fredag 31 augusti 2012

Vägskälet att välja livet - ditt viktigaste val!

Har precis tränat och känner mig SUPERNÖJD över mig själv, gårdagen, veckan, morgonen och livet. Det sprudlar i mig, hjärtat dansar tango innanför bröstet och trots regnet bevarar jag solen väl inuti. Det är vid såna här stunder man uppnår total LYCKA - och vet att allt kommer bli bättre.

För tre år sedan trodde jag att jag aldrig skulle bli bättre. Jag skulle få leva med "den svååååra psyyykiska sjukdomen" och behöva "tuuuunga preparat för din svåååååra blablabla, etcetera och så vidare, heeeeeela livet" och jag började tro på det. Jag tänkte, jaha jag lider av en kronisk sjukdom och kanske har mina uppåtdagar men i helhet kommer jag få leva med stark inre smärta och själsligt lidande. Idag vet jag bättre!

Jag är inte helt "där" än, jag har en bit kvar att gå, men resan ska bli väldigt givande den med. Jag vet idag vad jag behöver, jag vet att jag inte behöver tunga mediciner, och det handlar inte om "bristande sjukdomsinsikt för du haaar ju en så svåååååår psykisk... ja ni fattar" utan det handlar om att jag idag vet vem jag är. Jag vet vad som hjälper mig. Jag har insett att behandlingen jag fått innan ungdomsteamet och den på avdelningarna gjorde mig sjukare än jag var, och fick mig att få en bit sjukare attityd gentemot svårigheterna.

I min innersta själ ÄR jag en frisk person med sunda, friska tankar. Idag har den sidan fått framträda, tack vare att jag tog itu med mig själv. Det handlar inte om någon "störning" i hjärnan, kanske lite kemiska obalanser hit och dit, men det största låg i min självbild. Det var inget som gick att medicinera bort. Jag behövde börja älska mig själv, för att kunna älska livet. Och för att känna konstruktiv kärlek för andra.

Det mest fruktansvärda du kan göra mot en annan människa, är att förneka dennes egen person. Att slita bort personens kärlek och tillit till sig själv. Jag blev bestulen den kärleken. Och levde på bekräftelse och kärlek från andra. Alltid rädd att mista. Man mister aldrig sig själv. För att sluta vara rädd, måste du bero på dig själv. Du måste finna vem du är och vad du står för. Det har jag börjat göra. Den största kärleken är kärleken till dig själv, finner du den är mycket vunnet. Och förknippar du sig själv med en "sjuk" person, blir din attityd till livet sjuk.

Att känna äkta lycka och kärlek är en gåva. Jag har fått den gåvan. Och den gåvan kan i princip alla få. Det gäller att våga för att vinna. Livet bär på mycket risker, men vinner du kärleken till dig själv, kan kärlek till andra våga riskeras.

Jag hade ett val våren 2010, ett livsavgörande val. Jag var 18 år, total slut på energi. Psykiatrin hade givit upp hoppet, jag hade givit upp hoppet, och det fanns en svag låga kvar i mitt hjärta. Jag visste inte om vuxenpsyk var bättre när jag kom till ungdomsteamet för första gången. Jag hade ingen aning. Så livet låg i MINA händer, det var JAG som bar ansvaret, JAG som var tvungen att göra ett val. Jag kunde välja att ge upp livet helt och sluta kämpa. Det hade varit lättast, minst smärtsamt i det korta. Men när A frågade "vad behöver du hjälp med av oss?" svarade jag från hjärtat. "Jag behöver hjälp med att bearbeta trauman och stärka min självbild". Kanske var änglamorbror med när jag svarade det. Jag räckte ut handen, och fick känna en hand i min.

Där började min livs viktigaste resa. Och jag klarade det!

Mycket handlar om val. Allt består av val. Från "äppeljuice eller apelsinjuice?" till "leva eller dö?". Att välja livet är inte fegt. Det är det modigaste du kan göra. Alla mina försök att dö kan tänkas vara modiga, för "vem kan göra så mot sig själv? då måste man vara stark!". Men jag håller inte med. Att välja livet som jag gjorde, det är äkta styrka. Och alla har det valet, även om man misslyckas. Men väljer du fel misslyckas du ändå. Så vad är bäst?

Snälla, välj livet. Omfamna livet och kärleken till dig själv. Det är det viktigaste du har.

Värme och kärlek, Yasmine

torsdag 30 augusti 2012

En naturlig reaktion på en ändrad vana + underbar dag!

Halloj!

Mycket rolig dag måste jag säga! Sov till 9, duschade, torkade, smörjde in, använde ansiktskräm, borstade tänderna efter maaaaaaaaaaaaaten, bla bla bla. Nej förlåt, kort och gott - gjorde mig klar och åkte in till Bålsta! I tre timmar hälsade jag och mamma på G, fikade, åt och pratade. Det var jättetrevligt och man fick massvis med energi. Efter det åkte vi hem en snabbis för att sedan hämta upp A vid Övergran. A och jag har haft en superfin dag med massor av bubbelvatten, prat och skratt. Så härligt, vi tänker så lika om allting. Tack för dagen vännen! <3 Nyss lämnade vi av henne och nu sitter jag och skriver lite kort för att sedan sovelisova.

Missade en ritual innan vi åkte, en tvångis alltså, och det känns lite helfel. Är allmänt rädd och speedad, antagligen också för att dagen varit så fin (nu måste väl något negativt hända?). Men jag ska försöka intala mig att känslor förändras, ångest går över, det är en naturlig reaktion på en ändrad vana. För ja, det har blivit en vana. Jag försöker analysera vad som är tvångstankar och vad som är vanor, och med ryggraden går det snabbt - jag vet automatiskt vad jag har svårare och mindre svårt för att låta bli i tvångväg. Ett ändrat beteende känns ovant, men jag lever än, och så ska det förbi.

Det går! ville jag bara be om att få tala om, och imorgon kommer jag antagligen skriva att jag mår bra igen. Och kunna njuta ännu mer av en bra dag.

Borde sova strax, lägger denna under etiketten "på språng!"......... eller va? Nä, det är ett för långt inlägg, jag hann ju för fasiken skriva allt. På språng gäller när jag inte hinner skriva mycket alls. Nu tänker jag högt här, undrar vad det är för sjukdom???? internt skämt, osv. Nu loggar jag ut, tjohoooo <3

Kärlek, Yasmine

onsdag 29 augusti 2012

Gårdagen + svart/vitt eller nyanserat tänkande

Det blev en sångdag igår, och när jag kom hem hade jag ingen riktig kraft att skriva, så jag somnade i min fåtölj. Men det blev en sida på boken i alla fall, och så började vi se en film som vi ska se klart nu. Mamma, och jag. Sången gick riktigt bra, lär mig mer och mer hela tiden. Däremot har jag EXTREMT höga krav på mig själv vissa stunder, jag vill gärna kunna sjunga en låt perfekt innan jag lärt mig melodin. MusikD försöker förklara att resan till resultatet är det viktiga, att ha roligt och utvecklas. Det finns egentligen inget mål, man kan alltid lära sig och plocka fram mer. Det gav mig en tankeställare. Jag sjunger för att det är roligt! Och det är det, när jag släpper kraven och låter det vara. Det är då musiken låter som bäst också, har jag insett. Slappna av nu Yasmine, du är inte sämst för att du inte är bäst.

Har alltid tänkt väldigt nyanserat om omvärlden. Aldrig egentligen placerat människor i fack om "bra" eller "dåligt". När jag skulle göra SCID-2 intervjun, alltså diagnosutredning för personlighetsstörningar, då kom frågan om jag tänkte svart/vitt. Det blev en svår fråga. För när det gäller mig själv och mina egenskaper, är allt svartvitt. Har varit, i alla fall. Var jag inte bäst på något, var jag sämst, värdelös. Därför blev det ett kryss i rutan, när det kom till den frågan. Det blev då så skevt. För jag kan tänka väldigt nyanserat och sunt, det bara glöms bort när det handlar om mig. Inte på grund av en personlighetsstörning. Utan på grund av ett fruktansvärt självförakt grundat i tidigare händelser. Numera har jag nyanser även av mig själv, och det är så himla skönt.

Snart ska jag äta lite och bege mig till Uppsala för tredje dagen i rad, ska träffa K på teamet. Vad vi pratar om, får vi se! Ska skriva ut en sak, om jag hinner.

Tjingeling!

måndag 27 augusti 2012

Titt i traumalådan

Tränade på morgonen, stånk-fia var där, suck. Ekar ju i hela byggnaden. Ställ gärna följdfrågor, det är ett väldigt fascinerande ämne. Typ.

I alla fall, sen åkte vi hem och drack lite kaffe för att sedan bära av till Uppsala och samtal med K. Vi pratade om de dagar som varit, den här lilla frågan "vem är jag egentligen?" och hur jag funnit mig själv till sist. Sedan blev det att kika i traumalådan och plocka upp tre pappersbitar med text från förr. Små diskussioner och faktiskt skratt kring dessa objekt - sedan rev jag dem i tusen bitar och slängde bort. Snart kommer den riktigt hårda terapin, och det gäller bara att bita ihop.

Efteråt blev det att handla på ICA maxi, och hemma har jag skrivit 3 sidor på boken och pysslat med smycken. Har köpt den nya fjäääääderlätta mascaran från maybelline, så imorgon får vi se hur den fungerar. Annars ska jag in till musiken imorgon, och pyssla klart när jag kommer hem. Blir nog mycket skrivande också.

Har mycket att skriva egentligen, tänkte påbörja lite andliga inlägg men först måste jag sova. Får försöka sova ut till imorgon.

*dunderkram*

söndag 26 augusti 2012

Humor at pappas middagsbjudning i galningarnas hus

"Jag heter Yasmine, är svensk men har lite brytning. Psykisk brytning. Men det lider jag inte av. Inte alls."

... det var allt jag hade att säga. Hoppas du inte dömer mig för detta. Såvidare jag inte ränner runt med fingrarna i öronen och mumlar, eller står kvar på samma ställe i en kvart och vänder och vrider på mina fingrar, märks det inte så mycket. Oh just det! Kan hända att jag vrålar "TYST!!! jag tänker!!!" om du stör mig vid fel tidpunkt också. Men sånt måste man få skratta åt. I vårt hus är ingenting ovanligt.

/ SChasmineE



De' ä' på helgen man lever, det ni

Hallå där! Nu är jag back on track. Har haft en jättebra helg.

I fredags begav jag mig till teamet med pappa, pratade med K en timme. Vi diskuterade mitt [superhemliga] projekt och skrattade en del, får se vad det blir av det. K tyckte i alla fall det var en bra idé. Vi pratade även om veckan som varit, om föreläsningsdrömmen som håller på att bli sann, och hann även in på vårt kommande arbete. K har varit på utbildning och nu ska vi ta itu med min posttraumatiska stress på riktigt. Vi kommer följa ett schema, men samtidigt testa oss fram. Det kommer bli svårt, fruktansvärt svårt och jobbigt, men det kommer leda till det bättre. Vi kommer verkligen låta mig gå in i känslan, in i dåtiden. Inte bara vara där nu, utan vara där då. Jag ryser av obehag då jag inser hur jävligt det kommer bli, men jag vill verkligen. Jag vill, och jag ska. Jag ska inte låta det, du, få styra mig längre, det är slut med det. Vi börjar om ett par veckor.

Efter att vi lämnat teamet åkte vi och handlade mat, bröd, choklad och frukt på Willys i Bro, och hämtade sedan upp M3 på stationen. Blev mycket prat i bilen, men jag satt i fram så det blev även lite av nackvredssyndromet. Höhö. Jag och M3 lagade mat när vi kom hem och pratade länge, vi kom in på rätt jobbiga saker. Så när vi varit på promenad och skulle äta hos pappa föll jag ihop som jag brukar göra när det blir för svårt. Jag kopplar bort, försvinner. Men det gick ovanligt fort då jag väl bestämt mig, att komma tillbaka. Och inte en endaste helvetesmedicin behövdes. Bara lite vatten och bra stöd från pappa och M3. Vi gick sedan upp till pappa och åt tacos, och såg på L-word när vi kom hit igen. Vi somnade nästan, så det blev sova direkt efter att vi gjort oss klara vid 11.

Dagen efter vaknade vi klockan 9, M3 kom in till mig och pratade väckheten bort. Vi åt sedan stor frukost, satt ute på altan och pratade i solen, kikade på L-word och så blev det dags för healing! Väldigt bra session måste jag säga, jag blev så lugn och kunde andas rent. Rummet kändes lätt och svävande. Vi höll på i tre timmar, sen åt vi lite till. Efter att vi läst lite noveller och dikter vi skrivit, kilade vi till pappa och åt thaimat. Gott som bara den. Och vad vi skrattade, man blev ju lite schlu't i maggen, kan ni tänka er, jajemän. Ett tag trodde jag att deras bild av mig skulle ändras och vi lurade nästan i M3 att vi bodde i Idiotbyn's psykhem (vi bor i Idealbyn), men de är väl vana. Kul var det i alla fall. Klockan åtta åkte M3 hem, och vi andra åt chips. Jag somnade med kläderna på.

Idag har jag tagit det lugnt, pratat med farmor lite (hej farmor!) och gjort mig i ordning. Sitter numera hemma och ska skriva lite grann, vilket brukar bli mer än lite grann, men i alla fall. Mamma kommer hem om ett par-tre timmar.

Skriver mer senare!

Kärlek, Yasmine

torsdag 23 augusti 2012

Sovelisova

Hinner bara skriva ytterst kort. Träffade finaste S igår, väntade vid mammas frisör och gick och mötte upp henne, sen åkte vi hem. Vi sjöng karaoke, pratade, fikade och hade det trevligt, dock kunde vi inte ta en promenad på grund av min höft. Tränade både idag och igår trots det, igår gjorde det saken värre och idag det bättre. Idag har jag tagit det lugnt. Tränat, städat, pratat med mamma som åker till Göteborg imorgon och somnat några gånger. Zzzz...

Ska kika klart på en film och sedan sova ut lite. Imorgon kommer M3 och på lördag ska jag träffa N - trevligttrevligt, så jag hinner inte skriva här förrän på söndag. Det var väl typ det jag ville meddela.

Godnatt!

Ljus, Yasmine

onsdag 22 augusti 2012

Mina tankar om diagnoser

Nu tänkte jag slänga in ett inlägg om diagnoser, just för att jag kan bli rätt trött på begreppet.

Diagnoser är på sätt och vis en rätt bra uppfinning; det ger en förklaring, det leder till rätt behandling, det ger förståelse och acceptans. Men enligt mig ska diagnoser endast vara en benämning på en grupp problem - snarare än en karta över hur du ska vara. Många som får sin diagnos känner en lättnad och kan i sammanhang då problemen behöver förklaras endast säga "jag lider av..." så förstår alla. Men det har gått för långt.

2007, innan jag kom till BUP, visste jag knappt vad det fanns för själsliga sjukdomar. Jag trodde schizofreni var splittrad personlighet, och att alla med ätstörningar var gravt underviktiga. Jag hade inte varit i den världen. Men så besökte jag Enköpings BUP-enhet och fick höra att jag led av OCD och depression.

Reaktion:
- lättnad
- förvåning
- insikt
- är jag sjuk??? rädsla

Jag smakade på orden, men tog inte alls till mig att jag var sjuk. Jag sade inte till någon att jag "var sjuk" till en början, utan berättade att jag led av just tvångstankar och depression. Andras reaktioner: förståelse! Det var oerhört skönt att få ett namn på eländet. I slutet av 2007 visste jag mycket väl vad det fanns för sjukdomar, specifikt de diagnoser jag hade fått. BUP beskrev mig som sjuk, jag började kalla mig sjuk, jag föll in i en ond cirkel - och kände mig faktiskt så sjuk. Jag slets ned i en spiral där jag "blev" det sjuka. Jag gjorde ett val - valet var att omfamna sjukdomen, för det var allt jag var. Det valet är det sämsta jag någonsin gjort, och är INGET att rekommendera. Men det skulle bli värre.

Jag hade till en början inte så mycket kontakt med andra "sjuka" och de som mådde dåligt beskrev sig inte så. Jag visste fortfarande inget om vad som pågick på internet, där alla plötsligt benämnde sig själva som svårt sjuka. 2009 hade jag hört röster i 13 år utan att någon ryckt på axlarna åt det. Och jag hade förstått att jag var medial. Därför sköt jag alla tankar om schizofreni och psykoser åt sidan, det hade inte med min problematik att göra. Men psykiatrin försökte greppa efter halmstrån, då min problematik gått för långt. Jag led av väldigt svåra tvångstankar, vilket efter ett tag inte nämndes på våra samtal. KBT avslutades, medicin mot OCD minskades, och istället började jag få en felaktig behandling för psykoser. Tunga neuroleptika med farliga biverkningar som ökade min egentliga problematik (OCD och anorexi) sattes in, och namnet "psykos" skrevs in i mina journaler. BUP vände helt. Allt jag någonsin lidit av var schizofreni. Mina tvångstankar var plötsligt svåra vanföreställningar, rösterna var svåra hallucinationer och tankefällorna var tankestörningar. Jag förstod ingenting.

För att få diagnosen schizofreni ska du uppfylla vissa kriterier, och har oftast en viss mängd symptom. Psykiatrin började analysera och granska mig noggrant, och varje gång jag gjorde något "udda" frågade de; tror du att maten är förgiftad? Ser du koder? Känner du konstiga dofter? Jag svarade oftast "nej, eller... ja, i vissa fall, men..." och de tog det som ett JA, hon har de symptomen. När jag fick symptom kastade på mig började jag själv analysera. När jag kände en konstig doft, begrundade jag mig i det, och blev rädd när jag trodde att jag faktiskt hade symptomet. BUP frågade igen, jag svarade "jo, jag kände faktiskt en konstig doft härom dagen, men..." och de tog de som ett OJ, nu har symptomet förvärrats. Jag läste om schizofreni och psykoser, och omedvetet tänkte jag mer på vad symptomen innebar, och började springa ned för spiralen där jag tillslut trodde att jag kände så. Och i och med det, skapades symptom som inte behövde finnas där egentligen. Jag fick tyngre doser av medicinerna, många biverkningar VAR "hallucinationer" och jag började faktiskt uppleva psykotiska händelser. Jag fick medicinerna för att jag hade diagnoser, och inser idag att diagnosen mer eller mindre gjorde mig sjuk. Inte schizofren som de ansåg, men psykotisk och sinnesförvirrad. I slutet av 2009 stod det i mina papper. Paranoid schizofreni, en svår sådan.

Jag hade diagnosen ett halvår, med symptomen. 2010 fick jag ÄNTLIGEN komma till vuxenpsykiatrin och hamnade på min nuvarande, fantastiska mottagning. Jag berättade där som det var - jag har inte mest problem med rösterna, utan kämpar mest med tvångstankarna. Tvången som vid den tiden gjort mig rullstolsbunden utan rullstol. Jag kunde knappt förmå mig att gå eller röra mig, och stannade i rummet. På två samtal avskrevs diagnosen, och medicinerna minskades eller togs bort. Efter en månad minskade alla symptom drastiskt, och i början av sommaren var rösterna allt det "psykotiska" jag hade kvar.

2011 hade jag gjort en SCID-intervju och fick beskedet att jag har/haft 10 diagnoser totalt. De diagnoser jag fått, var tvunget att sättas då det inte kunde förklaras bättre. Jag vet och har fått acceptera att psykiatrin och dess personal inte FÅR låta bli att ställa en diagnos, för att man egentligen är medial. Även om de faktiskt tror det. Så jag lät de vara där. Min mottagning sade ALDRIG att jag VAR schizoaffektiv eller anorektisk, utan att jag LED av sjukdomarna. Detta gjorde saken lättare. Men 2011 hamnade jag på akutpsyk av andra anledningar, och lades in på en psykosavdelning. Där var jag sjuk, och det var allt jag var. De nämnde symptom, jag analyserade, jag lade märke till, jag utvecklade, jag fick mediciner och blev sjukare. Och kom under de gångerna jag var inlagd knappt ut med hot om att de kunde sätta tvångsvård. När jag kom ut blev jag snabbt bättre. Även på avdelningen, men det var när jag bestämt mig för att inte låta psykiatrin trycka ned mig. Det kunde ta flera veckor.

Jag tycker att diagnoser ska finnas, de ger rätt hjälp och stöd, och så vidare. MEN läkare måste vara TYDLIGA med att säga att man inte ÄR sin diagnos. Psykiatrin måste arbeta med sitt tänk, och sluta vara så FÖRBANNAT sjukdomsinriktade. Personer, främst unga tjejer, får tillslut en skev uppfattning om att de ÄR sin diagnos. Jag ser på internet hur vissa heter sin diagnos och försöker fylla alla kriterier. Det blir fel. Det är bara en benämning, och du behöver inte ha alla symptom. Risken finns att diagnosen tas bort, men då är det för att du helt enkelt inte lider av den sjukdomen. Samtidigt måste personer som bara uppfyller vissa kriterier också få hjälp, annars kan det hända att personerna försöker fylla upp kriterier för att få hjälp. Det blir så jävla fel. Saknas en kriterier från en diagnos och hjälpen inte finns - finns en risk att man driver det till att kriterien fylls i. Omedvetet eller medvetet. En diagnos kan också bli en slags bekräftelse på sjukdomen som kan vara farlig. Man identifierar sig lättare med en diagnos än vaga beskrivningar.

Men anorexi... eller psykos... eller cancer, är inte det sjukdomar? När det kommit så långt att ditt negativa mående nått sitt klimax, kanske ordet "sjuk" kan platsa. Men det får inte bli bestående, vem vill vara sjuk precis överallt, hela tiden? Begreppet sjuk och frisk är väldigt svårt, det är omöjligt att benämna det alldeles rätt och riktigt, men för oss drabbade är det antagligen mest sunt att vara sparsam med ordet. Bestämma själv, när blir jag sjuk i min problematik? När förtjänar jag inget bättre än att kallas sjuk? Ens tankemönster och talesspråk kan påverka ganska mycket, du kan faktiskt tänka dig friskare. Som jag skrev, är det verkligen så konstig att du blir "sjuk" av att ständigt använda dig av uttrycket?

Geni eller galenskap. Diagnoser gör också lättare genialiska drag ett tecken på en störning, snarare än en begåvning. Är du lite annorlunda, kanske pratar du lite egendomligt eller har udda intressen? Ja, men då är du ju sjuk! Du lider nämligen av... Men hallå. Tragisk nog fungerar det så i samhället. Följer du inte normen är du sjuk. Att må dåligt är en mänsklig rättighet och ett måste i livet, det behöver inte naturligtvis innebära att det är en sjukdom som ska placeras i ett fack. Det är för läkarna och personerna inom psykiatrin som ska ha ett namn att gå efter - nu har namnet blivit ett sätt att benämna ens person på.

"Jag är den tvångsmässiga Yasmine, läget?", jag är så oerhört mycket mer än så. Jag är mer än bara en psykisk sjukdom. Jag har gått från att säga "jag är sjuk" till "jag lider av en sjukdom", men snart vill jag inte uttrycka det så heller. Jag är TRÖTT på psykiatriska begrepp, TRÖTT på att höra "jag är inne i en mani" så fort en människa ska berätta att den är gladare än igår, jag är TRÖTT på ordet "personlighetsstörning" i mina journaler - min personlighet är ingen störning, JAG är ingen störning, jag är Yasmine och jag lider av... svårigheter. Inte problem. Det kan bli problem, men det är inte bara problem. Svårigheter. Jag har svårt för vissa saker på grund saker som hänt mig i livet, men det gör också att jag har lätt för annat.

Idag inser jag att jag är värd bättre än att kallas sjuk. Jag mår ibland dåligt, ibland bra, som alla människor. Kanske (eller ja, förmodligen) mår jag sämre än "normen" men fortfarande är jag samma människa, med lite andra förutsättningar bara. Jag har svårigheter som kräver hjälp. Men jag vägrar att vara mina, ja rätt fåniga, namn jag fått tilldelad av anledning att ge mig rätt hjälp och stöd. De är bara riktlinjer. OCD och depression och psykos i en salig röra, mitt i allt finns jag, och namnen kastar jag iväg. Med anledning av det tar jag bort sidan "mina diagnoser" åt höger. För att visa att alla dessa namn inte har någon större betydelse. Mina svårigheter kan ni läsa i "om bloggen/kort sjukdomshistoria" och för att det blir enklast, låter jag namnet på sidan förbli så tills vidare. Men sakta och successivt ska det försvinna, och det friska ta över.

Hej, mitt namn är Yasmine. Ingenting annat.

tisdag 21 augusti 2012

Dag på Ananke!

Vaknade halv 7 imorse, åkte iväg och lämnade lillebror i skolan klockan 8. 9 började sånglektionen, och jag måste säga att vi hann med mycket idag. Tränade in oss på tre låtar och tog sången upp ett snäpp, provade att sjunga till riktigt piano. Det var jätteroligt, men jag måste få kontroll på min röst även när jag tar i ordentligt från magen. Men det går framåt! Efteråt åkte jag och mamma till Jakobsberg och åt sushi, för att sedan gå till stationen. Jag hoppade på tåget till centralen och mötte upp E där. Vi tog oss tillsammans till Ananke-huset (förening som sprider kunskap och hopp om OCD, läs mer på deras hemsida här), och träffade en kvinna där. Vi träffade henne i vintras och spelade in lite av E's dokumentär som även jag var med i. Ett skolprojekt som vi hoppas bli mer. Vi visade filmen och pratade lite, och det kom fram att vi kanske ska få börja föreläsa (!!) för Ananke. De skulle höra av sig inom en månad. Känns så OERHÖRT bra, det är ju detta jag vill! Och det leder till att fler dörrar öppnas.

Jag och E hade det förövrigt skitkul, många skratt blev det. Så är det alltid med oss, för er info. Åkte hela vägen till Bålsta, vilket jag brukar ha svårt för, för att mamma lättare skulle kunna hämta upp mig. Tanken slog mig; "kan inte, jag har PTSD", sen mindes jag vad jag alltid pratar om. Inga ursäkter, jag tänkte att jag gjorde detta för mamma. När det gick hur bra som helst, förstod jag att jag även gjorde det för mig. Tankar som gör mig fri, när de alltid annars fängslat mig.

Nu ska jag skriva ett annat viktigt inlägg, see ya' soon!

/ Yasmine

Ps. för övrigt har min höft hakat upp sig så jag kan knappt gå. Får stretcha lite snart. Ds.

Det började med att jag ville berätta om en fobi...

... OCH NU INVADERAR DE MIN BLOGG!!!!


måndag 20 augusti 2012

Kort inlägg - underbar dag och 1000 hav

Hinner inte skriva mycket alls då jag måste i säng, upp tidigt imorgon. Det får bli ett "på språng" inlägg!

Musikgrupp idag först, vi körde några gamla låtar och en ny. Det var superroligt att träffa alla, blev mycket prat och många skratt - och sång förstås! Sen hämtade F mig vid teamet och körde oss hem till henne, efter att ha hämtat upp lite barn på dagis. Vi har haft det underbart, först massor av prat medan F's egengjorda paj blev klar i ugnen. Mat, glass - och smyckestillverkning! Hann inte göra klart, men får ordna det hemma. Skrattade så jag höll på att göra på mig några gånger, ursäkta informationen. Halv nio var jag hemma, vi hälsade på papps och sen har jag bara ätit och kikat facebook. Pratat med M3 också förstås. Sitter och kikar på "project accessory" nu.

Huset sover, borde jag också göra.

Dagens låt:



These tears I've cried
I've cried a thousand oceans

And if it seems
I'm floating in the darkness


Well I can't believe that I would keepKeep you from flyingAnd I would cry a thousand moreIf that's what it takes to sail you homeSail you home, sail you home
SailSail you home

Värme och kärlek, Yasmine

söndag 19 augusti 2012

Du bär ansvaret för ditt eget liv. Alla gör ett val.

Sitter och lyssnar på Tori Amos och ska strax syssla med ett litet projekt....... undra det ni.

Hann inte skriva så mycket igår mer än ett citat från Dido som jag gillar, läs gärna. Skrev 6 sidor på boken igår, och tanken är att skriva minst 4 till idag. Det var lite det jag gjorde, skrev och tog det lugnt, behövde det. På kvällen såg jag först bridesmaids med mamma, och sen hoppade jag över till "Sebbe" som gick på svt2.

Filmen grep verkligen tag om mitt hjärta och slet brutalt ut det och lämnade kvar en röd ilsken sörja (ursäkta poesin). Sebbe handlar om en 15 årig kille vars pappa är död och mamma är deprimerad och lever fattigt med sin son. Mamman är fullkomligt vidrig och klär sig i en enorm offerroll, utan att ta hand om sin son, istället slår hon honom känslomässigt och ibland även fysiskt. I skolan är han mobbad, och inte många ser det.

Foto: jag, 09. "Du bär ansvaret för ditt eget liv" sade hon.
Jag vaknade upp, där började kampen.


Detta är ett ämne som på allvar berör mig starkt. Om vi börjar med mamman, hade jag gärna strypt henne, om man ska vara riktigt ärlig. Människor, specifikt föräldrar, som klär sig i en offerroll och därmed försummar sina försvarslösa barn - är INTE okej. Överhuvudtaget känner jag personligen att det är väldigt, väldigt skevt att skylla över sitt beteende på ett mående. I de flesta fall gör du ett aktivt val när du försätter ditt barn i en dålig sits, och har du inte kontroll över ditt beteende behöver du söka hjälp både för dig, och för barnet. Orden "jag kan inte hjälpa det, jag mår ju dåligt..." i såna sammanhang och i väldigt många sammanhang får håren på mina armar att resa på sig. Som förälder har du ett ansvar, ett av de skarpaste och mest viktiga ansvaren. HUR DÅLIGT DU ÄN MÅR, har du detta ansvar. Att som barn se hur ens egen förälder går sönder, utan att något kunna göra, är ett trauma. Föräldrar ska vara förebilder, någon att se upp till. Att se upp till någon som ligger på marken, får dig att sjunka under jorden. Att se den 15 åriga pojken kämpa i sådan motvind och ändå inte ge upp, det ger mig en tankeställare. Att kämpa sig igenom asfalt och ändå nå upp i solljuset kan alla göra som inte har något annat val. Samtidigt slår det mig att mamman som heller inte borde ha ett val, ger upp. Oftast finns det alltså ett val. I detta fall borde det vara mamman som ska kämpa sig igenom asfalten, ändå är det Sebbe som snällt tackar mamman för att hon för en gångs skull ordnade mat, och ursäktar sig för sin existens. Varför väljer då inte mamman att hjälpa Sebbe? Det handlar antagligen om ren egoism.

I skolan blir Sebbe kallad jävla bög och tönt varje dag, han blir slagen och nedtryckt mot marken. Och ingen ser. Ingen väljer att se. Lärarna blundar, eleverna går förbi, och mobbingen fortsätter. Sådant får mina öron att avge rök. Världen är allmänt väldigt egoistisk. Alla gör egoistiska handlingar. Jag är i allmänhet ingen egoistisk människa, men även jag har betett mig egoistiskt. Varje gång jag skadat mig har det funnits ett val. Ingen annan har lagt det vassa föremålet i min hand. Anledningen till att jag gjort det, är att jag mått dåligt. Jag trodde då att det inte fanns något val. Men jag inser idag, att det fanns det. Det är ingen ursäkt att jag mått dåligt. Livet är mitt, det är mitt ansvar. Ingen sjukdom i världen kan ta ansvaret ifrån mig. Jag tänker på alla som fått se på, utan att veta vad de ska göra. Jag skadar inte enbart mig själv, genom att självskada. Min lillebror var 7 år första gången jag skadade mig själv. Hade jag varit 14 år igen hade jag gjort annorlunda. Men det visste jag inte då. Det är många som inte vet att de kan göra ett annat val. Det är inte då vi går in i offerrollen. För Sebbe kunde också gjort annorlunda. Men det visste han inte. Det är därför jag nu säger det, det finns ett val! Många som läser detta, och många andra, vet redan att de kan göra ett annat val. Frågan är; varför gör de det inte?

Feghet. Man måste få vara feg ibland. Man måste få krypa in i någons famn och känna självömkan. Sen måste man ta ansvar igen, resa sig och gå vidare. Jag upplever att många i dagens samhälle har förmågan att stå upp i regnet, stå upp i mörkret, och skulle lika gärna kunna vara maskrosbarn. När regnet passerat kommer solen, och det uppdagas vilken modig handling som gjorts. Mod som ger människan en ny chans, och som attraherar ljus. Det blir en vinst. För många. Varför gör vi då inte detta, varför väljer vi att medvetet lägga oss på marken? När E sade till mig då jag besökte henne i hennes andliga rum i Uppsala, att jag var tvungen att ta ansvar, det var då jag vaknade upp. Jag hade fått medlidande ständigt. Det är synd om mig som mår så dåligt. Jag absorberade detta som en svamp, omedvetet kände jag mig starkare. I några sekunder. Men E visade inte medlidande denna gång. Utan hon sade "Yasmine, du är snart vuxen. Du måste växa upp. Det bor en stark kvinna inom dig, du måste ta ansvar". Och jag vaknade upp. Jag förstod då, att det fanns ett val. Och jag valde medvetet att inte tycka synd om mig själv längre. Jag valde att ta ansvar. Jag föll många gånger efter det, valde fel, valde egoistiskt. Självskadorna och självmordsförsöken var många. Men jag var medveten. Och idag, när jag är 20 år gammal, har jag klätt av mig offerkoftan. Jag har segrat. Och se hur bra jag mår! Jag önskar fler fick sig en tankeställare.

Jag vill kunna säga; "det är bara DIG det skadar!" men där skulle jag ljuga. Och gör man ingenting åt en ohållbar situation för att skada sig själv, kan man behöva höra att det skadar andra också. För att det blir lättare då. Det är inte lätt. Psykisk sjukdom är inte lätt. Man kan inte alltid hindra en känsla från att komma. Men man kan välja att inte låta den stanna. Det gäller att ändra sina tankebanor. Detta säger jag inte för att bittert förakta andra människors val, utan jag säger det för att det behövs höras för att du som läser ska vakna upp. Det kommer en bättre dag. Men ingenting kommer till dig. Min mamma brukar säga något klokt. Jag tänker på de som lägger över skulden, inte på sitt mående, utan på andra människor. De som föraktar alla inom sjukvård och skola, utan att göra något själva. "Vem är den gemensamma nämnaren?" brukar min mamma säga. Det är du. Om alla människor i världen gör fel mot dig, kan det inte vara så att det är du som tänker felaktigt? Jag hoppas du inte tänker "ja, men då är det ju mig det är fel på. Se, jag sade ju att jag var värdelös!" för då gör du det du precis gjorde, satte på dig offerkoftan. Det gäller att hitta en balans. Du ska inte anklaga dig själv, det kommer du heller ingen vart med. Istället kan du blotta ditt inre, lägga fram dina så kallade "skuggsidor" och acceptera dem med.

Jag säger det här och nu...

Jag har gjort fel. Jag har gjort rätt. Men trots alla fel och rätt jag gjort, är jag densamme. Jag förlåter mina fel, utan att medvetet göra om dem. Jag lär mig av dem. Jag lär mig även av mina rätt. Jag lär mig att jag gör egoistiska val. Utan att vara egoistisk. Det är en ny tid nu. En tid för för- och eftertanke. En tid när jag accepterar mig själv, precis som jag är. Fortfarande kan jag förakta mina misstag. Men jag väljer att låta föraktet passera. Jag tänker inte sjunka i mörkrets vatten. Jag tänker simma tills jag når fram. För att jag kan. För att jag väljer att inte ge upp. För att respektera andra. Men främst för att respektera mig själv.

Ingen har det lätt. Att må dåligt är ingen ursäkt för att ge upp. I livet mår vi dåligt, det är det som är livet. Att handla negativt efter det, är ingen annans än min egen handling. Jag bär ansvaret för mitt eget liv. Nu klär jag av mig offerkoftan. Jag är inget offer. Jag är en vinnare. För jag står kvar trots regnet. Och nu kikar solen fram.

Jag har gjort mitt val. Har du gjort ditt?

Värme och kärlek, Yasmine

lördag 18 augusti 2012

That's true...



You think misery will make you stand apart from the crowd
Well if you had walked past me today 
I wouldn't have picked you out

I wouldn't have picked you out

fredag 17 augusti 2012

När jag ser solen närma sig, trots att sommaren snart är över

Tjolahojsan!

Dagens outfit:

Makeup: svart sotig kladdikladd-het look med drag av bläckpenna + extremt exklusivt läppstift
Smycke: svarta kedjor med beautiful-death-korsett direkt från gravstenen
Klänning: dark-Lindex nattlinne med svart oerhört dyr spets
Skor: .....








<--- Här vare livat' här vare glatt




En dag var man liten. Sen blev man stor.

I alla fall, helmysig dag! Tränade på morgonen, stånk-fia var där (internt skämt, flås flås), duschade och gjorde mig klar där. Sen begav vi oss till teamet för sånglektion. Det var SUPERROLIGT! och nästa vecka är det två dagar på raken, musik. Efteråt tog jag och min mamma oss till stan, plockade upp en trevlig tjej på vägen som skulle till samma ställe. Sen skaffade jag busskort, och ringde A för att berätta att jag var sen. Halv tolv träffades vi utanför Åhléns, och gick och åt lunch på Storken. Vi pratade jättelänge om allt möjligt, sen tog vi bussen till henne med lite fika med oss. Ytterligare flera timmars prat på hennes balkong, innan vi tog bussen intill stan, och jag åkte hem. En oerhört fin dag, jag är påfylld med massor av energi och glädje, är så glad att jag träffat henne. Tack A för dagen, det måste vi göra om! <3 

På bussen kom ett till sådant här tillfälle då jag bara sitter rätt upp och ned, möter solljuset och lapar i mig all lycka. Jag kände mig så fulländad och satt längtansfullt och såg  fram emot mitt liv, vad som väntar. Alla motgångar som gör medgångarna ljusare, alla medgångar som lättar motgångarna. Solen är på väg bort, hösten närmar sig, men solen i mig har bebott sig där och väntar lika förväntansfullt på min fortsatta tid på jorden. För denna gång.

Nu sitter jag och ser att jag ändrat typsnitt två gånger (ÄR DET INTE FANTASTISKT? Alla förändringar som ger livet en sån berusande känsla när man möter något nytt. Typ), och ska strax sova faktiskt. Behöver sömn. Imorgon står SKRIVA på schemat.

Lite te och musik, så är denna dag slut. Godnatt min älskade värld <3

/ Yasmine

torsdag 16 augusti 2012

Litet kvällsinlägg bara, ingenting viktigt, nehej

Tänkte strax meditera och sova - upp tidigt imorgon! Ska upp och träna, duscha där och sedan åka till teamet. Sånglektion, förhoppningsvis mycket sång, och sen träffa A för lunch och fika! Mysig dag helt enkelt.

Idag har det varit lite blandat. Tränade, städade och plockade undan på dagen, hann med mycket med andra ord. Eller ja... en definitionsfråga. Kvällen flöt på och jag skrev från 3-7 på boken, 5 sidor blev det, A4 alltså. Efter det har jag varit fruktansvärt irriterad och haft myrkrypningar.

*stryper datorn*

Nu måste jag kila i säng, bye guys! <3

Kika på den 15 gånger och försök sov! ------------------------>--^

Livets ironi?

Vad man söker på för att komma in på min blogg...

onsdag 15 augusti 2012

One day ~



Fullspäckat schema den kommande veckan. Musik + A på fredag, musik + F på måndag, E i Stockholm på tisdag, S på onsdag och sen åker mor min på fredagen. De andra dagarna måste jag ta itu med lite hemma, boken, sången, smycken, målandet och meditera. Startar imorgon.

Idag var det dags för planering och nu är det mer eller mindre klart! Satt ute en stund och försökte i min desperation att få lite sista färg, sen kom en geting, och jag stack. Fattar ni... stack... geting... haha... ha, inte det, nehej då. M1 ringde vid fyra och då gick jag till bussen och åkte till Hemköp, där jag gick den sista vägen och mötte M1. Var så roligt att få se henne igen, var ett tag sen. Det är en utdränerande handling att ta sig den vägen, men jag gjorde det. Två gånger. Mellan de gångerna kikade jag och M1 på klipp på hennes dator, pratade, åt och fikade. Tack för dagen vännen! <3

Mer än att komma hem och äta har jag egentligen inte gjort. Fick med mig hennes fina tavla hem, ska sätta upp den snart, tillsammans med min älvklocka jag fick i julklapp.

Väggklocka - Blå Fe och Enhörning

Lägger upp lite kreativitet här snart! Fick även tipset att starta en smink-deviantart, tyckte M1 jag skulle göra. Skulle vara roligt att leka loss lite med sminket och skapa, som jag alltid gjorde förut.


Nu blir det sova på en gång, blir upp tidigt för träning imorgon! Och så börjar skolorna för Alex del.

---------------------------------------

Jag är jävligt arg på dig ibland ska du veta.
Och det kommer du få veta.
Men du kommer också få veta att ilskan för mig framåt.
Jag tar varje steg framåt för dig.
Mot dig.
Det handlar om att betala tillbaka.
På det ljusaste viset.

~One dayI'm gonna forget your nameAnd one sweet dayYou're gonna drown in my lost pain~

 

tisdag 14 augusti 2012

~ Kiss me hard before you go, summertime sadness ~

... det var ingen top model. Jag missade den heliga finalen. Hallelujah. Det blev Allsång på Skansen och skönsång med moder istället. Nu börjar strax projekt runway. Med ADAM LAMBERT! Så det så.

Här är bilder från landet.





Man behöver inte analysera alla känslor

Lyssnar på Lana Del Ray och tänkte skriva ett litet inlägg innan top model börjar. Tymme ypp.

Gårdagen var väldigt bra, tränade på morgonen med mååren (mamma) och åkte hem en sväng för att dyscha. (Ni vet, Yasmine börjar på Y, and then everything's gotta' start with Y. I'm the center of the world... or not. Nån måtta på det ökade självförtroendet for det vara). Vid ett åkte vi till musikgruppen, där jag fick träffa A och de andra, supertrevligt. Vi sjöng Grease och Silent all These Years och lite allt möjligt. Det var härligt att få sjunga lite. Var allmänt på gott humör efteråt, så åkte vi hem till lillebror. Det blev mat och efteråt... ja, vad fasen gjorde vi efteråt? Eft, eft, efteråt... Nej, jag minns faktiskt inte. Totalt hjärnsläpp. Det här händer bara en gång om året. Och så hände det just idag! Helt otroligt egentligen... hjärnsläpp, det händer inte vanliga Svenssons eller vad säger ni??? Förlåt, dålig humor. Vi kikade på en film på kvällen i alla fall, jag somnade, och mamma... ja hon somnade med. Så jag åt och halvsov i någon timme, sen gick jag och lade mig.

Idag fixade jag mina naglar för sista gången hos A på Care of beauty i Bålsta, tråkigt, men vi kommer kunna fixa naglarna i Skokloster istället. Efteråt åkte vi till mormor där vi fick träffa M, mammas kusin med man och barn, från Australien. + morfars syster, med man. Det var oerhört roligt (och givande, speak english u kno') att få träffa dem, spenderade flera timmar med att äta och prata. Väldigt trevliga människor. Vi kom hem vid halv 5, då jag ordnat med intervjun från förra tisdagen, och ätit. Imorgon ska jag träffa M1 efter hennes jobb, ska bli väldigt roligt - det var bra länge sen!

Har mår rätt okej faktiskt. Ibland dyker tusentals tvångstankar upp och jag fasar för att det är röster och börjar analysera. Sen svarar jag mig själv med att SLUTA TÄNK! Man behöver inte analysera, begrunda i vad alla känslor och företeelser handlar om. Det var jobbigt, jag kastade visuellt iväg tankerösterna, de försvann. Mer behövs inte att veta. Nu är det helt lugnt.

Nu börjar topmodell!!! Vi får säga adjö för denna gång.

Kärlek, Yasmine


söndag 12 augusti 2012

Tre dagar på landet, efter att ondskans lapp rivits sönder

Först: tack alla underbart fina, för era peppande kommentarer! De omges av KÄRLEK, ska ni veta <3

Tre dagar på landet har passerat. I fredags var det musik först på morgonen, sjöng igenom några låtar och sjöng i slutet för K. Fick många fina peppande ord om sången, och det kändes väldigt bra att vara tillbaka. Sedan kom samtalet med K, och vi gick igenom lådan. Vi kom till en skrynklig lapp där det står ord kors och tvärs i form av "lappskickande" man sysslade med på den tiden. En lapp som skickades fram och tillbaka under året då allt gick mot sin spets. Lappen råkade vara det värsta som fanns i lådan. Jag läste, rös, begrundade, förstod. Det blev så tydligt, hur otydlig texten än var. Och jag insåg att jag inte hallucinerat och omedvetet ljugit ihop hela historien. Det var på riktigt, och du var sjuk. Väldigt sjuk. Jag rös och läste klart, lade lappen framför mig. Kollade ned i någon form av "insiktens chock" och såg K i ögonen. Hon hämtade papperskorgen, och jag rev lappen. Nu finns den inte mer i ett helt format.

Efter samtalet kändes det först som en lättnad, som varje gång. Sedan kom tankarna. Men det var skönt att vara på landet. På fredagen healade jag farmor och lade tarotkort, vi pratade och åt. På lördagen var vi på loppis, och jag fick några fynd!
- Ett par ros-örhängen, hantverk. 10 :-
- 8 stenar, ex. akvamarin, röd jaspis och bärnsten. 45 :-
- En ängel-väggprydnad till mamma. 40 :-
- En skiva, Enigma. 20 :-
- Ett linne, lila. 15 :-
- Krusbär. 10 :-
Vi handlade i Öregrund, gick runt där lite och kikade på paraden av gammeldagsklädda människor som vandrade genom stan, samt kikade på gamla bilar. Det var så kallade "badortsdagar", med såna teman. Vi inhandlade mat till kvällen, som vi sedan åt vid 6 (eller något). Skaldjur blev det! Det var gott, men inte mycket kött därinne inte. "Mer aktivitet än middag" som lillebrur uttryckte det. Det är alltid mysigt med familje-släkt-kväll med kräftkalas, det är ju stämningen som är viktigast. Efteråt var jag skittrött rent utsagt, så det blev sova vid 11. Under natten blev det lite vakentid för mig och bror, då en viss person (!!) snarkade väldigt högt. Taket lyfte, nu får de bygga om, typ. I alla fall, vi vaknade 11, åt och packade ihop. Blev en tur till ett annat loppis innan vi åkte hem, där köpte jag en skiva, Enya.

Nu ska jag skriva SHEDO, så jag hinner dessvärre inte berätta så mycket mer. Hemma blev det middag med N och mamma, och lite roliga klipp! Tack allihop för en mysig helg, trots min evinnerliga trötthet, ack ack.

Imorgon är det MUSIKGRUPP! Yaay. Skriver mer hemma. Kärlek!

Yasmine

Ps. blir lite bilder imorgon också! Ds. Den samme. Jag. Yasmine. Etcetera.

torsdag 9 augusti 2012

ILSKA!!!!!! psykhem under vårt tak, och harkrankar

Vad? Vad är det som känns i atmosfären? Vad är det för doft mina näsgångar inhalerar? Kan det vara IRRITATION??????


Ja, ingen dag alls, jag är så JÄKLA FÖRBANNAD!!!!! På vad kan man ju undra, men tänk, det vet jag inte heller. Har nog skapat ett pansar under hela min uppväxt som håller all ilska inne, och nu bubblar det ut, först i små portioner, sen, typ, exploderar det. Men det är bara mor och bror som får se min värsta sida, nanana. Saken är den, att min ilska kommer med skuld, så mitt i en explosion skrattar jag istället hysteriskt och sen blir jag tyst och gör konstiga miner

()
och sen skriker jag till och slår vilt omkring mig för då kommer en harkrank

()

och... ja, ni kan ju tänka er att vårat hem blir lite S:t Göran nummer 2. Alla i familjen hade egeeeeeentligen gärna ringt första bästa mäklare eller flytt för livet, men de är vana. Lite väl vana.

Nog om min ilska, förutom det har jag haft en någorlunda bra kväll, trots lite ångest.

... la jag precis in en bild på en feffel (harkrank)? ...................... oh-oh

Nog om mina fobier, på kvällen har jag annars sjungit karaoke med mamma och fått till ett par jäkligt härliga skratt. Sådant läker mycket mer än självskador ska ni veta, och idag var jag dessutom ensam en timme och inga små sår blev det då inte. Istället sjunger jag, skrattar eller skriver. Mycket mer effektivt, mindre att torka upp.

Imorgon är det besök på teamet (YAAY) för musik och psykologsamtal, sedan bär det av till landet. Kommer vara där tills söndag, kanske kan jag skriva lite på morgonen då, eller lördag kväll. Annars blir det när jag kommit hem. Ska bli superskönt! På tisdag kommer mammas kusiner från Australien, så då blir det att prata englischka. Roligt! Nu ska jag skriva en liten debatt-grej som jag ska visa K imorgon (om jag hinner), provocerande på så vis att det kan stöta sig lite med de jag riktar det till. Men som vanligt väldigt diplomatiskt. 

Ciao!



onsdag 8 augusti 2012

Sjuk? Ett överkonsumerat begrepp

Skriver ett ytterst kort inlägg idag, då jag har fruktansvärt ont i huvudet, sova blir det för mig, jetekyyl.

Idag var jag på teamet, pratade med K först. Vi pratade om familjen, dagarna som varit, intervjun, lite till och  allt annat. Blev fokus på förbättringar också, det är sådant som lyfter mig allra mest. Efteråt traskade aktivitetsgruppen runt vid domkyrkan, åt glass och kikade lite. Sedan tog vi oss till flustret, där mamma hämtade mig. När vi kom hem och burit in varorna lillebror och mamma handlat, vart det projekt runway och lite sång.

Angående förbättringar, började jag och K prata om scid-intervjun som gjorde för mer än ett och ett halvt år sedan, alltså diagnosutredningen. Vad skulle hända om den gjordes idag? Helt ärligt tror jag vi skulle kunna stryka mer än hälften av diagnoserna. Det vore en stor bekräftelse på att jag faktiskt är frisk idag. Inte helt bra, men frisk. Sjuk kan ta och slänga sig in i väggen, hejdå. Detta gör också att vi skulle kunna minska ned medicinerna, vilket är väldigt viktigt för mig just nu. Jag är ingen som vägrar mediciner för sakens skull, men jag tror knappt jag behöver hälften av vad jag får just nu. De flesta är helt onödiga och ger mig bara biverkningar. I psykiatrin kommer jag ut som ganska kontroversiell men ärligt, i det stora hela - tror jag inte på mediciner. Nej, jag tror man behöver ytterst lite om ens det, beroende så klart på varför man är sjuk. Min behandlingsmottagning är en av få mottagningar som närmar sig mina tycken, vilket känns oerhört skönt.

Och så fel BUP hade. Svårt schizofren, kommer aldrig bli frisk, kommer alltid behöva ha tunga mediciner för fjortiosjutton symptom - my ass! Jag är varken svårt schizofren eller obenägen att bli frisk, mina problem grundar sig i att jag är för öppen för verkligheten. Jag tar in allt, vilket leder till att jag blir "sjuk" för att orka. Där ligger mina problem. Sjuk är en definitionsfråga, och begreppet överkonsumeras. Det är vad jag tycker.

Just det, ytterst kort inlägg, ont i huvudet, där gick det allt undan håhååå. Nu kilar jag, kärlek,
Yasmine

tisdag 7 augusti 2012

En människa klarar mer än man tror

Har precis skrivit första inlägget i SHEDO för veckan, temat är "såklart" PRIDE! HÄR har vi inlägget.

Idag har varit en driftig dag. Träning på morgonen, svett, svett. Journalisten ringde vid halv ett, vi pratade i lite mindre än en timme. Vi gick igenom det mesta av det viktigaste i det jag vill berätta, det kändes som ett bra samtal och jag tror repotaget kommer bli super. Hon skulle ringa när det är färdigt, och skicka en fotograf! Efter samtalet städade jag hela rummet, dammsög, ordnade och dammade. Kändes skönt, och det är en lättnad att kunna städa, ligga på marken, omges av damm, utan att få panik. Och duschen tog bara 10 minuter. Efter det har jag sjungit, skrivit i SHEDO och kollat på en film.

Jag måste säga att filmen fick mig att bli upprörd på riktigt. Det löpte en kall kår av stark irritation när jag blickade mot skärmen. Filmen var väldigt, väldigt bra, om ett viktigt ämne. "Förbjuden kärlek" handlar om två lesbiska unga tjejer i Iran, en plats där homosexualitet inte får existera. De två tjejerna lever i tystnad, blir lurade och fångatagna och den ena tvingas gifta sig med den andres bror. De har inga som helst rättigheter och måste leva ett liv där deras integritet och valmöjlighet inte existerar.

Den berörde mig väldigt, väldigt starkt. Sättet många av männen behandlar och förtrycker kvinnor är kränkande och otänkbar i Sverige. Jag förstår inte hur så mycket ondska kan leva i vissa människor, där alla inte verkar vara värda lika mycket respekt. Jag är oändligt tacksam att jag slipper leva i det helvetet, och har haft en oerhörd tur som faktiskt blivit accepterad överallt. Vem du älskar ska inte få definera ditt värde!

Nu tänkte jag strax ta å' öppna mitt kronchakra och måla lite intuitivt! Får se vad det blir, kan lägga upp det sen. Lägger mig i tid, för imorgon är det besök på teamet för psykologsamtal och aktivitetsgrupp! Veckan blir härlig, skriva på torsdag, träffa S på fredag och landet i helgen.

Tänk så mycket en människa kan klara egentligen. Bara man vill, finns det en stor chans att man kan. Bara man vill, bara man vågar. Innan jag flyttade hade jag aldrig kunnat föreställa mig vilken vändning som skulle komma. Vilken ny chans jag skulle få. Jag förstår nu att flytten gjorde det. Och jag har utvecklats mer än någonsin. Klarar saker jag aldrig trodde mig kunna. Och jag kan andas. Jag andas.

Värme och kärlek, Yasmine

måndag 6 augusti 2012

De två sista PRIDEdagarna och slutet gott, allting gott.

Hej hopp!

Nu är jag tillbaka från M (det får bli M6, alla börjar visst på M nu för tiden *blinkblink*) och T i  en av Stockholms söderorter. Kom till stan vid 2 på lördagen med mamma och lillebror. Mötte upp M3 vid plattan och satte oss ned för att vänta på resten. Det dunkade i hela staden, ljöd av musiken från prideparaden. Medan vi väntade kikade vi lite på alla regnbågsfärgade människor överallt, det var grönt och gult och lila i en explosion. Efter ett tag kom M6 och T och vi kunde gå upp en bit till där paraden höll hus. Halva paraden gick förbi medan vi spanade på regnbågsfamiljer, BDSM-folket, poly-människorna och en hel drös dansande bög's och flator. Var jäkligt kul att se faktiskt, har aldrig varit där förr. En och annan kände man igen. När paraden gått förbi fick vi motion, för det blev en gång/upp-för-trapporna runda genom stan så vi fick se lite till. Vi gick igenom tanto, köpte med oss mat och satte oss på en sopsäck på gräset, närmare stan.

Tror vi satt där i tre timmar, tills det började regna. Blev prat, skratt, oväntade möten och lite letande genom tanto. Vi hade det i helhet väldigt bra, men jag visste att det skulle bli lite jobbigt förr eller senare, då jag inte orkar hålla uppe barriären på samma sätt. Tankarna slinker in emellan, men jag hanterade det väldigt bra.Vi stöttade varandra, och jag bestämde mig för att låta tankarna komma, bara jag skickar iväg dem direkt. Och det gjorde jag. Så det släppte, och resten av kvällen kunde jag njuta.

Vi åkte hem till M6 och T för att lämna packningen och sjunga singstar. Tågresan tillbaka till stan var väldigt rolig, och det blev många skratt. Vi delade på oss vid slussen, och jag och M3 letade efter Debaser Medis, vilket gick sådär till en början. Vi hamnade fel, åkte tillbaka, gick fel, gick rätt - och tillslut var vi framme. Klockan var dock fem, så det blev väldigt svårt att komma in på tjejfesten, då det var väldigt fullt. Vi stod i kö i en halvtimme innan vi fick nog och insåg att vi knappt kunde komma in. Då gick vi till killarna på gayfest för grabbar istället. Kvällen slutade väldigt bra, vi dansade, kikade på bögar *ler* och hade roligt hela resten, jag kunde verkligen slappna av och jag förstod att det fanns en mening med att vi hamnade där istället. Där kunde jag verkligen släppa. Klockan 2 åkte vi tillbaka, jag och M3, för vi var väldigt trötta. Vi somnade kring 3, halv 4.

Dagen efter vaknade jag med lite ångest, men det gick väl okej att skaka av sig. Vi gjorde oss i ordning och åkte tillbaka till t-centralen, jag och M3. Vi fick väldigt bråttom, men jag lyckades faktiskt att inte få panik, och hafsade ihop resten. Ångest kom, min tvångsmässiga sida skrek att jag gjorde fel, gjorde slarvigt. Men ibland måste man. Ibland är det omöjligt att låta tvången styra, det finns ingen tid. Och det är väl en vits med att jag möter såna tillfällen, som en övning att släppa. När mamma hämtat mig i Bro lade det sig lite, som tur var. Igår var jag fullkomligt jätteseg, typ bakis utan att dricka mer än två klunkar sprit. Allt gick lååååångsamt och jag orkade knappt lyfta handen. Vi såg en film på kvällen "one day" som handlade om ett kärlekspar, som börjar som vänner. Den var väldigt sorglig och ögonen tårades, men på så sätt släpps något löst inom en. Det renar på något sätt.

Det har varit två bra dagar.

Nu ska jag iväg om några minuter, på teamets musikgrupp. Ska bli jättekul! Härligt att MusikD är tillbaka på mottagningen. Tänkte startsjunga lite innan, så bäst att avsluta. Berättar mer sen!

Kärlek och ljus, Yasmine

fredag 3 augusti 2012

LÄS INTE INLÄGGET! Ni kommer hamna i totaly rage


Idag blev det träning på morgonen, två varv och mycket blod, svett och tårar. I alla fall svett, iasch. Iasch, det var ett nytt uttryck. Jag känner annars för att slå den som kom på det först med en lång pinne! Usch, sno uttryck sådär, inte snällt. Eeeh, i alla fall. Vi tränade (nämnde jag det?), jag och min pappa brukar diskutera såna här saker. Inte träning alltså, utan då man pratar utan att komma till sak. "I torsdags var jag på... eller vänta, var det i torsdags? Det kanske var i onsdags... hm... tors, tors, tors, nä det var i tordags! Vi var på bio... vänta, det kanske var fredags...", ungefär PRECIS som jag gör nu. Eller gör jag det? nönönö.

Sorry, dålig humor.

Vi tränade, nu har jag sagt det, klart med det, punkt slut. Vi tränade... alltså... ja, vi tränade!!!!!! och sen åkte vi hem och duschade, klart för detta inlägg, ciao!

Nej nu driver jag. Usch vad jobbig jag blev. Hälften kommer säkert sluta läsa min blogg. Ni kommer missa mycket, för imorgon tänker jag bestämt inte vara jobbig! Imorgon ska jag på pride... eller vänta, PRIDE heter det, med stora bokstäver, och hör sen...

/ tröttjej_92

Vi tränade, åkte hem och duschade och sedan åt vi morotkaka. Den var god.

Jag har sjungit, kikat på TV (projekt runway och topmodel, yaay) och fotat. Och hakat upp mig på att mamma sade  "men vi har ju tagit kort på dig" så jag kände mig egocentrisk och självgod (mamma vet resten, ond cirkel osv) men det blev inga klipp i min väna arm för det, utan att jag hakade upp mig lite till och skämtade om det. Typ. Bra med galghumor! Kommer man långt på.

På kvällen kikade jag på film, systrar i jeans, och åt chips! Ano la rexia kan ta sig i baken, för nu äter jag chips hur mycket jag vill. Fast det var inte särskilt gott, så det blev mest rebelliskt mot ätstörningeeeeen. Eheh.

Imorgon ska jag åka in till schtaden klockan 1, och kika på paraden med M3 och två pojkar. Sedan blir det att lämna packning hos pojkarna, äta middag och kila på debaser och stargaydisco eller vad det nu hette. Och slutligen efterfest! Känner mig fortfarande rätt normal. Ska bli superkul och jag ber er hålla tummarna att jag klarar hela kvällen! I will, det kan ni ge er på.

Nu blir det meditation och lite te, sen sova och vila inför imorgon.

Kärlek, Yasmine

Ps. smart trick att skriva "läs inte inlägget", nu kommer detta inlägg få mest läsare, JAG ÄR SÅ BRA PÅ ATT FÅNGA UPPMÄRSAMHET, wohoooooooooooooo osv.

Ds.

torsdag 2 augusti 2012

En härlig utekväll, saker går framåt

Hey hey happy pride!

Kom hem från M3 för några timmar sedan, resan gick bra och jag kom fram (jaså??).

Gårdagen gick bra, vi hade väldigt roligt trots små orosmoln som kikar in. Kom hem till M3 klockan sex ungefär, vi möttes i Rönninge och tog bussen hem till henne. Direkt lagade vi mat, något nytt jag inte provat förut, även om min idé var snarlik. Tacobröd i tre lager med tacosojafärs i mellan, ost och tomat. In i ugnen, klart! Supergott. Vi pratade massor, kikade på L-word och drack kaffe. När klockan var nio gjorde vi oss i ordning till kvällen. Vi tog tåget in till slussen, M3 pratade med T i telefon och vi klurade ut att vi satt i samma buss. Vi hittade varandra, T hade med sig en kompis från Chile så det blev att prata lite englischka. Man märker att man är ovan, men kommer in i det ganska fort. Pretty fast, you know', whazzaaaah. Ja, och så vidare. Vi diskuterade hrm, könsdelarnas namn och talade ganska högt och försökte översätta och lära T's kompis Svenska. Det blev rätt roligt, och det hade nog en gammal tant åt oss också, fnitterfnitter. Vi tog oss till gamla stan, eller vad det nu var, dåligt lokalsinne etcetera. Vi försökte hitta KG, men hamnade först på någon gayklubb för bög's. Tillslut hamnade vi rätt, men T's vän D var bara 18 och klubben var från 20, så T och D fick söka upp en annan klubb. Jag, M3 och T's kille M fick äran att besöka stället i alla fall, så vi betalade och gick in.

Det blev dans och liv hela natten, tills vi kom hem vid fyra. Jag inser vid såna tillfällen hur mycket av min tonårstid som gått till spillo. Men jag inser också hur mycket jag tar igen det nu. Jag tar igen det big time. Jag var helt och hållet nykter, men det går faktiskt att dansa och ha kul ändå. Drack vatten för syns skull, och lät min kropp följa musiken. Katja och Gunn var DJ's, Swedish Dyke Vibes som de kallas. Väldigt bra musik att släppa loss till, två sångerskor hoppade upp på scen och lokalen var full av häääääääääärlig lesbisk anda (skämt åsido, men jo) tjejor överallt. M3's vänner var supermysiga, jättefina människor. De kommer vara där på lördag också, samtidigt som mig. På efterfesten. Ska bli kul att träffa N också! Och paraden på dagen. Det är någon form av liv som väcks i mig, när jag känner mig "normal" for once, vad som nu definerar normal. Min ungdom har väl inte varit enligt normens begrepp "normal" men jag har samtidigt skaffat mig en hel del verktyg som nu ger livet en substans och ett innehåll. Så mycket har hänt på bara ett halvår, och jag har fått ett annat liv, fullt och helt. Visst blev det jobbigt stundtals, kanske för att jag tänker på det, kanske för att jag är så fokuserad på att något måste vara fel. Men jag försöker släppa, se det enkla - det får bli som det blir, och i helhet gick det över förväntan. Det går bättre för varje gång.

Och vi hade superkul!

Idag vaknade vi ett, åt frukost och såg på L-word. Sedan drog jag mig hemåt.

Fick ett sms från en journalist som ska intervjua mig till en stor tidning på tisdag, jäklar vad saker går framåt. Säger inte så mycket mer nu, men jag kan ju bara säga att jag vetat om det ett tag, och nämnt det lite kryptiskt i bloggen *ler* Ska bli intressant, och jag har mycket att berätta.

Imorgon blir det träning och laddning inför helgen! Nu ska jag kika lite på TV och gå och lägga mig.

Kram och kärlek, Yasmine

Ps. visualiseringsövningen "kasta iväg onödiga tankar" fungerar utmärkt, bort med alla tråk-tankar!

onsdag 1 augusti 2012

PRIDE!!

Lite kort ville jag bara meddela att jag snart är på väg in till Stockholm och PRIDE-vimlet, för utgång och fest! Kommer hem från M3 imorgon, see you then!


Värme, kärlek och TOMMA GARDEROBER!!! / Yasmine