- Bloggserie - Tema: Bye bye BDD

Innan jag börjar serien hänvisar jag till det här inlägget, där jag kort beskrev vad serien skulle handla om.

DEL 1: kort info

Dysmorfofobi, BDD (Body Dysmorphic Disorder) innebär inbillad fulhet.
Störningen innebär att man har en bild av sig själv som inte stämmer, samt att man lider extremt mycket av sitt utseende, i så stor utsträckning att det sociala livet blir lidande. Oftast ter sig detta i extrem utseendefixering. Vanligtvis föranleder syndromet att "ritualer" formas. Situationen för dem som lider av störningen och därmed innehar denna föreställning om sig själva blir i de allra flesta fall ohållbar i längden. Den drabbade isolerar sig allt mer och mer, för denne är fullt upptagen med sitt utseende, och alla de ritualer det innebär. Läs mer på wikipedia här.

DEL 2: video-inslag

Här länkar jag till en video till outsiders om BDD. Det handlar om Yvette, 23, som lider av sjukdomen.
(Förövrigt om ett par andra personer som lider till det yttersta av två andra slags fobier, dinosauriefobi och emetofobi, kräkfobi.)

Här länkar jag till en Dr Phil serie, handlar om en ung kvinna som lider av sjukdomen så svårt att hon inte lämnat huset på två år:

DEL 1
DEL 2
DEL 3
DEL 4
DEL 5

DEL 3: länkar

http://levamedbdd.dinstudio.se/
Två mammor med erfarenheter av BDD har skapat denna sida om BDD där du kan hämta kunskap, berätta din historia och få kontakt med fler drabbade.
http://www.bdd-sverige.net/
Forum om BDD, dysmorfofobi.
http://www.ocdforbundet.se/
Ananke, OCD förbundet om bland annat OCD, trichotillomani (hårryckande) och BDD.

Har du tips på fler länkar, exempelvis hemsidor, forum, bloggar - angående BDD? Landoffairys@live.se

DEL 4: fördomar

"Det handlar alltså om att hon/han är ful"

Sjukdomen BDD handlar egentligen inte om det egentliga utseendet, hur personen ser ut. Sjukdomen handlar inte om att andra ser personen som ful och oattraktiv. Sjukdomen handlar om den egna attityden mot/synen på personens utseende. Många gånger kan den drabbade tänka "om jag bara såg ut som henne/honom...". Om nu personen skulle få sitt "drömutseende" följer ändå sjukdomen, attityden med, och synen blir likadan fast på ett annat utseende. Många opererar om sig och går igenom svåra plastikoperationer för att få det utseende denne vill ha - vilket bara förvärrar, då man hittar fler och fler fel.

"Jaså, hon är fåfäng"

Fåfäng från en ordbok = egenkär, självfixerad, självupptagen, utseendefixerad, ytlig.
Utåt sätt kan en person som är väldigt utseendefixerad ses som just fåfäng, men utseendefixerad är det enda ordet i den rangen som kan kopplas till BDD. "Du tror säkert bara att du är snygg" kan en person med BDD få höra - men "att jag är snygg" är motsatsen till det som något med BDD tänker om sig själv. En person med BDD vantrivs och föraktar det egna utseendet, vilket en fåfäng person inte gör. BDD är ingen narcissistisk sjukdom där du höjer dig själv och på så sätt är fixerad vid det egna utseendet, BDD är en tvångsmässig sjukdom - och någon som är tvångsmässig på det sättet njuter inte av sin tvångsmässighet.

"BDD är ett lyxproblem, en fånig anledning att må dåligt över"

Har faktiskt läst ett par personer som står bakom liknande ord, och jag tycker det är så hemskt. För att sopa bort den myten hänvisar jag till tre SHEDO-inlägg som handlar just om fördomar gentemot psykiskt sjuka. (1, 2, 3)

Så, nu var det avklarat!

Kommer du på några fler fördomar? landoffairys@live.se

DEL 5: kända personer med BDD

Heidi Montag

Amerikans fotomodell och dokusåpakändis (Laguna Beach, The Hills) som blev mest känd för sina skönhetsoperationer (opererade sig 10 gånger inom loppet av ett dygn). Sägs vara sjukligt fixerad kring sitt utseende.

Michael Jackson

Michael Jackson ("The King of Pop") sade att han led av en hudsjukdom som gjorde att hans hy bleknande. Rykten gick om att han blev sin hud själv. Då Michael gick ned i vikt spekulerades det om att han led av Anorexia Nervosa, senare sades det (av bl. a. en medicinisk expertis) att Michael var ett solklart fall av BDD/dysmorfofobi. Vad som var sant får vi kanske aldrig veta, men mycket tyder på att han hade en sjuklig fixering kring sitt utseende...

Skicka gärna in er historia om BDD!

Landoffairys@live.se 

Värme och kärlek, Yasmine 

Hjälp Camilla!

http://rattspsyk.wordpress.com/2011/11/19/hur-hjalper-man-camilla/

Camilla är en artonårig flicka vars blogg jag följt under flera års tid. Hon hamnade tidigt vad jag förstått på en barnpsykiatrisk avdelning (BUP) där hon med en svår bipolär depression vårdats under tvångsvård (LPT). För ett år sedan flyttades hon över till en rättpsykiatrisk avdelning där hon "vårdas" bland grovt kriminella för att hon är svårt suicidal. Hur kan det gå så snett inom den psykiatriska vården att UNGA kvinnor delar byggnad med farliga brottslingar, att självdestruktiva tjejer vars enda brott är att skada sig själva (mer om det berättar jag vidare om sedan) eller i detta fall; lider av en svår depression, vanvårdas utan mycket kontakt med omvärlden - när det är RESPEKT och OMTANKE denne behöver för att ha en bas till att bli frisk?

Hur hjälper man Camilla? Sänd denna länk vidare. Nu börjar kampen.

Lägesrapporter som utlovats

Lägesrapport 3

Den tredje och sista lägesrapporten får bli om mina tvångstankar, eller främst tvångshandlingar, som blir allt värre. Det blir allt mer omöjligt att prata till mig nu, innan man är säker på att jag inte är mitt i en ritual, för om någon så när som säger mitt namn då jag hör - är det bara att bara att börja om, även om det kräver tjugo minuter extra. Återigen ska allt jag gör göras enligt en viss mall. Det ska sägas rätt ord från början till slut, tänker jag "nu tvättar jag under naglarna" i den ritualen då jag ska tänka "nu tvättar jag mellan fingrarna" börjar jag om. Jag har som förut ännu fler "grenar" från "tvångsträdet", och är en "gren" klar och jag börjar på nästa, kan jag som tur är börja om från bara den grenen och inte hela trädet. Men grenarna kan vara allt ifrån en minut till tio minuter, och i grenarna är det ännu fler mindre grenar, ända in på den sista tvångshandlingen. Trädet pågår hela tiden. Jag lever på det där jävla förbaskade trädet, hur mycket jag än åkallar yxan (här var vi poetiska, tjohej).

Exempel: jag tog ett bad. Det tog en och en halv timme. Sen duschade jag av mig, utförde alla renlighetsritualer (peela rätt, tvätta rätt, skrubba rätt, torka rätt, ta ansiktsvatten rätt, smörja in rätt, osv) på (i detta exempel) ansiktet. Alla renlighetsritualer skulle göras, det sista tar 45 minuter. Precis då jag torkat mig och smörjt in mig hör jag någon ropa, ska precis klä på mig. Tankarna driver mig ned i badet igen, sätta mig ned och "bada" för att börja om från början, efter fem minuter gör jag om 45 minuters ritualen med peeling, tvätta, skrubba, torka, ansiktsvatten, lotion och likaså på alla kroppsdelar + tankeritualen om mitt utseende på tjugo minuter.

Tankeritualer detsamma, kvarstår två ord i ritualen på en halvtimme och  något avbryts gör jag om. Och sen förbannar jag mig själv för min värdelöshet. Vägen mellan "gjort fel" till "värdelös" är kort. Jag vill inte hata mig själv igen, inte som förut. Jag vill behålla självförtroendet jag byggt upp. Men straffar jag mig inte mentalt eller fysiskt då jag gjort något fel väller känslorna över.

Värme och kärlek, Yasmine

Lägesrapporter som utlovats

Lägesrapport 2

Det hette först psykos UNS (utan närmare specifikation), sedan schizofreni, och nu schizoaffektivt syndrom. Men jag ska vara ärlig. Hur mycket jag än anstränger mig och känner att det vore enklare om jag var sjuk på det sättet, kan jag inte se det så. Jag har svårt att överhuvudtagen kunna tänka mig att det existerar så mycket "sjuk i huvudet", utan snarare "sjuk i själen". Visst kan signalsubstanser fungera fel, men med hjärtat tror jag inte det är så i mitt fall. Jag säger att jag lider av en psykossjukdom - men då menar jag att "symptomen" eller "problemet" ser så ut. Däremot skiljer sig min bas från de som är sjuka på det sättet. Men å andra sidan; vem vet vad det innebär att vara psykotisk? Är det att du har signalsubstanser fel i huvudet, eller att du blivit sjuk med de problemen? Jag skulle - aldrig för mitt liv - kasta min andliga tro i någons ansikte, jag tycker inte det är rätt att försöka överbevisa till den grad att det blir tvångsmässigt. Jag lägger bara öppet fram mina teorier för andra att tolka precis som de vill.

Jag är gravt påverkad av negativa energier (idag tänker jag inte gå närmare inpå vilka) till den grad att jag blivit så pass illa därann att jag lider av en sjukdom. Men grunden är inte sjuk, grunden är frisk, men den är utifrån påverkad av energier som finns i världen. Dessa energier kan vi kalla "onda andar" (jag väljer ofta inte det ordvalet då det kan ge en "flummig" syn på det hela). Dessa har en mening; och det är att förstöra, likt ett maktmissbruk. Det kan handla om mänskliga energier, alltså saliga andar som inte gått över och handlat i ondska i livet (då med övergången till "andra sidan" försvinner alla onda egenskaper) eller annat, som livnär sig på i detta fall min rädsla. Jag har burit med mig "Diktatorn" hela livet, han är manipulativ och har hjärntvättat mig. För en person som plockat på sig en mänsklig energi då den inte är medial mer än normen, kan det vara enkelt att bli sig av med energin genom rening. I mitt fall föddes jag "svårt" (som man kan säga i detta fall) öppen (medial) och var en magnet för energier, dåliga som bra. Jag skapade mig en relation till energin (Diktatorn), och han blev en del av mig. Jag har kunnat kommunicera och uppfatta Diktatorn mer än bara som negativa tankar (som annars kan vara det som märks).

Att uppfatta ljud och syner ingen annan upplever, är väldigt tabu. Om det då även handlar om syner och ljud som existerar - ja då jäklar! Man är sjuk om man ser sådant, end of story, men sen när är det tvunget att bli så? Kan det inte finnas fenomen vi inte kan mäta? Var jorden platt innan man förstod att den var rund? och så vidare. (Bara en teori). Jag lever idag mellan två verkligheter, precis som en psykotisk människa. Skillnaden kanske är att min andra verklighet existerar... Ja, jag har hallucinationer. Skapade av dessa eneriger, menade att skrämmas. Diktatorn har under de senaste åren styrt allt jag gjort, sagt och tänkt. Det är en skrämmande känsla, obehagligt. Flera gånger varje vecka ramlar jag ihop på golvet och kan vara okontaktbar och som ett vrak i flera timmar, i värsta fall resten av den dagen/kvällen. Idag vet jag inte om Diktatorn finns kvar, då vi renat mig från honom. Att nämna: jag har ätit antipsykosmediciner, 4-5 stycken, under fyra och ett halvt års tid. Rösterna har varit kvar. Efter två besök hos ett medium försvann Diktatorn i ett halvår. Det har i perioder blivit bättre då jag dragit ned på medicinerna. Diktatorn livnär sig på medicinernas gifter. Det har fått mig att faktiskt tro på det medierna sagt till mig. Yasmine - du är medial, och sjuk, men i själen!

Det som nu finns, är andra röster, som gör mig sjuk. Sist jag ramlade ihop såg jag plötsligt hur jag låg på en matta av svarta elektriska trådar, som ett nät runt mig. Det kliade över hela kroppen. Jag förstod att det var rösternas verk. Om jag verkligen befann mig där - det vet jag inte - men jag tror rösterna gav mig den synen för att skrämmas. Och på sätt och vis befann jag mig där, i alla fall i deras värld. Enligt mig; en psykotisk person som tror sig vara jesus kan ganska omöjligt vara jesus. Du kan kanske inte flyga, för att du tror på det. Men om en person säger åt dig att det är på ett visst sätt ett antal gånger, och du tror på det; är det inte detsamma med en röst som säger åt dig saker? Då jag är i momentet - jag ligger på en mörk matta mitt i ingenstans - då kan jag inte tro något annat. Kanske kan det benämnas sjukt? Jag kan idag säga att det verkar lite märkligt, det kunde jag inte då. Men att det inte stämmer det jag trodde där - innebär inte att anledningen varför är sjuk - utan att rösterna utifrån vill skrämma mig. Som sagt, det är mina tankar.

Idag behöver jag hjälp mot min sjukdom, för en sjukdom har jag, det bortförklarar jag inte. Men jag behöver även hjälp med det som orsakar min sjukdom, vilket inte i detta fall bara är med mediciner och terapi, utan även medial hjälp.

Sjuk i själen är en ganska bra mening.

Värme och kärlek, Yasmine

Lägesrapporter som utlovats

Lägesrapport 1

Jag vill bara placera ett stort jävla märke rakt över skallen där det står "frisk". Jag är trött på allt var sjukdom heter, och jag längtar till den dag jag kan tala sanning med mitt lilla skall-märke. Men var jag än går möter jag det. För andra människor måste det förklaras så inte krissituation uppstår, vilket det kan tyckas göra varje dag. Varför blir hon plötsligt tyst, stannar upp i sina rörelser och stirrar ned i marken? Varför faller hon ihop på stolen och blir okontaktbar? Varför stoppar hon i sig piller? Varförvarförvarför? Jo, för att hon är sjuk, simple as that. Men då man inte längre vill passa inom ramarna för sjuk, men allt talar emot det, hur gör man? Jag kan välja att inte berätta. Men då jag plötsligt blir tyst och tvångstänker så att det syns (fast jag tvångstänker 24/7 och lite till) då är det svårt att enkelt sopa upp efter sig. "Men gud, lilla vännen, hur är det? Mår du dåligt?", jag vill kolla på den fina människan som frågat och säga "inget mer än det som alltid är" men det blir att jag bortförklarar mig "jo, jag hakade upp mig" som om det händer ytterst sällan.

Ibland har jag lust att byta identitet. En gång i tiden, innan jag växte i mig själv på något mirakulöst sätt, identifierade jag mig helt med det sjuka. Det gav konsekvenser. Idag är jag Yasmine, du vet, hon som är sjuk och ingen förvånas längre då jag berättar att jag varit inlagd, lagt till en nionde medicin eller har en svacka. Sådant händer väl varje dag för den som är sjuk. Jag vill ha en deal med mig själv att aldrig mer läggas in, aldrig mer kliva in i den "sjuka världen". Jag vill sluta tvärt med alla mina mediciner, jag ORKAR INTE ENS SE PÅ SKITEN LÄNGRE. Jag fylls med HAT och ILSKA varje gång på dagen mamma kommer fram med små jäkla kluttar fyllda med kemikalier som egentligen bara gör mig sämre. Men då man väl börjat, lägger man hellre till en medicin mot biverkningar - än att ta bort medicinen som orsakat det. Är inte det sjukt om något? Då jag, om jag (vadå om? DÅ jag...) släpper min bok med min historia vill inte jag vara ytterligare en sjuk författare som berättar om sitt liv som psykiskt sjuk och blir sedd som ett psykfall av de som läser, fast tanken inte är så från början. Jag vill vara en solskens historia. "Hon som var sjuk", "hon som blev frisk". Det gör ont att inse att min sjukdom alltid kommer finnas med på ett hörn. Kroniker kallades det väl. (Vill inte, snälla, skjut min sjukdom och lämna kvar mig..?)

Jag lider av en väldigt svår sjukdom, har gjort i flera, flera år. Men jag tänker inte längre kalla mig sjuk. Jag är en i grunden frisk människa som råkade ut för saker en människa inte ska behöva beröra och därmed drog på sig en sjukdom. Jag har en sjukdom. Som någon skrev någonstans, och det min behandlingsmottagning har som standardfras: "det här är ingen schizofren person, det är en person med schizofreni". Klokt och vist på alla sätt. Jag kommer glömma bort mig, mumla fram "sjuk" av ren automatik, jag kommer inte radera allt jag någonsin skrivit här där jag benämner mig som sjuk, men; jag ska göra allt för att hålla fast vid "har en sjukdom".

Mycket är svårt. Men ingenting är omöjligt.

Hänger på en skör tråd

Ibland bara vet man inte hur det känns. Allt känns, men hur, var och varför?
Jag är trött, det vet jag.
Anledning = har sovit lite.
Enkelt och simpelt.
Lösning = sova.
Klart!

Men hur gör man åt en ångest som aldrig slutar krampa inuti?
Mot röster som inte längre är någonstans, de är överallt?
Mot tankar som bara surrar i huvudet, går inte att räta ut, går knappt att läsa?

Önskar allt kunde bli bättre med lite sömn.
Försöker fortfarande intala mig själv att, ta det lugnt nu Yasmine, det har varit värre.
Enligt det där jäkla testet jag fick fylla i är symptomen allvarliga, men inte längre mycket allvarliga, inte extrema. Jag kommer upp på morgonen, lägger mig på kvällen, äter på dagen, motionerar, utför aktiviteter, et-ce-te-ra. Men hur mycket värre det än har varit, hur många dagar jag än stängt in mig i mitt rum, hur många veckor jag inte ätit, hur många gånger jag än försökt ta mitt liv eller skadat mig själv, hur många jävla veckor jag knappt rört på mig och krampat av stillheten ÄR allvarligt INTE okej. Men något säger mig att det inte blir bättre av att jag blåstirrar det dåliga in i ögonen och blir hysterisk. Samtidigt måste jag vara ärlig mot mig själv, så jag kan hjälpa. Balans måste vara ordet.

Inom loppet av några dagar föll jag ihop, gång på gång, mitt på golvet, mitt i ingenting som orsakade någonting, bara rätt ned och helt i rösternas makt.

Ville få ur mig lite idag för att visa att jag mitt i allt lever, men imorgon slår jag mig ned här och berättar hela läget, för att få en rätsida på allting. Nu gäller det. Behandlingen måste fortsätta, jag hänger på en skör tråd.

Sen spelar det kanske egentligen ingen roll att "det har varit värre". Allt kan ha varit värre.

Värme och kärlek, Yasmine

Within Temptation - Dark Wings

Why was I one of the chosen ones?

Until the fight I could not see

The magic and the strength of my power

It was beyond my wildest dreams

Dark wings they are descending

See shadows gathering around

One by one they are falling

Every time they try to strike us down

Don't you die on me

You haven't made your peace

Live life, breathe, breathe

Don't you die on me

You haven't made your peace

Live life, breathe, breathe

Förvirrad, ibland är tankarna bara för många

En tanke här

Och en här

Nästa här

Hit och dit, stora och små.

Går inte att särskilja från varandra, och den ena dyker upp i samma stund som nästa håller på att ta slut.

Det vill säga... mycket förvirrad.

Tankarna är tyvärr min värsta fiende. Det är lite i tankarna som sjukdomen sitter. Den klänger sig fast i en den ena en den andra tanken, och är inte direkt ivrig att ge sig iväg... Har lust att strypa mina tankar ibland för att vara helt ärlig och lite halvt mordisk. Det är en frustrerande och jäkligt obehaglig känsla då man upptäcker att fienden finns inom en själv, och är något som inte går att fly. Du kan inte sluta tänka. Du kan inte fly dig själv. Mina tankar kan smyga sig fram i ultrarapid eller spurta sig fram så jag inte hinner med, innan nästa tanke intar sin position. Vad var det jag skrev?

Eh...

Eh...

Eh...

Jag tänkte skriva ett långt inlägg om mina tankar och hur det går då man inte längre kan kontrollera...

Jag vet inte hur jag ska få ur mig mer.

Får fortsätta imorgon.

Nu ska jag vila mina tankar.

Eller

Eh...

Så kan det gå.

Mina tankar får gå beteendeterapi under natten så de lär sig veta hut!

Borde nog inte skriva mer.

Godnatt.

Positivt tänkande och kampen är min

Träning - check!
Bättre måltider - check!
Mer rutiner - check!

Jag börjar kunna det här med att överleva, och nu gör jag det även med stil.
Eller något.
Under veckan som var/varit har jag umgåtts med vänner jag inte sett på länge, skrivit, målat, julpysslat, promenerat, umgåtts med släkt/familj, fikat, läst (...) städat, tränat... och så jäkligt mycket vidare.
Ibland hinner verkligheten ifatt och jag sätter mig ned och vältrar i allt som är för ett par minuter. Vältrar mig i allt jag missat, allt jag missar och allt jag kommer missa. Vältrar mig i sorg, rädsla, ångest och tomhet. Under en viss period av ens liv får man faktiskt göra det. Man får älta, upprepa, sörja, beklaga. Men jag gör idag ett aktivt val varje gång jag tänker en negativ tanke som lika gärna kunnit vara positiv. För det mesta väljer jag att sopa bitterheten under mattan, bitterheten som är farlig, giftig, och ser en mening i det mörka, hur få ljus som än bländar. Ser jag en mening i ett ljus, tänds flera nya. Det gör att jag överlever. Det är mitt recept på överlevnad. Att inte trycka ned det som redan är djupt nere. Har man ett val; händelsen, minnet är detsamma - men du kan se det antingen med ögon som upprepar det negativa och fyller ut det - eller med ögon som är genuina men ljusglimtande. Aldrig behöver man ljuga, du bara väljer att se det ur en annan synvinkel. Vita lögner är inte alltid fel, inte ens för dig själv.

Exempel:

Min mobil försvann. Spårlöst borta, poff och så låg den inte där längre. Helvetes jävla (...) och så vidare.

Min tanke först: allt är försvunnet. Allt. Hela mitt liv ligger i någon ödslig gränd och utger signaler som ingen hör. Jag måste hem. Jag borde nog ta mitt liv. Jag kan inte leva utan detta. Och alla nummer... Nu måste jag höra av mig till personer jag knappt längre pratar med, kommunen, psyk, ALLA och tala om att mitt nummer är borta här och hej har du mitt nya. (...)

..
..
..

- Jag tänker ett ex antal svordomar och negativa tankar, innan ett frö börjar gro i samma stund som mamma säger -

- Yasmine, tänk efter, fanns det inte en mening med detta också?
Jag tycker först att hon är dum i huvudet (ta det inte så bokstavligt mamma som läser, det var ett exempel Helge) och HÄR ÄR FAKTISKT MIN ALLRA KÄRASTE ÄGODEL BORTA!!! osv.

Men vänta..?

Alla sms som låg kvar sen ett år tillbaka, 1200 stycken, svåra att läsa och oerhört påfrestande att kasta iväg, jag hade länge funderar hur jag skulle göra. Bråk med en vän, skenet bedrog, och jag var inte längre nåbar, behövde inte oroa mig. Kanske var detta livets sätt att säga: Yasmine, du måste lägga det bakom dig?

Just det gjorde jag. Jag påbörjade att lägga en del av mitt liv bakom mig.

Hela mitt liv ligger i en ödslig gränd och suckar sina sista toner innan den dör ifrån mig och blir mitt gamla liv.

Jag tänker inte längre en tanke som enbart är negativt, inte för länge, inte för tillitsfullt. Att tänka positivt är svårt - oerhört svårt - och det krävs träning. Jag ville inte tänka positivt. Det hade blivit en trygghet att alltid tänka negativt - att aldrig bli besviken - men det drev mig också nedåt. Jag har släppt bitterheten. Jag är inte bitter över ett liv jag förlorad. Jag är arg, det är jag, konstruktivt arg - och tacksam. Tacksam att jag fått uppleva saker som sätter mig tio år framåt i tiden inom dessa erfarenheter. Jag har verktygen när livet faller för mig i framtiden. Det kommer ge mig men för livet. Men också kunskap för livet, som senare kommer vara till min vinst. Jag är inte glad att jag blev sjuk. Men jag ser större kontraster - och kommer vara desto mer full av liv - då jag blir frisk.

(Har du läst SHEDO-bloggen? Jag är en av redaktörerna och skrev en vecka i våras om tankegångar om förbättringar, detta handlade lite om detta)

Det är inte fel att sörja. Det är A och O. Och jag kan vara jävligt ledsen och besviken. Inget fel i det.
Men jag tänker aldrig mer låta det bli en del av mitt liv. Mitt nya liv.

 * ---- * ---- *

Rösterna måste bort. Det finns inte ett handling, ingen tanke som sker i mitt huvud utan att de ska styra och kommentera, och göra det upp för mig att rätta till. Jag är beredd. Fit for fight. De får inte ta mitt liv på riktigt denna gång.

Värme och kärlek, Yasmine

Nu går det att kommentera!

Tack vare en läsare förstod jag att jag omedvetet tagit bort funktionen "samtliga kan kommentera" vilket förklarar varför ingen kunnat kommentera. Men nu går det alltså! Ett enkelt tryck och så var det fixat...

Jag ska börja blogga igen!

En vecka har gått sedan konserten.

Det var underbart, den bästa dagen på länge, den mäktigaste på år, ögonblicket Sharon sjöng meningen "this world may have failed you, it doesn't give you a reason why - you could have chosen a different path in life" ur "angels" var jag nära att gråta, då hon mötte min blick, jag vill i alla fall intala mig att det var min hon mötte, då kändes mitt liv så fullständigt. Märklig vilken påverkan musiken har på en människa. Särskilt musik som lyser som ett ljus i mörkret (no light in the darkness, is too small to see, there's always a sparkle of hope, if you just believe - WT, deceiver of fools). Jag fick dessutom spendera kvällen med fyra änglar. En dag att leva på länge, med andra ord.

I måndags åkte jag in till stan för att träffa en ny vän, vi åt, fikade och letade oss genom halva stan efter en spelning (Charlotte Nordins band, ohmygod, M hade fått inbjudan till deras realese för den nya singeln) och vi hittade Underbara Bar tillslut! Vi blev mingelfotade, pratade med Charlotte ur bandet och pratade vid ett bort innan de började spela. Med lite bussar och tåg att hinna med hann vi lyssna klart. Lite jobbigt i början med allt det svåra som påverkade, men vi hade även väldigt trevligt och jag är så glad att jag träffat henne, vi har mycket genemsamt och ser väldigt lika på saker och ting. Berättar mer sen.

Jag sitter i huset på Granitvägen 18, ett hus jag växt upp i, ett hus som fanns med då mörkret knackade på min dörr. Det är som att stiga in i sjunde gradens helvete då man stiger in. Om en vecka (ungefär) är huset historia, i alla fall för oss, för mig. Vi ska strax lämna och åka hem. Ja, åka hem. Detta är inte vårt hem längre. Samtidigt som en del av mig tycker att det är sorgligt är det en lättnad utan dess like. Nu ska vi åka hem. Hem där änglarna dansar, istället för lava fyllt till bredden, ungefär.

Jag ska börja blogga igen!

Det har blivit av och till med det, men nu har jag allt bestämt mig.

Nu kör vi.

Kärlek och värme, Yasmine