Januari 2012 - under en vinterpromenad |
Det är en häftig känsla. Känslan av nyfunnet hopp. I de allra mörkaste stunder är hopp inget jag ens reflekterar över. Stunder av apatiska blickar ut genom fönsterrutan, musik som borde betyda något; men gör det ej, spelandes i stereon, tankar som bara vevar likt ett mantra.
Ingenting betyder något. Nu plötsligt betyder allt. Det finns ljus i varje andetag, det finns en sanning bakom varje dörr. Det är märkligt hur en bild av livet kan se så olika ut; även om objektet är detsamma. Som ett stilleben ur olika vinklar. Vad det än är. Rofylld musik kan bli tragisk då mörkret dominerar, men då plötsligt ögonen ljusnar till är den mer fylld av liv än något annat.
*
Läser just nu slutstation rättspsyk, skriven av Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson (grundarna av SHEDO, där jag arbetar ideellt som redaktör för bloggen). Från sida ett var jag fastnaglad, tårarna trängde på hela tiden och ilskan kokade i venerna.
Boken handlar alltså om de tvångsvårdade unga kvinnor som inte dömts för något brott, annat än att skada sig själva - men som ändå skickas till rättpsyk, vårdas bland grovt kriminella. En inspärrad mardröm där det lyssnande örat eller hjälpande handen har bytts ut mot kränkningar, olagliga tvång och faktiskt ren tortyr. Tänk dig att må dåligt. Tänk dig att berätta för någon att du mår dåligt. Tänk att du då blir påtvingad läderhandskar, låsta kring handleden i flera månader med få, korta avbrott. Eller att du blir påtvingad en gallerhjälm, och blir fastspänd kring handleder, fotleder och midja i en säng, i ett kalt rum, med en metallhink att uträtta dina behov - och får stanna där utan kontakt med omvärlden i flera dygn. Det är Sverige 2012, tro det eller ej.
Boken finns att köpa här.
Länk till bokens hemsida, här.
En rekomenderad läsning, men håll i dig hårt - i alla fall för mig, som själv varit inom vården för bland annat självskadebeteende - väckte den djupa känslor. Skall läsas färdigt inom snar framtid!
Värme och kärlek, Yasmine