantare näsor

Måndag och halva tisdagen har gått.

Igår blev det träning på morgonen, dusch, lunch och en lång sväng till Uppsala. Eftermiddagen var faktiskt väldigt glädjande, var på träning inför julkonserten och fick träffa A, musikD och CO. Mycket skratt som vanligt, lite väl mycket kanske, hehe. Man kan ju inte tro att man befinner sig på dårhus ;) Skämt åsido, finns nog fler normala där än på de flesta ställen, egentligen. Vi tränade in min låt, så oerhört roligt och peppande att höra sin egen låt spelas och sjungas av fem personer! Alla är dessutom långt ifrån amatörer, väldigt duktiga människor. Att sjunga och känna den gemenskapen räddar mina måndagar, det är en sådan lättnad att få komma dit. Njuter varje sekund. Vid två började den vanliga musikgruppen, då vi sjöng lite konsert-låtar plus annat. Sjöng både själv, med stämmor av A och i grupp. På fikapausen pratade vi och drev hej vilt, min lite galna och kan-ej-sluta-skratta-sida framträds i såna stunder. Efter musikgruppen var jag full av energi, och planerade ett så kallat "häng" med A.

Resten av dagen inföll sig tröttheten, aouch. Skrattet övergick i sorg och Zznnark, men jag tillät mig sova bort några timmar istället för att försöka komma igång med arbete, tror jag behövde det. Såg på projekt-runway, pratade med M3 och F, sen blev det sova igen. Drömde en massor av helgalet i natt, så jag är inte direkt utvilad.

Jag drömde att jag satt i snön och åt köttfärssås ur en vit handduk, medan mamma försökte förhindra att jag spillde på golvet (?), nyduschad med en ful hjälm på huvudet. Och jag äter ju inte ens kött...



UPPREPNING I REPRIS!!! DET ÄR EN PIERCING JAG BÄR I MIN NÄSA!!!

Läs mer under: ångest och intressanta näsor.

Idag sov jag ut, och åkte med pappa till teamet vid 10. Pratade med K om lite interna saker + mitt nya sätt att känna (humör, "stämningsinne" = råkade säga fel och så vidare). Vi konstaterade att de sämre leder till det bättre.

Efter samtalet med K träffade jag PK och diskuterade debattinlägg, hantera nervositet inför föreläsningarna, hemsida och marknadsföring. Gav faktiskt väldigt mycket, och jag vet lite mer hur jag ska arbeta den kommande tiden. Jag och pappa åkte sedan hem, och jag bestämde med F i telefåntratten att jag ska komma över till henne i kväll och soooooova över. Mysmys! Är trött som satan (gnällgnäll, ibland får man) men lagom lugn och har packat/planerat och ordnat lite saker. Ska få ihop det sista, sen bär det av till F!

Ta hand om er, skriver mer imorgon.

Zzzz<3 / Yasmine

söndag 25 november 2012

Man får vara svag ibland

Kanske dags att visa att man är lite mänsklig. Människor runt mig och även jag är van vid det positiva synsättet och styrka i varje andetag jag tar, men ibland kan alla brista. Annars vore vi inte människor. Och det går att ha en balans då med.

Allting har rullat på, livet har lett mot mig och nya utmaningar och positiva överraskningar har kommit för varje dag. Men jag ska erkänna en sak. Jag är rädd. Livrädd. Trots livets stabilitet, kan jag inte förneka att jag som person är skör. Något som ger en känsla för kreativitet - men även för mycket smärta. Jag har en längtan i kroppen, något form av hål som vill fyllas. Kanske med kärlek och förälskelse, jag vet inte. Trots att jag har så många runt mig, vänner, familj och bekanta, känner jag mig ensam. Det är en känsla som kommer över en ibland. Inte ofta, inte jämt, men ibland. Vaknade på morgonen och kände tröttheten stiga, så jag lade mig igen. Vaknade, lika trött igen, åt frukost och satte mig vid datorn. Det är sömnighet och fysisk matthet, men framför allt en känsla av utdränering (blogspot accepterade inte den stavningen, men det skiter jag blankt i, pytsa). Tomhet. Det positiva i det hela är att det sista jag vill är att skada mig. Lockar mig inte det minsta. Avskräcker mig snarare. Tänker inte höja någon medicin heller - jag har bestämt mig för att bli av med dem helt - och där står jag kvar. Såna här tomrum kan inte fyllas med mediciner, avtrubba snarare men då är jag hellre ledsen.

Slog mig ned i köket, sade några meningar till mamma (bland annat "om jag gråter snart gör jag det för att jag vill") och sen grät jag. Inte av sorg egentligen. Kanske av förvirring, rädsla. Rädsla att förlora allt jag byggt upp. Den rädslan kommer jag kanske få leva med. Lära mig hantera. För samtidigt som den smärtar, är det en spärr. Ett hinder att falla längre. Ett sätt att kämpa. Jag är positiv som person, kommer alltid vara, men jag märker att ibland mår de mest positiva som sämst när det verkligen faller. Men man får falla. Jag får falla. Jag faller, ligger där ett tag, gråter, blir irriterad, svär högt, skrattar av nervositet, och någonstans där får jag ta att resa mig igen. Att ge upp är aldrig en lösning. Och hade jag någon gång verkligen gett upp, hade jag inte funnits här idag. I grunden vill jag leva, har alltid velat gjort. Jag älskar livet. Samtidigt har jag blivit sviken, och vid såna tillfällen vill man kanske ge upp för att hämnas på livet. Eller något. Jag vet inte. Något jag vet är att jag aldrig kommer ge upp. Det har jag lärt mig för mycket för att göra.

I fredags träffade jag A i stan och åt lunch, efter att jag varit på sången. Sången gick bra, fasen vad skönt det är att sjunga. När jag och A sedan ätit, tog vi oss hem till henne och pratade, skrattade, var lite galna, åt igen och bakade kladdkaka. Vi såg på X-faktor och Gustavsson 3trappor (humor på hög nivå), och pratade tills klockan slog halv två. Då sov vi. Tänk vad tiden går fort när vi ses. Fina du. Dagen därpå vaknade vi sent, åt frukost och pratade massor mer. Vid halv fem började jag min resa hem, på vägen kände jag någon lustig känsla i kroppen. Kanske började rädslan där. Samtidigt var det skönt, nästan som att jag var hög. Väl hemma blev det "så mycket bättre" och soooooooova. Det har varit en bergochdalbana-helg med väldigt mycket skratt och väldigt mycket gråt.

Den här gången tänker jag inte klistra på ett leende och kämpa mig upp direkt, jag behöver vila och tycka synd om mig lite grann. Det sistnämnda är jag inte så bra på, men jag har bestämt mig för att jag måste få det när svagheten knackar på. Det är inte svagt att vara svag. Alla har styrka och svagheter, båda är viktiga för att bli fulländad, tror jag.

Jag ligger på marken ett tag till, gråter och svär, sen minsann är det andra tider!

Ljus och kärlek, Yasmine

torsdag 22 november 2012

Innehållet av tre dagar, och några ord om en irritation som kommer leda till förbättring!

Tre dagar har gått utan information om mitt mångfacetterade liv på blogginen. Det har gått lite upp och lite ner och lite upp igen. Småsaker kan ge en väldig ängslan, stunder då man brister i sin säkerhet i livet. I såna moment försöker jag hitta tillbaka till känslan av styrka och konstruktiv kontroll. Låta mig falla, och resa sig igen.

Dag 1, tisdag...

Simmade 1000 längder, väldigt skönt. Svårt att minnas vad man gjort när man inte skriver om det, haha.

Irriterade mig över något jag alltid irriterar mig på när jag möter det på internet, men irritationen har blivit väldigt konstruktiv och drivande. Nu när jag vet att jag kan påverka till det bättre. Har skrivit om ämnet en rad omgångar tidigare, tänker inte gå in på det för mycket. Men ni vet kanske hur mycket triggande texter och bilder öppet uppfläkta på internet, upprör mig. Jag vet inte riktigt om personerna förstår hur negativt de påverkar andra unga tjejer. Jag blir inte triggad, inte längre. Inte det minsta faktiskt. Men jag vet hur jag tidigare, och hur andra unga tjejer, reagerar negativt på tävlingen som pågår. Hela grejen är så sjuk att jag måste sätta mig ned och andas några minuter. Det är faktiskt inte så konstigt att så många unga mår dåligt - som det ser ut idag bland unga tjejer och killar, hur de faktiskt påverkar varandra. Inte alltid, men med egna ögon ser jag att det är vanligare än man tror.

Det är bland annat detta jag vill föreläsa om. Hur vi kan undvika triggande, romantiserande och identifierande beteenden. Även då en handling inte direkt beskrivs som romantiserande, är det inte svårt att räkna ut vad det egentliga syftet är. Det är skrämmande. Vad får en ung människa med hela livet framför sig ut av att fläka ut all destruktivitet öppet och faktiskt dra ned andra i närheten? "Jag vill visa hur man inte ska göra", jo visst, sure, det fungerar ju också. När jag någon gång läste ordet "du är verkligen en förebild!!!!" skrivet av någon till någon annan, börjar jag fundera på om det är jag som är tokig. Eller... sen när är man en förebild när 9/10 som sett en text om "hur att självskada eller överdosera" sedan lägger upp en bild själva, på samma fenomen?

Blir psykiatrin den psykiatri jag vill föra fram - existerar inte detta om några år, då ingår det i behandlingen att motverka sådant beteende. På avdelningar är det ingen som protesterar om 3 tjejer sitter i ett hörn och diskuterar mediciner, sjukdom och diagnoser i syfte att porträttera sig som sjukast. Läkarna är ibland till och med värre själva. Hade jag fått önska, hade det varit en regel att det inte blir destruktivt prat. Att skada sig förbjuds och bestraffas, men när personer sitter och planerar en självskada är det ingen som rör ryggen. Jag har en viss aning om att många skulle säga emot mig här, men det är nästan så att jag tycker att man inte ska låta två inlagda personer umgås, om man ser att de främjar negativt och destruktivt prat hos den andre. Bara en tanke.

Dag 2, onsdag...

Träffade PK på teamet klockan 2, vi pratade en massor om utbildningen. Jag berättade vad vi fått lära oss och vad jag kan ta med till mitt eget arbete. Till sist pratade vi om vad som händer härnäst på våra möten, och bestämde oss för att dela upp följande 3 gånger så här:
Omgång ett - prat om färdigheter i föreläsning, hur man kan forma övningar, stenciler och powerpoint-bilder på en föreläsning, följa upp en debatterande text jag skrivit till media och lite annat.
Omgång två - första delen av föreläsningen, nu ska jag alltså ha en färdigskriven föreläsning.
Omgång tre - sista delen på den färdigskrivna föreläsningen.

Efter PK-samtalet, väntade jag en timme i väntrummet, och sen träffade jag K. Vi pratade lite om utbildningen vi med, om ett viktigt ämne som är ganska relevant (ligger lågt med vilket ämne) och om en heh, rolig grej som hänt efter lite omfördelade kemikalier. Kan säkert berätta mer exakt någon dag, så länge får ni undra ;)

Efteråt åkte jag och pappa hem och jag spenderade kvällen med lite andlighet och healing. Kändes bra att ha fått öppna upp kanalen lite, behövde nog det. Så jag kunde somna gott sen, men ett helt annat lugn.

Dag 3, torsdag...

Idag har jag kort och gott simmat, läst igenom boken och skickat ett viktigt mail. Boken ja, det blev lite luddigt - självbiografin alltså! Har fått ett bättre grepp om vad som behöver förändras, så nu ska jag försöka skriva upp alla delar jag vill få in i berättelsen som jag missat, skriva in mer detaljer och få klart slutet. Sen är det klart! Känns oerhört spännande, och jag vill parallellt med skrivandet utöka kontaktnät och påbörja (h)järnkoll-arbetet, troligen ger det mycket till en potentiell utgivning.

Nu tänkte jag äta något litet och borsta tänderna!

Värme och kärlek, Yasmine

måndag 19 november 2012

Privat humor och lite snack om helgen

Ja men se! Här var hon igen! OTROLIGT!!!

I alla fall, har inte hunnit skriva så mycket i helgen, har varit rätt fullt upp. I lördags kilade papps och jag hem till farmor och farfar för att fika och prata (och föreläsa). Var hungrig som en get, och åt lite mackor (intressant info, etc), sedan drack vi kaffe och pratade i flera timmar. Berättade om utbildningen, privata angeläääägenheter och allmänt om livet. För er som nu var intresserade. Resten är

- hemlighetsstämplat -

Jag och min familj är väldigt privata. VÄLDIGT. Privata. Folk vet knappt var vi bor.

För att förtydliga lite innan detta släpps som ett inlägg, har jag tagit lärdom om utbildningens information om sociala medier. ALLT syns. ALLT. En gång på internet, alltid på internet och så vidare.

Det var alltså ett skämt det här med familjen privat. För er som inte förstod. Ett skämt.

Jag har konstig humor.

NU FORTSÄTTER VI! Neeeeeeeeeeeext.

*smart utfyllnad*

När vi bestämt tid med M3, hann jag föreläsa och bli filmad av farfar. De gav mig feedback och tyckte det var bra (hoppas jag, uppfattade det så i alla fall), och vid ja-vad-fan-nu-klockan-än-var, åkte jag och papps till Bro. Vi pratade igenom föreläsningen på vägen och jag fick bra konstruktiv kritik. Så nu ska jag öva på att få ihop en mer naturlig början!

Vid Bro hämtade vi upp M3, och åkte hem till mig. Lagade mat och såg på L-word hela kvällen, inklusive väldigt mycket snack som vanligt. Så mycket bättre, såg vi på också, Magnus Uggla är ju min barndomsidol. Har ett minne från min typ 5-års (?) dag, då jag dansar i vardagsrummet till hans speciella texter. Förstod nog inte hälften, men jag sjöng med i alla fall.

På söndagen hann vi vakna, äta, göra oss i ordning och se lite till på L-word (sista säsongen ever!!!), innan M3 skulle hem. Jag tog det mest lugnt resten av dagen, åt middag med pappa på kvällen och kikade på Beck. Idag tränade vi på morgonen och åkte till Uppsala (teamet) för musikgrupp och ännu mer musikgrupp. Gick faktiskt jäkligt bra idag och vi hade riktigt roligt. Pratade med A som jag ska träffa i helgen! Efter att jag kommit hem och ätit, har jag mest suttit här och kollat på TV. Pratade med F nyss!

Det har varit en väldigt bra dag, och jag är glad. Gårdagen var lite sämre, kände mig allmänt olustig och nere, men det ger bättre kontraster när det blir bättre, så det så! *positivt tänkande, hurthurt* Imorgon får det bli en hemma dag, gör nog lite smycken och skriver på boken. Det behövs såna dagar.

Nu ska jag sova! Kärlek, Yasmine

lördag 17 november 2012

Hemma från två underbara dagar med (h)järnkoll!

Nu är jag både "äntligen" och "tyvärr" redan hemma från (h)järnkoll-utbildningen. De två sista dagarna är över, och jag är numera attitydambassadör! Med andra ord, jag kan strunta i det faktum att jag är sjukskriven när jag pratar med vissa och istället säga att "ja, jag arbetar, jag är redaktör och föreläsare!". Känns grymt jävla bra, för att vara helt ärlig. Nu är det dags att förändra i världen! Nja, lite storhetsvansinne och en stor del sanning.

Anlände på zinkensdamm klockan kvart i tio i torsdags. Kramade om några kära återseenden i dörren, och lämpade av mina grejer. Sen var det dags för presentation! Vi fick samtala i hela gruppen och gå igenom viktigheter, sedan började workshop nummer ett. Jag hade valt "möta grupper/föreläsa" och fick lyssna på en föreläsning om föreläsning (^^) av en "gammal" attitydambassadör. Väldigt intressant, dock fattades det tid så vi hann inte öva alls. Kändes trist, men jag tror ledarna fick en funderare och använder kanske mer tid nästa gång. Väldigt intressant var det ändå, även workshop nummer två, - media. Vi fick berätta om våra mediavanor, där jag lustigt nog hade samlat på mig lite att berätta, men ack så nödvändig workshopen var! Jag lärde mig supermycket, om hur man på bästa sätt framställer sig i media, vad man ska tänka på och vad man ska vara försiktig med. Kändes väldigt relevant och viktigt att få ta del av hennes ord, och det blev lite skratt också.

Efter workshop och lunch och workshop igen, fikade vi, pratade mer, och mitt minne säger att vi kan ha haft någon ytterligare samling innan middagen. Mycket prat med intressanta människor med inspirerande historier man fick ta del av, och berätta om sin egen. Maten var återigen supergod och efter middagen lyssnade vi på musik av tre deltagare. Just det! Innan middagen pratade jag med föreläsare för gruppen "möta grupper" som hade tid att prata med de som ville. En timme satt vi själva i rummet, T och jag, och gick igenom min föreläsning och lät henne ge mig massor av viktiga tips och tankar. Var ett privilegium verkligen. Gick till mitt rum åtta, ringde 3 samtal, duschade, såg på TV och sov.

Nästa dag fick vi veta en hel del mer matnyttigt om hjärnkoll, vilket var väldigt nödvändigt. Vet ju på ett ungefär, men det är svårt att minnas allt, så det fick bli en uppfräschning (... heter det ens så?) uppfriskning... refresh... äsch! Ni fattar! Vi växlade vem som hade ordet, lyssnade till nationella hjälplinjen och en hel del annat. Till sist fick vi berätta en del av vår historia i grupper, och det var väldigt nyttigt. Feedback och ännu mer gripande historier. Efter lunchen var det bara ett par timmar kvar, då vi hade en sammanfattning och givetvis - fick vi veta vad som händer nu! Information om hur man går tillväga, kontaktuppgifter och helt enkelt, några avslutande ord som samtidigt blir en ny början. Vid tre kramade vi om varandra och jag och T, en superfin deltagare, gick tillsammans mot bussen, som vi tog till södra station. Vi satt på ett café och pratade om väldigt intressanta saker, utan att säga för mycket blev jag väldigt klok på vårt samtal. Dock gjorde det att jag missade tåget, men jag tog nästa fram till bro där pappa hämtade mig. I bilen fick jag berätta allt, och väl hemma åt jag middag med mamma och hennes vän. Vi hade supertrevligt! Efter några timmars TV-tittande och ett trött samtal med F, somnade jag.

Har vaknat, ätit, sovit, vaknat och gjort mig i ordning - så nu ska jag och papps åka till farmor och farfar för att fika och redovisa lite föreläsning, sen kommer M3 för sleepover. Ska bli super.

Sammantaget ett jättebra avslut på veckan, och det blev faktiskt inte jobbigt någonting på utbildningen. Bara positivt, kanske någon småsak. Jag klarar det! äntligen. Tiderna då heldagar borta blev jobbiga, är försvunna. Det är något jag verkligen ser med tacksamhet.

Ciao! <3

Yasmine

onsdag 14 november 2012

(H)järnkoll - utbildning dag 4-5!

Hinner skriva ett litet inlägg innan jag ska sova!

Igår fick de bli simning, simmade 1000 meter (ja, för att skryta lite, hehe... he). Och en jäkla massa arbete, inom föreläsningen! Gjorde några punkter på min förra lista och skrev en ny över det jag behövde göra idag. Nu är det i princip klart. Kikade även på en dokumentär på tv3play, "från helvetet och tillbaka" hette den. Handlar om tre kvinnor som varit med i 3 fruktansvärda mordhistorier - men lyckats fly. Jag grät som ett litet barn, förstår mig inte på människor i såna lägen. Det finns så mycket ondska. Dessutom har jag hört 2 av historierna när de gick på TV för flera år sen, då de blev väldigt uppmärksammade. Hade definitivt inte glömt dem.

Idag tränade vi på morgonen, jag och mor, sen åkte jag buss till Uppsala för att träffa A i ett par timmar. Vi åt vego-burgare och ostkaka (jaja, vet, det är just den dagen idag!) och pratade på som vanligt. Supertrevligt as usual! Skrattade gjorde vi med, trore' eller ej.

På kvällen har det blivit att packa, äta och plugga. Imorgon är det dags. Utbildning nummer 2! Kommer vara borta tills på fredag eftermiddag, känns så oerhört spännande. Att få utöva föreläsningen praktiskt, och att få träffa alla igen.

Jag ger lite reklam för (H)järnkoll, och så hörs vi igen på fredag!

Kärlek, Yasmine


OH YEAH!

Snart händer det!

måndag 12 november 2012

Jag är kär, i livet typ. Snart måste det gå att hantera.

Det har varit en rätt lång dag idag, men jag har fått mycket gjort!

Åkte till teamet och var framme 12, då jag pratade med PK. Vi började filmningen på en gång; hon satte upp kameran och jag förberedde mig inför en kort föreläsning. Hade tränat i alla fall en del, dagarna innan, men var inte alls säker på hur det skulle gå. Fanns en del jag behövde träna på tills idag. Då jag väl stod upp rullade allt på, jag kom ihåg det mesta och hade tänkt på de saker jag behövde träna mest på. Det vi konstaterade var att det enda jag behöver träna lite extra på är att vara mig själv, och vara naturlig. Det ska jag verkligen försöka tänka på. Det kommer ju också gå lättare om det är fler som sitter i publiken, då det blir mer naturligt att kika runt i rummet. PK meddelade att E, läkaren, ville att jag skulle ha en kort föreläsning på ett läkarsamtal snart, vilket känns väldigt spännande. Det går verkligen framåt det här. Och på torsdag är det dags för utbildning nummer 2!

Efteråt hade vi musikgrupp. Var lite allmänt borta då jag bara hade hela föreläsningen i huvudet, men efter ett tag gick det bättre. Vi hade en ny person med, och jag tyckte vi körde på bra med alla låtar. Det blev dock bara en timme, då musikD inte kunde stanna längre. Efteråt pratade jag med fina A, sen åkte jag och mamma till curves och tränade. Var faktiskt skönt att få komma igång med träningen igen.

Hemma har jag tagit det lugnt, ringt ett samtal till M3 (som var allmänt tröttfnissigt), duschat och ätit. Ska försöka komma igång med del 2 på boken, men det får bli efter utbildningen. Idag ska jag vila, och på tisdag och onsdag får det bli all fokus på föreläsningsträning.

Jag känner verkligen i hela mig hur den avdomnande känslan börjar försvinna helt. Jag känner verkligen alla känslor till max, vilket jag inte gjort på flera år. Jag är arg, glad, ledsen, irriterad, lycklig och kär på samma gång - vet inte i vad och vem, men känslan finns där. I livet kanske. Till en början är det svårt att hantera, men jag tror att det här blir en ny tid för mig. En tid för verkliga känslor. Känslor som kan leda till större lycka, och inre lugn.

Värme och kärlek, Yasmine

lördag 10 november 2012

Först gjorde jag det här och sen gjorde jag det här och sen gjorde jag...

Hali halå!

Strax börjar "så mycket bättre" men några rader hinner jag allt skriva. Åkte till Uppsala igår, först för att sjunga. Det gick faktiskt bra, vi hann med rätt många låtar. Nästa vecka är det utbildning på fredagen, så jag hann säga att det tyvärr får bli blankt med musiken då. Efter musiken åkte jag till Uppsala för att träffa S ett tag. Vi gick en liten promenad och åt sushi, samtidigt som vi pratade. Efter ett par timmar tog jag bussen till A. Vi drack kaffe och pratade tills vi plötsligt kom på att klockan var fyra, och sista bussen hem gick kvart över fem. Men vi hann till sista! Åkte direktbuss hem och skrattade ungefär hela vägen. fniss. Vi är ju ganska bra på det, så att säga. Lite blickar hit och dit på bussen av passagerarna, men vad gör det om hundra år?

Väl hemma var vi hungriga, åt mat och satt sedan flera timmar i mitt rum och pratade. Det blev en bra pratstund om en del jobbiga ämnen, men jag tror det var bra att få ur sig allt. Tack finaste A för ditt stöd i mitt liv <3 Missade halva X-faktor men hann se Isak, dah man, som tur var. Bra som alltid. Vi pratade, skrattade och såg på TV till halv tolv, då vi kröp till kojs. För att lägga sig så tidigt var vi uppe sent idag, men vi hann prata och se på film innan A tog bussen hem. Vi såg en film om en pojke med uppenbar asperber som försökte hantera sin pappas död, supermysig. Inte för att det lät särskilt mysigt, but oh it was.

SERIÖST! Vad tråkigt jag skriver. Speglar mitt lite halvsega mående. Blir lite "först gjorde jag det och sen gjorde jag det och sen..." .Har dessvärre inte så mycket inspiration till bloggen just nu, men jag hoppas den kommer. Har en del ämnen jag vill skriva om, har haft så mycket annat bara. Man får ta en liten paus och invänta lite entusiasm eller något.

För att krydda upp detta inlägg från mega-tråkigt till bara tråkigt, lägger jag in en låt.


Det här gjorde seriöst inte inlägget bättre. GRÅTTGRÅTTGRÅTT. Jaja, nostalgi och gammal klassiker, enjoy...

/Trött_tjej92

torsdag 8 november 2012

Livet kan vara härligt trots lite seghet!

Nu är det tamejsjuttsingen dags att skriva igen! Bloggen har varit lite på standby de senaste dagarna, men jag ska försöka komma igång igen.

Igår var en total seg-dag utan dess like, Zzchnark. Blev en liten paus i min må-bra-het så att säga, allmänt orolig och trög, utan den minsta inspiration. Inte det bästa när man har hur mycket som helst att göra. Hade mest ork att veva fram och tillbaka ur olika sidor på ccccybernätet. Men jag tillät mig vila, lade mig i sängen sju och slumrade till fram och tillbaka tills klockan var tio. Då åt jag ett päron (intressant info), borstade tänderna och sov (inte), utan vevade fram och tillbaks i sängen istället, innan jag till sist lyckades somna. Drömde en himla massa sjuka saker, jorden gick under på grund av ett gift som spred sig i himlen och gjorde att alla fåglar samlades som en svart massa, och det här skulle jag alltså se i min sömnighet!!!! Inte lätt att leva inte, i alla fall inte när sover. Nevermind. Blinkblink.

Idag sov jag till 10, åt två mackor som jag inte var det minsta sugen på - men glad är jag för det! Man ska tänka positivt, etc, etc, osv. Gjorde mig i ordning och tog mig till staden Stockholm där jag träffade M... måste bli M7 i ordningen, verkar vara en populär bokstav det här. Vi letade runt efter ett café i halva stan, en trevlig promenad blev det. Till sist hittade vi ett ställe där vi slog oss ned, och pratade i flera timmar. Supertrevligt verkligen! Vi har många liknande tankegångar. Helt klart en lyckad dag, och jag lyckades till sist bli av med segheten. Hemma har jag ätit (9 timmar senare, hungrig) och gjort lite nytta.

Imorgon ska jag träffa S och hennes vän A i staden Uppsala efter min sånglektion, mys! Och så kommer A med mig hem för sleep-over. Slutsats efter två dagars seghet - livet är allt bra härligt ändå! Nu ska vi leva loppan, tjohoo. Dags för mig att borsta tänderna och lägga mig för natten.

Godnatt!

Ljus, Yasmine

tisdag 6 november 2012

Tack för att jag äntligen vill vara jag

Idag skriver jag i trötthetens och sömnighetens tecken, nog om det, ville bara förvarna!

Igår tränades det på morgonen, sedan åts det och åktes in till Uppsala för samtal med K och musikgrupp. Blev lite ändringar i schemat, men det rättades till i slutändan. Fick en fruktansvärd smärta i mitt ena öga på vägen, ett hårstrå eller något måste det varit, men fanskapet gick inte bort! Irriterande.se. Blinkade och grät hos Kiki, eller ja, ögat grät. Vi pratade om föreläsandet, och så berättade jag för första gången ordentligt om starten med Diktatorn. Hur det kändes och vad jag upplevde som liten. Mycket har det förstört, men samtidigt blev det ett försvar från en ännu mörkare verklighet, att lyssna på honom.

Efteråt var det musikgrupp, vi sjöng lite nya låtar, eller såna som de andra sjöng för länge sen. Det var roligt, bokstavligen, då jag fnittrade sönder mitt inre på fikastunden. Något har hänt, så är det bara. Jag känner känslor jag inte upplevt på väldigt länge. En märklig men härlig känsla. Efter musikgruppen pratade jag med A en stund, sen åkte vi hem. Hade helt glömt bort min nageltid, trots påminnelse, så en halvtimme innan fick jag snabba mig på. Nageltid, alltså manikyrtid, ni behöver inte vara så trögfattade, det var väl självklart vad jag menade????? Skämt åsido. Fick mina naglar gjorda på lite mer än en timme, väl hemma fick det bli lite datorsittande och mycket övande inför föreläsningsredovisningen som var idag.

Idag fick jag gå upp tidigt och åka till teamet för att filma (läskigt) min redovisning. Det är bara jag och PK (som jag nu vet börjar på K) som ska och har sett den, så den måste inte bli perfekt på något sätt, men det är en smart metod att veta vad man ska förbättra. Så jag samlade mod, ställde mig framför kameran och började föreläsa. Det gick nog bra för att vara en start, men mycket kan förbättras, och det försökte vi fundera över också när vi såg resultatet på teven. Har nedskrivet en hel del tips nu, som jag ska använda mig av i veckans fortsatta arbete. Nästa vecka ska jag öva igen, och se om jag utvecklats.

Efter samtalet med PK K handlade jag och mamma lite snabbt, sen åkte vi hem och jag har suttit här, tagit en dusch och ätit lite. Det är snart dags för SHEDO-arbetet, och jag tänkte sno en tanke härifrån att skriva om. Vad, får ni se!

Har varit en rätt bra dag, trivs med den nya mer friska och jag-aktiga känslan. Tanken på att jag snart kommer vara utan mediciner helt är en fin och väldigt bra tanke, jag längtar. Nu kommer jag komma fram. Och jag vill faktiskt vara jag, idag. Jag, och ingen annan än den jag är. Jag är tacksam för att jag äntligen känner så. Tack.

Värme och kärlek, Yasmine

söndag 4 november 2012

Utekväll på Zipper och tankar om framsteg

Hej hopp!

Med 6 timmars sen sömn är man lite seg, lite trött, minus "lite". Begav mig till Salem igår för att träffa M3, vi gjorde oss i ordning och åkte till Östermalm för att träffa M6, T och F hos F, ny bekantskap. Vi snackade och åt middag till tio, tiden bara rusade iväg. Och ja, mitt skratt pågick där också, för er som undrade. Psykiska åkommor försvinner inte bara så där ska ni veta. I alla fall, vid tio åkte vi till Zipper, vilket är en gayklubb för killar. Jag har ju lite speciella känslor för homosexuella killar, så att säga, och att vara mitt bland ett ex antal av dem - var inte allt för dåligt (internt skämt med väldigt mycket sanning). Vi dansade till halv två på natten, och ja, man kan dansa bra nyktert fick jag höra ;) Var riktigt roligt, men mina fötter var inte att leka med. Smärta med stort S.

Vi åkte sedan in till centralen, och åkte nattbuss hem till M3, efter att vi sagt hejdå och hämtat våra jackor i garderoben. Drömde lite konstiga drömmar vid mina små slumrar på bussen, antagligen gjorde jag ett ex antal konstiga miner, för jag vaknade av att mitt ansikte drog åt lite alla olika håll. Så kan det gå om man inte är helt pigg i huvudet. Var skönt att komma tillbaks och sova sen, åt en blöt 7 eleven macka i M3s rum, sen försvann min medvetenhet ned i sängen. ... det där var ett konstigt uttryck. I alla fall!

Vi vaknade halv elva idag, åt frukost, duschade och tog oss till bussen. Åkte buss till tåget och tåg till bro, där mamma hämtade mig. Vi var antagligen lite trötta båda två, för det blev en del asgarv i bilen som inte riktigt gick att avsluta. Har mest suttit vid datorn när jag kom hem, och så var vi hos pappa nyss och åt räkmackor.

Det är en oerhörd lättnad att det bara går bättre och bättre för mig när jag går ut. M3 sade att hon märker det med, det känns verkligen att jag utvecklats i mig själv. Till och med mer än i somras, och då gick det ändå bra. Tänk att kunna vara ute en hel kväll utan att känna att svårigheter tar över... Det har varit en kamp, men jag har varit benhård! Jag har inte haft i huvudet ens att ge upp, för jag har tänkt att en dag blir det faktiskt bättre. En dag har jag tagit mig förbi alla hinder. Och det är där jag är nu. Det kommer upp tankar som stör, jag hakar tvångsmässigt upp mig, men jag lägger ingen vikt vid det. Säger någon något jag måste analysera, låter jag det inte ta över, utan tänker "vad glad jag kommer bli om jag lyckas släppa det här!". Tanken på den lättnaden får mig att släppa taget, och hittills har det fungerat varje gång.

2 veckor kvar till utbildningstillfälle nummer två!!! Wiihooo!! Ser fram emot det supermycket. På tisdag ska jag redovisa för PK och kanske läkaren, så jag måste förbereda mig lite till. Men mycket är redan gjort.

Ska göra mig färdig för sängen, sen är det bara övning, övning, övning!

Värme och kärlek, Yasmine

fredag 2 november 2012

Det är stort och krävande...

Det har hänt något. Det känns inte så bra. Jag blir lite rädd för mig själv. Jag vet inte hur jag ska berätta det här...

...
...
...

Förlåt, det är fult att skrämmas, men det fick er att vilja läsa vidare, huh? Jo, något mystiskt händer i mitt hus. Något som får mina vänner att fundera över min mentala hälsa, något som får min MAMMA att fundera på min mentala hälsa (och då är det illa), något som får min lillebror att skaka på huvudet och säga...

"Yasmine, det är därför jag inte vill ha dig i mitt rum ibland. Du är liksom lite i-r-r-i-t-e-r-a-n-d-e!"

Jag skrattar. Jag skrattar så att hakan flyger av och tänderna skadas. Jag skrattar så att det ekar "HIHIHIHIHI" i hela huset. Jag skrattar så att familjen fasar för att grannarna ska flytta. Jag skrattar så att jag inte tror att jag är helt okej funtad, och så att jag blir lite rädd att jag aldrig kommer kunna sluta. Kanske stängde mina sablarns pilur-kapslar ned min förmåga att känna äkta befriande rå-glädje eller något, för efter en hel del sänkningar och ett bättre liv, lever jag i en KOMEDI. Livet är så JÄKLA roligt, och det utnyttjar jag genom att typ gap-flabba och fnissa tills citron-läsken sprutar genom näsan.

SÅ härligt är det att ha renat kanalerna till mina känslor. På rosa-bandet galan grät jag, framför datorn ibland blir jag arg och nästan alla andra tillfällen skrattar jag. Jag känner mig levande. Jag önskar att jag kunde ge ett skratt till varenda ledsen människa på denna jord - jag behöver långt ifrån alla.

Förövrigt börjar min sjuka bli bättre. Var på teamet idag och sjöng (gick faktiskt super!) och pratade med K. Jag berättade om föreläsningsarbetet och så pratade vi om vården och mitt mående. Efteråt åkte jag hem för att vila, påta på lite arbete och kika på TV.

Vid "Gustavsson 3 trappor" gick det mot sin spets. Jag tjöt och grät, ungefär. Eller vänta, inte ungefär, tjöt och grät, punkt.

Imorgon blir det utgång med det lilla gay-gänget, skriver mer på söndag.

Peace n' love <3 / Yasmine

torsdag 1 november 2012

En bättre problemlösningsförmåga - det går!

Fick bli en sjukling dag igår. Vaknade tio och ringde M3 med tanken om att vi skulle bege oss till krogen, sen gick några timmar och jag mådde okej. Pluggade på utbildningen i några timmar - kom ingen vart - kände feberyran krypa inpå, och insåg efter några timmar att jag inte skulle orka. Kanske fanns det en liten låga av hopp där, att jag skulle klara av någon timme av spelningen på krogen i alla fall, men det sprack, jajemän. Klockan sju bestämde jag mig för att hålla mig hemma, och vilade till rosa bandet-galan och något tatueringsprogram hela kvällen. Och inte är vi det minsta bittra för det! Blir jag frisk tills på lördag blir det utgång med M3, M6 och T i alla fall, så det så.

Idag får det bli helsatsning på utbildningen. Det börjar närma sig, två veckor kvar tills nästa gång. Ska bli oerhört roligt att träffa alla igen. Ser fram emot själva arbetet med. Tänk! Snart är jag föreläsare. Har räknat ut att oddsen för att släppa min bok blir högre, och det är min andra stora dröm. Ska försöka skriva lite på den i helgen också, om jag hinner. Vill bli klar till årsskiftet

Har upptäckt att jag har en extremt mycket bättre problemlösningsförmåga. Tänker faktiskt inte ens tanken att skada mig längre, då jag mår dåligt. Tanken är främmande, distanserad. Jag vill faktiskt inte ens göra det. Att vara fri från den utgången är en befrielse, en lättnad. Det har varit en kamp, samtidigt som det till sist inte var så svårt, när jag väl tagit mig över tröskeln. Önskar att jag kunde sprida den tanken till andra unga tjejer som känner maktlöshet - visa att det går. För det går faktiskt.

---------------------------


REKLAM!

Tycker deras nya logga är super!