tisdag 27 september 2011

Storseans med L. Williams - och berättelsen om min gåva/förmåga


Tisdag 20/9 (för en vecka sedan) spenderades med mormor, mamma, Å + Y i Stockholm. Vi åkte dit vid fyra, hämtade ut biljetter och plockade upp alla som skulle med. Åt middag, och klockan 7 satt vi på våra platser (efter en del plats-strul) för att se en storseans med Lisa Williams (känt engelskt medium). Hon var väldigt, väldigt duktig, rolig, kärleksfull och intressant. Har ju sett hennes show på TV i två (?) säsonger och tyckt väldigt bra om henne. Satt faktiskt med en tår i ögat efter första halvan av seansen.

Något jag skrivit lite (det vill säga - ingenting alls) om i bloggen är min andliga sida. Jag tänkte våga öppna upp mig lite smått om det nu.

Jag är sedan födseln väldigt medial. Röster och upplevelser från min första tid och följden har inte bara med sjukdom att göra, förvirringen är stor; vad är skillnaden mellan andlighet och sjukdom, egentligen? Vad är friskt och vad är sjukt och vad bara - är -?

-07 var vi för första gången hos ett medium. Jag minns delar av det så väl. Jag fick veta att jag var medial - att mina upplevelser hade en förklaring - och gick därifrån med ett leende. -08 dog min morbror. Då utvecklade jag min gåva (förbannelse, har jag även kunnat se det som, but still...) mer och mer. Förbannelsen har med medialitetens mörka sida att göra. Röster, skrämmande upplevelser. Men jag lärde mig att det fanns en annan sida.

Kort efter att J, min morbror, gick bort i cancer (eller snarare samma dag, vems andetag kände jag tydligt i nacken på sjukhuset?) - började jag meditera och prata med honom. Han öppnade upp mig för min andlige vägledare P, och min skyddsängel M, kort efter att jag börjat se namnen på dessa för min näthinna. De syntes tydligt som ljusfigurer, talade till mig (ungefär som Diktatatorn, rent "hur-de-pratade"-mässigt) och berättade saker för mig jag inte kunnat bilda i min fantasi.

Jörgen började skicka hälsningar genom mig till människor intill mig. Saker och ting visade sig stämma. "Hon kommer träffa en mörk man, muskulös, med en grå tröja och svarta jeans, hon kommer träffa honom genom en blond kvinna" (och så visade han mig bilder på dessa). Personen i fråga träffade den mörke muskulöse mannen med svarta jeans och grå tröja på dansgolvet, då hon gick ut med sin blonda väninna - idag är de gifta.

Fler bevis kom. Personer som skulle komma in i våra liv, tydliga dofter, visioner (hur kom det sig att min kusin föddes en bra bit för tidigt; samma morgon då jag drömt att hon skulle födas?), allt mer framträdande upplevelser av skuggor och kalla fläckar - var allt en slump? Jag började förstå att det inte var så.

Jag började läsa av föremål. Fick upp skarpa bilder, och kunde beskriva det jag såg i detalj - och allt visade sig vara precis som jag sett det. Mamma ville vid ett tillfälle vara helt säker och testa mig, så hon greppade tag om en tröja från en avliden släkting jag träffat endast ett enstaka gånger. Hon höll den en bit över mina händer och jag blundade. Jag rynkade på näsan och sade först "äh... jag vet inte... får inte upp något... eller vänta! Karin, får jag upp". Mamma stelnade till då jag kollade upp. "Skojar du med mig?" frågade hon och berättade att den tillhört en Karin. Jag stelnade nog också till.

Jag började även läsa av kort. Mamma lade flera kort i ett kuvär så jag inte såg bilderna. Jag började beskriva vad som fanns på bilderna. T. ex: "jag ser... gult... mycket gult", "är det någon mer färg?", "jaa... lite rött. Mitt i bilden". Bilden föreställde pappa bakom en stor gul postlåda med ett rött postmärke.

Efter det har det hänt massor av saker. Jag kallar det tro - ingen kan vara säker - och vissa skulle säkert se det som ett önsketänkande. Men då - ingen kan veta säkert - känner jag att jag är väldigt tillfreds med min tro då det är vad mitt liv visat. Jag är medial. Det ska ske mycket för att jag ska stryka den benämningen på mig själv.

En dag kommer jag finna väldigt mycket ljus i detta, det är jag säker på. När jag lärt mig att hantera detta. De senaste två åren har jag fått uppleva den ljusa sidan - och mer därtill i den mörka sidan. Jag känner ständigt av andras - alltså, levande människors - energier. Jag vet före mamma om hon kommer få ont i huvudet. Jag har kunnat läsa av djur på bild, brutna ben och sjukdomar. Är någon berusad på en fest behöver inte jag ha druckit en droppe - jag blir full ändå. Och känner av andras bakfylla dagen efter, lika starkt. Detta gör att jag haft svårt att vistas i folkmängder. Då jag har ofta ont i magen, ångest, känner sorg från någons - vem det nu kan vara - bortgång och har säkerligen ett antal krämpor från människor kring mig.

Ingen behöver tro, jag dömer ingen. En dag önskar jag att ingen dömmer mig. Idag ÄR det tabu att höra röster utan att just det kommer från en sjukdom. Jag hoppas och tror att det är upplysningens tidevarv. Jag vill vara en del i det.

Blessed be, Yasmine     

       

Utskriven och obehagskänslor

Efter 2 veckor och fyra dagar är jag äntligen utskriven sedan 3 dagar.
, visste jag inte skillnaden på en tanke eller en röst eller en röst utifrån eller kanske smärta i stortån.
Ingenting gick att särskilja från det andra, gick att beskriva, gick att förstå.
Idag, en månad senare, hör jag inte mycket röster. Känner ingen sån rädsla. Ingen sån förvirring.

Men nog allt är jag förvirrad. Gårdagen speglades av en känsla som jag känt 5 gånger ungefär under de senaste 5 åren. Den första gången var -06 då vi åkte till Kreta. En känsla som går ut på att den är främmande. Ungefär som när man möblerar om ett rum ni vet, "något" är annorlunda, "något" är inte som det ska..? Den känslan utan att veta var i helvete i livet man möblerat om. Efter första gången det hände sjönk jag ned i en svart grop och ingenting blev som det någonsin varit. Sen dess har alltid något hänt efter den känslan. Och ja, jag är rädd. Rent vettskrämd, utan att veta för vad.

Allt drog ned mig i ett hål av deppighet, lite kan då allt förklaras av en smärre förkylning, resten hoppas jag är ett minne blott så snart som möjligt. Jag mår ju mycket bättre. Egentligen. Ibland kommer det dagar då man anklagar sig själv för världens alla problem och hela begreppet "jag är inte värdelös, jag är helt okej" raseras och lämnar kvar en total "feeeeeeeeeeel, VÄRDELÖS"-känsla som blandas ihop till en kladdig röra med allt annat i huvudet. Därav förvirringen.

Idag står 1 000 000 000... saker på min planeringslista, och det är bara att sätta igång. Hann faktiskt med ett och annat igår till trots, men enligt listan kommer det bli händelserika veckor. Nu gäller det bara att göra det svåraste; att följa planeringen....

I förrgår var vi på storseans med L. Williams, mer om det i nästa inlägg!

Värme och kärlek, Yasmine

onsdag 21 september 2011

Inlagd // jag vet att du minns, men minns du samma del av myntet?

Kommer du ihåg mig?
Nej, inte den falska bild du skapade av mig.
Minns du mig?

Det är läskigt då känslorna blir så många att det inte rör sig, ingenting kommer ut, och då känns det tommare än någonting annat. Orden borde brunnit som eld i ögonen, men jag behöll ett konstant lugn. Sedan kom ett ytterligare slag mot pansarett som bara klingade till. Jag borde gråtit, känt hur hela traumadelen av mig skrek, men jag gjorde det inte. Jag skrattade åt tragiken och något som borde vara så lätt att förstå. Men du förstår inte. Jag tänker inte vädja och be om förlåtelse, för ingenting var mitt fel. Jag tänker inte hata, du är inte värd min ilska. Jag tänker inte svara, jag tänker inte ens ignorera, jag tänker inte göra något som ger dig en betydelse. Där är en smutsfläck på golvet, en bänk i parken och där är du, inga känslor, end of story.

Frågan du ställde har ett enkelt svar, men det får du klura på själv först.
Kanske förtjänar du ens inget svar?
Ironiskt.

7 år har du tagit ifrån mig. Sju år. Jag tänker låta dig behålla dessa sju år, jag vill inte längre ha dem. Jag tänker - och är på väg att - bygga ihop mitt liv igen, och tyvärr, du får stå där medan jag lämnar dig på mitten. Nu är det inte min tur att säga förlåt. Du får vädja och be, men så fort jag ser dig kommer jag hälsa och gå förbi, som om det vore en gammal bekant. Mer än så vill jag inte minnas dig.

Kommer du ihåg mig?
Nej.
Du kände mig aldrig.
Och jag tänker inte låta dig göra det heller.

Vänliga hälsningar, Yasmine

måndag 12 september 2011

Inlagd // förbättringar

Foto: S. Ejner av Y. Ejner Lind

Nu har jag varit inlagd i en och en halv vecka. Det har varit tungt och ibland outhärdlig på grund av anledningen till slutenvårdsperioden. Men jag andas in djupt, harklar mig och får ut orden;

Det är bättre!

Då jag kom till POA var jag ett vrak. Jag hörde inget annat än röster, var delvis ej kontaktbar och minns det mesta som en vanvettig dimma. Gång på gång föll jag ihop, gjorde allt rösterna bad om, vaknade upp blodig eller vettskrämd. Jag hade inga suicidiala tankar, allt mörker var rösternas dom. Hopplöshet och rädsla, dödsångest och förvirring. 

Första fem dagarna var värst. Då var jag inte i vår verklighet. Allt jag gjorde var någon annan som styrde, ingen tanke var min och ingen känsla gick att lita på. Det är svårt att ens förklara hur obehagligt det är att inte ha kontroll över sina egna sinnen. Jag vet inte vad bara jag ser eller vad andra ser eller om det är verkligt eller om det är sjukt eller om det ens finns en annan verklighet, trots att mitt innersta vet att det mesta är verkligt, inte alla kan uppfatta det bara.

Sedan släppte rösterna lite, och jag föll ner i ett kaos av minnen och flashbacks. Två dagar cirkulerade bara kring detta och jag undvek, tvångade bort minnena och någonstans väckte jag tvångstankarna till liv. Sedan dess har det vandrat mellan röster, tvångstankar, ångest och rädsla inför kroppen som haft sina komplikationer. Men impulserna, den mest nattsvarta och hisnande rädslan, den har lämnat mig för den här gången.

I lördags fick jag åka hem, kom tillbaka igår och sen dess har det känts så oerhört mycket bättre.
Men så kommer tankarna.
Är jag beredd att bli bättre, fallet blir högre då?
Förtjänar jag verkligen att må bra?
Lurar känslorna mig?
Kommer rösterna göra att något händer om det vänder helt?
Är jag något värd då, då sjukdomen är allt jag har?

Jag försöker sparka tankarna i huvudet, de kommer alltid, och jag har lärt mig svaret på dem, det är bara att göra sig påmind. Faller jag så faller jag, stämmer det verkligen att dalarna blir djupare? Eller bär jag med mig ljus från förbättringen? Och sjukdomen är faktiskt inte jag. Den lever parallellt med mig. Min linje löper på lika fint utan sjukdomens linje nedanför. Jag är inte värdelös. Hur verkliga såna känslor än känns ibland.

Jag är inte sjuk, jag är inte frisk, jag är jag med en sjukdom, jag är Yasmine!

Värme och kärlek, Yasmine

lördag 10 september 2011

Inlagd // piller och tragik

De känner inte igen mig.
Jag känner inte igen mig.
Vem är jag utan?
Är det jag som
Skrattar?
Tänker?
Gråter?
Talar?
Går?
Behöver jag dem?
Kan jag leva utan dem?
Finns jag ens längre kvar?
Eller är den enda jag som finns fångad i en pillerdimma?

Jag talar om mediciner. De första två åren inom psyk hade jag två mediciner, och kompletterade med terapi.
Jag blev bara sämre. Vi höjde. Det kom fler. Det lades till. Sen dess, alltså de senaste två åren; har jag burit på rena droger i min utslitna kropp. Lagliga, men ändå. Jag har mediciner för att vakna, mediciner för att somna, mediciner för att äta, mediciner för att gå ut, mediciner för att kunna föra ett normalt liv, men att gå på 9 olika mediciner på en dag ÄR inte normalt, det är inte så det så kallade "normala" ser ut. Utan att nämna specifika namn (de säger inte mycket och är ganska irrelevanta i sammanhanget) har jag tagit allt ifrån antihistaminer (milt lugnande), tunga sömnpiller och benzo (tunga lugnande), till milda antidepp, tunga antidepp och antipsykotiska, till ångestdämpande epelepsimediciner och hjärtmedicin för biverkningar (hjärtmedicin för en 19 åring, då står saker inte rätt till).

Jag väntade länge med att skriva detta inlägg, har svårt att hitta ett bra sätt att berätta om mediciner utan att ge fel signaler. Men idag var jag för den tjugofemte gången tvungen att avbryta ett samtal med mamma pga att jag inte kan forma vettiga sammanhängande fraser, och mamma sade förtvivlat att "Yasmine, du är SÖNDERMEDICINERAD, du är NEDKNARKAD, det GÅR INTE att höra vad du säger", och jag börjar någonstans förstå att det inte är att leka med. Människor som sett mig då jag haft som mest mediciner har inte känt igen mig. Det har inte varit Yasmine.

Igår höjde vi en medicin som heter anafranil, ett av de tyngsta preparaten inom psykofarmaka, används mot depression och tvång i väldigt svåra fall, något man ALDRIG börjar med att ge. Vanlig dos är 100, 150 är maxdos, och nu ligger jag på 200. Den har extremt mycket biverkningar, och att ta ETT PILLER mer än högsta möjliga dos, med eller utan alkohol, gör att ditt hjärta stannar på direkten. Har du "tur" överlever du, men livet blir sig aldrig mer likt. Du blir ett vårdpaket.

Under dagen igår, runt 7 på kvällen, föll jag ihop, svimmade nästan av. Hjärtat rusade. Världen snurrade. Blicken svartnade. Pulsen steg. De undersökte mig och det första de kunde se var att jag hade 120 i puls (man ska ha 70-80 ungefär), det gjorde ont, jag krampade och kunde inte resa mig upp knappt. Vi var nära att åka in akut, men läkaren (gissa vilken?) sade att vi avaktar och undersöker mig genom hela natten. Det berodde antagligen på medicinen, och biverkningen som blev fick mig att vilja skriva ett avskedsbrev av rädsla att inte hunna ta farväl om hjärtat skulle stanna.

Hade jag bara fått rätt hjälp i tid, den hjälp jag får idag, hade jag kunnat dividera mina mediciner. Idag skulle jag behöva avgiftas om jag skulle sluta. Jag vet inte längre när det är jag som talar, eller det fjärde neuroleptikat i listan. Hade jag fått den här hjälpen då, hade jag vetat det. Nu är det inte så. Och jag skulle bli fysiskt sjuk om jag slutade. De flesta medicinerna jag tar har jag tagit snäppet under maxdos, maxdos eller mer.

Nu är det tänkt att jag ska ta bort några mediciner och göra dem färre, fast med ännu högre doser. Det kan vara ett sätt att särskilja. Det som är tänkt är clozapine istället för de två andra neuroleptikerna, ett mycket effektivt neuroleptika men återigen ett tungt med mycket biverkningar. Du måste ta blodprov en gång i veckan för att förhindra en ganska säker död eller diverse fysiska komplikationerna. Jag hoppas att det kan fungera, trots att jag har svårt att tro att något anti-psykotiskt skulle fungera, då jag inte ser att det jag upplever har med signalsubstanser att göra. Men jag kan prova.

INNAN ni börjar ge er in i medicindjungeln, hitta ANDRA sätt. Terapi är inte att underskatta, medicin är bara en parallell väg med terapi om det skulle hjälpa. Mer eller mindre alla mediciner har mer eller mindre biverkningar, läs och begrunda ordentligt, väger det positiva över det negativa? Fråga alltid läkaren om ett nytt preparat, hellre för mycket än för lite. Fundera. Tänk efter. Ångest kan täckas över med mediciner, för stunden. Men det kan bli vanebildande. Och du kan fastna. Har du konstant ångest är det något som måste hanteras på andra sätt. Är du svårt skadebenägen är det kanske bättre att ta ett piller än att skada dig. Men vissa mediciner kan inte vara för alltid.

Har du en benägenhet till psykisk sjukdom eller har en svårighet som kommer bestå trots ett värdigt liv - givetvis ska du ta något/ett par preparat så du kan orka med livet. Men tro mig, att inte kunna gå normalt, föra ett normalt samtal, äta normalt, sova normalt, hantera problem normalt - är inget liv!

Att kolla efter biverkningar kan också vara en bra idé innan du äter en medicin.
Jag vill inte skrämma slag på den som behöver medicin, givetvis ska du lita på din läkare i de flesta fall, men jag tänkte ändå upplysa er genom att beskriva biverkningar jag haft. Here we go:

Trötthet
Yrsel
Illamående
Torra slemhinnor
Bröstmjölk/utebliven mens (prolaktin)
Viktuppgång
Viktnedgång
Ätstörningar
Hjärtklappningar
Frossa
Feber
Ökad puls
Blackouter
Tunnelseende
Självmordstankar
Ökad depressivitet
Eufori
Glädje
Oförklariga sömnanfall
Rastlöshet
Förvirring
Kramper
Utvidgade pupiller
Huvudvärk
Hallucinationer/vanföreställningar
Svullenhet i ansikte och kropp
Tinnitus, oförklarliga tjut

Etc.

Jag fick en gång en medicin efter att jag blivit fri från min anorexi.
Ingen sade något om annan biverkning än rastlöshet.
Jag föll tillbaka, rasade i vikt.
Läste i bipacksedeln; biverkning: anorexi

fredag 9 september 2011

Inlagd // PTSD är i farten...

Måndagen var alldeles okej. Fick besök av finaste S och finaste K som gjorde en del av dagen mycket lättare, och jag fick skratta och känna den här riktiga gemenskapen jag inte alltid haft på alla plan. Tack flickor för ert besök, det gör mer än ni kan ana! Kärlek till er.

På tisdagen kom först... nej, vänta lite... Vad i helskotta, dagarna flyter bara ihop, känns som en lucka i tiden där saker bara var. Sammanhanget lämnas öppet. Jag vet att K kom en dag och vi tog en promenad, det var skönt att få komma ut första gången på fem-sex dagar. En dag kom mamma. Idag psykologen S. Det var skönt att få prata av sig, men nu när vissa saker dyker upp som skymmer, blir det också väldigt jobbigt...

Utan att säga för mycket finns det en patient här som ger mig ett väldigt obehag. Han rör vid mig på ett obehagligt, integritetsinkräktande sätt. Ställer för närgångna frågor, och rent bokstavligt följer efter mig. Jag försöker verka avisande, men det blev bara värre, så då fick jag rådet att säga till personalen. Jag har gjort det och de ska hålla koll, men hur långt som helst kan de ju inte gå utan att säga det direkt till honom. Tillslut blev det panikartat. PTSD satte igång ordentligt. Hyperventilerade, skakade som bara den, kände illamåendet välla över. Ville gråta. Började få flashbacks. Hela karusellen. Jag började tvätta mig noggrant då jag vidrört någon av X eller X saker. Nu vågar jag knappt vara utanför rummet.

Hela gårdagen + dagen innan det, var fylld med röster. Från det förlutna, minnena blev konkreta.
Jag var inte på en psykiatisk sluten avdelning, 2011.
Jag var heller inte i den andra verkligheten, 2011.
Jag var någon annanstans. 2002, där jag helst av allt inte ville vara.
Där jag helst ville dö, där och då.
Där någon del av mig faktiskt dog... Eller levde jag ens innan?

Berättar mer om en till väldigt obehaglig (men inte traumamässig) upplevelse senare...
Nu skriver jag i väntan på S. Ta hand om er...

Kärlek och värme, Yasmine

måndag 5 september 2011

Inlagd // ja, doktorer har ju alltid rätt

Möte hos doktor Jag Kan Allt:

- Hej Yasmine.
- Hej! *skakar hand*
- Vad gör du här? (öööh?)
- Jag mår dåligt, hör mycket röster.
- Jag ser att du har diagnosen schizoaffektiv sjukdom.
- ... ja.
- Vad får du för hjälp?
- Jag har jättebra hjälp nu *lyser upp* har en jättebra behandlingsenhet.
- Vad gör de där?
- Nu arbetar vi mycket med min PTSD.
- PTSD?
(...)
- Posttraumatisk stressyndrom?
(Läkaren ser på mig oförstående)
- Vad har du gjort på armen?
- Eh... skadat mig.
- Gör du det ofta?
- Inte så mycket på senaste *lyser upp*
- Hur gör du då?
- *svarar lite kortfattat*
- Inget allvarligt?
- *svarar mer utförligt utan att underdriva*
- Då hjälper ju inte din behandling?
- Jo...
- Ja men, i fyra år har du fått hjälp utan resultat (jag blickar upp på honom med höjda ögonbryn). Jag ser många som skadar sig, och de blir friska. Du kommer aldrig kunna sluta skada dig, det är kroniskt, du kommer alltid vara sjuk.
(...)

Där någonstans gick jag bara chockad ut efter att ha skakat hand och gick och tänkte på hur hopplös jag var och vilket kroniskt psykfall jag är. Väldigt effektiv förhöjning av ens välmående, och boost för ens självkänsla. Jag trodde jag var fånig. Men efter att ha pratat med 5-6 personer om det förstår jag hur OERHÖRT fel det var.

Vad tycker ni man bör göra?
Man behandlar inte någon så.

Slutsumma: ja, vissa doktorer har ju alltid rätt. När de inte har fel. Men har det fel gäller fortfarande det föregående påståendet. Och jag, jag är ju bara patient. Ett kroniskt psykfall. Vad har jag att säga till om?

Våga säga emot! Du är inte "bara" patient, du är den viktigaste personen på varje läkarsamtal. Att vara sin egen doktor är ur många aspekter fel. Men den krassa verkligheten är att doktorer har faktiskt inte alltid rätt...

Se dig i spegeln och möt den som bär sanningen.

Kärlek och värme, Yasmine

söndag 4 september 2011

Inlagd // dissociation

I torsdags blev det akutsamtal hos min psykolog. Direkt efter åkte vi till akuten, och K ringde till poa (psykiatrisk observationsavdelning, akutpsyk) för att förbereda plats. Vi kom in, jag berättade läget för läkaren där, skötare hit och skötare dit genomskannade mig och min viska, tog blodtryck, puls, lyssnade på hjärtat, och sedan tog de in mig på poa.

Under de senaste dygnet minns jag inget annat än total kaos. Någon dag (vilken dag?) var startskottet på en helvetisk kväll. Då tryckte rösterna ned mig mot stolen och jag klampade in i den andra verkligheten totalt. C kom in och höll min hand, hon berättade sedan att hon tröstat mig, men jag gav inget gensvar. Diktatorn underströk gång på gång på gång att jag inte fick röra mig. Känslan, katastrofkänslan, var för stark för att ignorera, det var inte JAG TROR MED KÄNSLAN att något kommer hända. Det var NÅGOT KOMMER ATT HÄNDA, logiskt och rationellt med. Så jag satt där i ett par timmar innan jag vågade kolla upp. En sköterska försökte få liv i mig, bad mig prata om vardagligheter, men hennes ögon blev klotformade och i min skräck gav jag blanke fan i vad jag brukar göra på fritiden eller vilken musik jag lyssnade på. Där försvann jag.

Sen kom nästa minnesfragment.

Någon var där framme, i hallen vid hörnet, en ljusfigur vinkade mig dit. Jag förstod att det var Diktatorn och ingen ljuv varelse, då jag följsamt men vettskrämd lockades dit och började gå till andra ändan av avdelningen. Jag satte mig ned (ja, hör och häpna, jag satte mig ned på golvet - vilket förut var fullt förbjudet av bacillskräcken).Allt som skedde i allas verklighet, det försvann, helt. Jag vet inte vilka som pratade med mig, vad de sade eller hur de såg ut. Jag vet bara att jag stirrade rakt in i flimmerbilder som spelades upp framför mig, bilder av mitt eget självmord. Ett ljus uppenbarades framför mig, och helvete, nu dör jag nog, jag dör, helvete, tänkte jag mig förskräckt då ljuset lös kring mig. Rösterna var allt som fanns. Rösterna och rädslan. Sen försvann jag.

Inne på toan, minns lite vagt att ranglade dit. Någon knackade på dörren. Någon ropade på mig. Någon öppnade dörren. Någon lyfte upp mig bort till min dator jag beodrades stänga av. "Jag dör ju för i helvete i natt, rösterna kommer få mig att hänga mig!" tänkte jag, "hjälp mig, skit i min jävla dator!". Men jag stängde av. Sen vaknade jag till liv. Rösterna höll mig vaken några timmar till, sen upptäckte jag i min förtjusning att jag lyckats smuggla in något vasst. Poff, där försvann jag.

Några sekunder, minuter, halvtimmar (?) senare stod jag inne på toaletten och förstod att de styrt mig till det jag bara INTE fick göra. Så jag tryckte snabbt som attan på den röda knappen och föll ihop på golvet. Minns lite vagt hur de tejpade och diskuterade stygn, sedan fick jag ännu mer medicin, borstade tänderna och gick och lade mig.

Sedan har det kommit och gått. Ibland i det stuket, ibland tankeritualer tills jag kvävs av ångest och skakar i takt, ibland en rädsla utom all beskrivning som får ilningar att krypa, kväljningar stötas upp i strupen och världen att snurra. Ibland kommer en minut av lättnad. Jag tänker inte låta en enda som stund gå till spillo, jag ska göra allt för att överleva och jag FÅR inte låta rösterna ta mitt liv.

Jag ska vinna. Men nu är jag jävligt skör, jävligt rädd och jävligt dimmig. Pillrena är många och ångesten är konstant. Men det är också då jag ser min egen styrka. Att höra någon ständigt hota om att ta livet av dem man älskar, om så i huvudet, ger en rädsla som knappt går att förklara. Men fortfarande tar jag åt mig av de ljusa stunderna, fortfarande orkar jag älska och skratta, och kan jag - kan ni!

Värme och kärlek, en positiv men livrädd Yasmine