tisdag 31 januari 2012

Hoppets låga/slutstation rättspsyk

Januari 2012 - under en vinterpromenad

Det är en häftig känsla. Känslan av nyfunnet hopp. I de allra mörkaste stunder är hopp inget jag ens reflekterar över. Stunder av apatiska blickar ut genom fönsterrutan, musik som borde betyda något; men gör det ej, spelandes i stereon, tankar som bara vevar likt ett mantra.

Ingenting betyder något. Nu plötsligt betyder allt. Det finns ljus i varje andetag, det finns en sanning bakom varje dörr. Det är märkligt hur en bild av livet kan se så olika ut; även om objektet är detsamma. Som ett stilleben ur olika vinklar. Vad det än är. Rofylld musik kan bli tragisk då mörkret dominerar, men då plötsligt ögonen ljusnar till är den mer fylld av liv än något annat.

*

Läser just nu slutstation rättspsyk, skriven av Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson (grundarna av SHEDO, där jag arbetar ideellt som redaktör för bloggen). Från sida ett var jag fastnaglad, tårarna trängde på hela tiden och ilskan kokade i venerna.

Boken handlar alltså om de tvångsvårdade unga kvinnor som inte dömts för något brott, annat än att skada sig själva - men som ändå skickas till rättpsyk, vårdas bland grovt kriminella. En inspärrad mardröm där det lyssnande örat eller hjälpande handen har bytts ut mot kränkningar, olagliga tvång och faktiskt ren tortyr. Tänk dig att må dåligt. Tänk dig att berätta för någon att du mår dåligt. Tänk att du då blir påtvingad läderhandskar, låsta kring handleden i flera månader med få, korta avbrott. Eller att du blir påtvingad en gallerhjälm, och blir fastspänd kring handleder, fotleder och midja i en säng, i ett kalt rum, med en metallhink att uträtta dina behov - och får stanna där utan kontakt med omvärlden i flera dygn. Det är Sverige 2012, tro det eller ej.

Boken finns att köpa här.
Länk till bokens hemsida, här.

En rekomenderad läsning, men håll i dig hårt - i alla fall för mig, som själv varit inom vården för bland annat självskadebeteende - väckte den djupa känslor. Skall läsas färdigt inom snar framtid!

Värme och kärlek, Yasmine

söndag 29 januari 2012

Kriget om tron på sig själv


Jag bekämpar tvångstankar hela tiden. Det går framåt. Allt som varit så självklart - naturligt - är inte det längre. Givetvis bävar jag för att falla. Jag har varit stabil i fyra veckor nu. Det har inte hänt på mycket, mycket länge. Jag ser fram emot framtiden. Jag ser framtiden, den finns, den är nåbar. Ibland behöver jag, man i allmänhet, få ur sig det som gnager och lägga fokus på bearbetning. Men jag bearbetar ständigt. Varje sekund gör jag val som kan vara betydande. Det gör vi alla. Det är en intressant tanke; allt vi tänker just här och nu kan påverka framtiden. Därför lägger jag bearbetandet åt sidan lite. Lämnar plats åt friskheten. För den finns, och den kommer att komma.

Jag har börjat släppa kontrollen. Jag såg mig inte i spegeln det första jag gjorde då jag steg upp imorse.
För tre år sedan hade jag inte stigit upp alls om det jag såg i spegeln var motbjudande. Eller försöka bekämpa monstret i spegeln med timslånga ritualer. Idag gick jag upp ändå. Och det gick. Se där ditt dumma lilla fula självförakt (inte jag, föraktet) - det gick! Och jag lever fortfarande. Ingenting ändrades. Jorden gick inte under, spegeln sprack inte.

Sedan jag valde ljuset har min syn på sjukdomen varit ljus, frisk och hälsosam. Icke förskönande. Men själva sjukdomen i sig har inneburit väldigt märkliga tankar. Är jag påväg att ändra om mina tankar på nytt, nästa steg, next level? Kommer jag kunna ändra sjukdomen på samma sätt som attityden mot den? Om jag gör det har jag vunnit. Mitt egna lilla krig. Eller ganska stora krig. Jag har under alla mina år försökt passa in. Vara som alla andra. Allt som hände var att jag misslyckades i kampen om att bli som alla andra. Därför valde jag att inte röja upp spåren efter mig själv, inte ljuga mig själv upp i ansiktet, utan låta det vara. Låta strömmen välja riktning åt sig själv. Vad som hände? Jag fick tillbaks min tro på mig själv. Den tron är aldrig sann om du ljuger för dig själv. Ingen på denna jord är omtyckt av alla. Heller inte nekad av alla. Hittar du din plats på jorden där du är ämnad att vara - finns det många som väntar på dig. Den enda vars tro på dig du behöver vinna för att kunna fortsätta - är du.

Nu vinner vi.

Värme och kärlek, Yasmine

tisdag 24 januari 2012

Måste släppa kontrollen


Igår var det först besök hos K på mottagningen, det var ett bra samtal.
Besök hos E sedan, healing och fika.
Änglamorbror var där.
Fick många goda råd.

Det primära sättet för mig att hantera kriser och känslor, om det inte handlar om att skada mig - är genom att tänka. Jag tänker mig bort från smärta. Jag samlar all kontroll i huvudet, där jag delar upp varje liten känsla, och rätar ut den genom att kontrollera den. Kan handla om en röst, en fras, en självföraktande tanke, matångest, minnen, utsuddat smink och diverse alla tvångstankar. Allt som känns, allt som är jobbigt, allt som värker i hjärtat. In i ett tyst rum och tänk. I minuter. I timmar. I dagar. I veckor. Konstant. Få avbrott. Ingen får prata med mig. Ibland räcker inte det. Ibland kunde jag sätta mig ned på soffan och inte röra en del av kroppen på flera timmar. Ibland gick veckor med samma rutiner. Kontroll som fick mig att krampa. Kontroll som fick mig att svälta. Kontroll som fick mig att bli fullständigt handikappad och förlora alla normala kroppsliga funktioner, som att göra mat och äta själv, eller klä på mig kläder. Kanske ska jag ta mig en promenad med en vän? Nä, just det, kan ju inte det, det är detsamma som att förlora kontroll. En annan gång. Jag har förlorat kontrollen över kontrollbehovet.

Änglamorbror sade åt mig att våga släppa kontrollen. Våga sluta tänka. "Då kan jag försöka gå ut och sätta mig på gräset i sommar, fokusera på att slappna av och inte kontrollera". Ajaj, felsignal, pip. Där började jag tänka igen.

Då man flyr upp i tankarna konstant och tänker mer än man gör - behöver man jorda sig.
Att jorda sig innebär att man skapar en balans, tänk dig yin och yang - svart kräver vit för att balansera.
Du behöver släppa ditt s.k "ego" ibland och följa magkänslan - men du behöver även din logik, enligt mig. Genom att jorda dig och även använda dig av ditt praktiska, fysiska jag återfår du balansen.

Min uppgift är nu att:
Släppa rädslan över att inte göra allt perfekt, våga göra fel
Släppa på kontrollen
Gå upp på morgonen utan att se mig i spegeln det första jag gör
Vara med och laga mat, röra maten, våga se mat som något viktigt
Vara ute i naturen, hoppa i vattenpölar, röra snön, känna solen, vara aktiv med mitt fysiska jag
Leta efter en keramikkurs! Lera är en del av ett jordsligt element - och dessutom är det säkert roligt...

Idag har jag ätit = bra
Tränat = bra
Tänkt = mindre bra
Promenerat = bra
Och ska strax meditera...

Uppdaterar snart!

Värme och kärlek, Yasmine

måndag 23 januari 2012

Rebirthing

Nytt år.
Nya möjligheter.
Och den här gången måste det vara på riktigt.
Låt det vara på riktigt.

Förra hösten var en stressig period. Det fanns hundra sysslor som behövde göras, och jag fann ingen tid att blogga. För att inte tala om ett riktigt fall.

Men jag tog mig upp. En sekund tvekade jag på att överhuvudtaget försöka gå vidare, jag lade mig på marken och höll mig där så ingen fall behövde bli så hårt. Kanske lite fel strategi. Att tappa gnistan är en frustrerande känsla, känslan av att inte ens vilja, för det spelar ändå ingen roll. En känsla av att allt ändå är över. Men det fanns något som ryckte tag om mig och skakade om mig. Det fanns någon som trott på mig från dag ett, som togs iväg från oss alla. Någon som stod en meter från min sida då jag var på väg att försvinna helt, som fick mig att ropa på hjälp. En änglagestalt jag helst av allt hade velat ha här. Men faktum är, att på sätt och vis har jag det. Och han gjorde det igen - räddade mitt liv. Tillsammans med stöd från de som finns kvar utan honom.

00:00, sista december/första januari tjugohundraelvatolv, befann jag mig full på en fest.
00:00, sista december/första januari tjugohundraelvatolv, befann jag mig långt bort. Så långt att det inte går att nå. Min fysiska kropp satt på en pall i mitt rum framför en bunt rökelser och doftkrus, men mitt jag var på en plats där ingen ångest finns. Och jag bestämde mig för att 2012 var året där jag skulle vinna tillbaks all förlorad tid. Jag tänker banne mig inte lägga mig på marken bara för att fallet inte ska bli hårt, jag ska slå mig gul och blå om det är det som krävs. Men någon gång måste det väl vara min tur?

Så jag lurade i mig själv en daglig dos positivitet, så mycket det går utan att förtränga allt helt.
Så jag ringde människor som hjälpt mig förut, och sökte egna vägar.
Så jag fick rådet att inte släppa mitt jag. Framhäv det istället.

Det tog inte lång tid innan jag började vinna tillbaka tid. Då jag väl gav mig ut på jakt efter mitt verkliga jag, gick det inte länge. Daglig träning att tänka positivt och röja bort så mycket sjukdom som möjligt, blandat med att öva upp min andlighet igen efter så lång tid, leder till att jag idag levt utan de mörkaste tankarna i  tre veckor. Jag fick lite akuthjälp från mina medhjälpare; rening för rening, av hus, kropp och själ. Motion + bättre kost. Små saker som stora. Så kom den dagen då min morbror sade "Yasmine, var beredd på en bättre tid nu, vårt arbete är både över och har precis börjat". Det var på nyår. Ett par dagar till kunde jag känna av sjukdomens alla klor, vi gjorde en sista rening och sen... Vände det. Över en natt. Tre veckors lättnad. Jag kommer falla igen, det vet jag. Men jag ska försöka aldrig tappa hoppet igen på det där sättet. Styrkan. Jag måste vara starkare än så. För jag vill det här. Med hela mig.

... så nu tänkte jag även se bloggen som ett projekt att driva framåt. Jag har börjat göra om sidan layout-mässigt. Där ni får följa min resa mot sanningen och den renaste kärleken, den till livet. Mitt i allt är jag jäkligt tacksam, det enda jag inte har är några förlorade år, och under de åren har jag inte levt under en sten utan intjänat erfarenheter för flera sekel.
Ungefär.

Det är bara att fortsätta. Om och om. En dag står jag upp och fallen blir mot mark mjukare än bommull.

Värme och kärlek, Yasmine